Log inRegister
Loellas resa

Part 17: Kapitel 17

Igår hade hon fått stå till allas beskådning på alla fyra, tillfredställandes inte mindre än tre män som hade använt henne innan hon själv blev straffad för antalet klädnypor hon tappat. Idag? Vem vet vad som skulle hända idag.

Hon hade blivit väckt, gått ut till matsalen, ätit sin frukost och gått tillbaka till sin cell. Där hade hon duschat och sen satts sig och reflekterat över de händelser hon varit med om, men blev avbruten när det knackade på dörren. Igor kom in, satte sig på huk bredvid sängen.
- Hur mår du efter igår? Hon nickade, Jo, hon mår bra.
- Utmärkt! Då ska du om tjugo minuter vara nere i källarcell nummer 8. När du kommer in, ska du klä av dig naken, sätta dig på golvet och vänta på en man som kommer ta hand om dig. Förstått?
- Ja, inga problem, sade Loella snabbt. Hon hade förstått. Hon duschade snabbt, klädde sig och gick ner tlll cellen. Hon knackade på, väntade och sen gick hon in. Hon kommer in i ett dunkelt rum med en skärm uppställd. Hon klär av sig och ser att det ligger en papperslapp vikt, liggandes på ett klädstycke. ”Stå naken”.

Plötsligt hör hon en mjuk knackning, dörren öppnas och en man kommer in. Hans långa, välskötta svarta hår hänger vackert över axlarna. Ögonen är smala men mycket vackra. De höga kindbenen gör hans ansikte ännu mer intressant. Han går fram till den nakna Loella, sträcker fram sin hand och presenterar sig.
- Katsu Murakami, säger han, och du är?
Hon presenterar sig och han tittar på henne.
- Nu börjar vi, säger han. Han lyfter upp plagget som ligger på bordet.
- Siden, säger han. Mycket lent. Han dialekt, han bryter på japanska och vissa ord med r låter lite roligt i Loellas ögon men hon koncentrerar sig för att inte skratta. Han hjälper henne på med den vackra dräkten och sen tar han bältet från bordet.
- Du har nu en kimono på dig, och det här, säger han och håller upp skärpet. Detta är ett ”Obi”. Han går in bakom Loella, knyter det ordentligt, men inte hårt och ber henne vända sig mot honom. När hon gör det tittar han på henne.
- Följ med, säger han milt. Han är klädd i svarta byxor, en svart skjorta och tofflor. De rundar vikväggen och han går fram till en plats på matten, säger åt henne att stanna, lägga armarna på ryggen och stå still. Hon gör som han säger. Han är mycket liten, men hon anar hans muskler under skjortan. Han går bort till en stol, och med en hand knäpper han upp skjortan i en hastighet hon sällan skådat förr och mycket riktigt. Katsu är bara muskler. Han smala, utmejslade kropp har en vacker nyans och i det dunkla ljuset är han inte bara vacker, han är hänförande vacker. Han kommer tillbaka med rep, binder hennes armar, axlar och armbågar innan han börjar med hennes ben, vader och vips så har han knutit ihop henne till en liten boll.
- Hur känns det? Säger han och ler mot Loella.
- Det känns bra, säger hon kort. Han nickar.
- Försök ta dig loss, säger han. Hon börjar streta men inser snabbt att nej, hon tar sig ingenstans.
Katsu går bort till väggen, och med lätta rörelser börjar han veva ner en vajer från taket. Han fäster den i en av repen och börjar veva. Loella lättar från golvet och vips så hänger hon från taket.
- Bekvämt? Katsu ser på henne med undran i blicken.
Hon nickar till svar. Det är en skön känsla att hänga där. Han sätter en varningshandske på hennes hand och sen lämnar han rummet. Hon hänger där och slås över hur avslappnad hon blir. Allt är nära, hon är varm och de mjuka plaggen är sköna mot kroppen.

- Inga problem? Igor står med armarna i kors tittar genom glasväggen på Loella som hänger där, ovetandes om att både han och Katsu står och tittar på henne bakom en tvåvägs-spegel.
- Inga problem alls, säger Katsu lugnt. Igor har många gånger retat sig på Katsus otroliga lugn och Katsu medveten om detta har ibland retat Igor lite extra. De har gått varandra på nerverna, men aldrig något allvarligt. Deras relation har alltid varit professionell hövlighet, men respekten har kanske svajat ibland. Men ingen av de två männen har lagt någon större vikt vid den andres förehavanden. De arbetar ihop, det är allt.

När de står där börjar larmet ringa. Loella har tryckt på larmet. Igor och Katsu springer in i cellen.
- Veva ner, skriker Katsu och pekar på veven på väggen medans han tar de sista snabba stegen fram till Loella. Igor är snabbt där och vevar. Loella skriker ursinnigt att hon vill ner. Ur byxliningen sliter Katsu fram en stor kniv, en ”Tanto” och utan några som helst problem skär han upp repen utan att skada henne. På några sekunder är hon fri och Igor är framme, tar henne i sin stora famn, håller henne hårt intill sig. Ingen säger något, men Katsu har lämnar rummet och kommer tillbaka med en morgonrock och skum burk med lock.
- Drick! Befaller han. Loella tar en klunk utan att ha tittat på vad det är. Det smakar konsigt, inte äckligt men konstigt. Blandningen av passionsblomma, humle, citronmeliss och grönt te. Alla ingredienser har en lugnande effekt var för sig. Kombinerat är de så mycket mer. Loella känner hur lugnet kommer. Igor känner hennes spända kropp, som nu börjar slappna av.
- Bra jobbat, säger Igor och ler mot Katsu. Katsu tittar tillbaka på honom, ler och säger ”Ditt leende är ditt hjärtats bidrag, vad vänligt leende bär du på idag?” – och tillägger.
- Tack, så även du, min vän. Igor slås av hans vänlighet och respekten i hans ton. Där och då bestämmer sig Igor. Katsu är en bra kille. I Katsu Murakamis huvudet finns en tanke. Att där, där sitter en man som inte bara är muskler. Nej, hjärta. Hjärtat finns där. Det han trodde Igor inte hade. Som han själv brukat tänka ”Mycket muskler, ingen hjärna”. Här fanns både, och hjärta. Han sträcker fram sin hand och säger.
- Jag hoppas få arbeta med dig igen Igor. Han ställer sig upp, tar sina kläder och går. Igor tittar efter honom och hör när han stänger dörren.
När Igor fått Loella lugn, hjälper han henne upp, och fortfarande insvept i ett av de dyraste plagg hon någonsin kommer ha på sig går de mot hennes cell.

Added 5 feb 2019   Stories   #Woman as top #Man as bottom #Bondage #Discipline

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print  Document ID 22402  Report