Log inRegister
Bonding: en miniatyrstudie av BDSM i media
Det har kommit upp en serie på netflix som heter Bonding. Teasern är följande: "A New York City grad student moonlighting as a dominatrix enlists her gay BFF from high school to be her assistant." Jag har sett fyra avsnitt än så länge, och ville dela med mig av min uppfattning.

Inledningsvis vill jag säga att ett bra sätt att börja tänka kring media som porträtterar BDSM, tror jag, är att ställa sig själv två frågor. 1. Hur porträtteras de människor som utövar BDSM? och 2. Hur korrekt är utövandet, livsstilen samt allt runt omkring (innefattar samtycke, dejting, klubbar, etc)?

Vi börjar med del 1. BDSM är inte en ny komponent i mainstream-media. Det är spännande, farligt, äckligt. Jag upplever att bdsm-utövare framställs ofta som kriminella, skadade, eller både och. Det är pedofiler, seriemördare och allmänt trasiga människor som håller på med sånt snusk. Jag tänker på cirka alla avsnitt av CSI och Criminal Minds, på 50 shades of grey, på Seriemördarpodden.

En av mina favoritporträtt av en BDSM-utövare är Sherlock Holmes från Elementary, spelad av Jonny Lee Miller. Han är visserligen excentrisk, men BDSM är bara en av hans många intressen; han är inte trasig för att han utövar det, och inte kvinnorna han träffar heller. De avsnitten när det kommer upp, är det inte centrerat kring BDSM. Det nämns liksom i förbifarten. De pratar om aftercare vid ett tillfälle.

I Bonding lämnar jag nog karaktärerna utan anmärkning, med brasklappen att jag ännu inte sett alltihopa. Tiffany, dominan, gör det för att tjäna pengar. Hon har i grunden en rätt ohälsosam inställning till sex, men har samtidigt inte sex med sina klienter. Pete, den andra huvudkaraktären, är oftast förvirrad och äcklad, men samtidigt nyfiken, och det märks att han tycker om en del av de sakerna han får vara med på.

Jag är mer intresserad av fråga nummer två. Hur porträtteras BDSM?

I denna fråga är jag mindre nöjd. En icke obetydande del av storyn bygger på en total avsaknad av samtycke, då Pete till exempel tvingas att göra saker som inte har förhandlats i förväg och som han uppenbart motsätter sig. Det finns inga diskussioner kring aftercare. Förhandling i förväg diskuteras, men ibland görs detta av sekundära personer (dvs, person 1 förhandlar en session med dominan åt person 2, som inte har någon aning om att detta sker). BDSM och dominans visas som ett monetärt utbyte. Tiffany verkar inte få ut något som helst av hennes dominans, annat än pengar.

Det är framförallt samtyckesfrågan som kliar i bröstet på mig. Jag tänker på för några år sen när jag läste en berättelse om en man som våldtagit en kvinna. Hon hade skrikit nej, men han menade på att eftersom denna kvinna gillade BDSM, så antog han att hennes nej inte betydde nej (detta då trots att inga stoppord eller liknande hade diskuterats). Mannen hade frikänts av tingsrätten. Jag tror inte att det hade hänt om det fanns en bättre uppfattning om vad BDSM är, och vad samtycke inom BDSM är. Vad förhandling, safelist, session är.

Jag tycker också det är synd att Bondings porträtt av BDSM och BDSM-utövare är så... känslokallt. Det är kala rum, ett St Andrews kors, latex och läder, piskor och alldeles för stora dildos. Men precis som att elaka verktyg = bra dominant, så är inte enbart rekvisitia och scendesign = BDSM. Var är alla toppar och dalar? Var är communityt som finns? var är känslorna av tillit och hängivenhet? Var är hela upplevelsen runtomkring den sexuella tillfredsställelsen?

Jag förstår att det inte är denna TV-series uppdrag, att utbilda allmänheten om BDSM. Som en komediserie är den helt okej. Jag tror att den hade varit roligare om det var mer true to life. BDSM har ändå potential till att bli jävligt roligt, utan att man behöver göra sig rolig på bekostnad av människorna som utövar det. Det finns roligare grejer att se på. Tyvärr får jag fortsätta vänta på min dröm-serie om livet som kinkster.

Added 25 apr 2019   Debate articles regarding sexuality and identity   #BDSM

You cannot see or post comments since you are not logged in.