Ett radikalfeministiskt sexnegativt försvar av BDSM
Den här texten är ett hopplock av gamla dagboksinlägg och de kommentarer under inläggen, från andra medlemmar, som jag lärt mig mer av. Det är också ett svar på hela debatten om BDSM som var tidigare i år. Jag skrev den här texten då, men blev sjuk och pallade inte posta den någonstans.

Utgångspunkter
För mig är det självklart att BDSM väcker starka känslor, från alla sidor av debatten, men jag tror att alla skulle vinna på att vara mer inlyssnande. Motståndare till BDSM skulle vinna på en större förståelse av att det är människors identitet och sexualitet som diskuteras. Försvarare av BDSM skulle få fram sin poäng bättre om de utgick från att motståndarna i många fall är kvinnor som har erfarenhet av våld i nära relationer, sexuellt våld och BDSM som ett självskadebeteende.

Jag vill uppmärksamma att det ofta bortses från det feministiska arbetet inom BDSM av motståndarna, istället för att lyssna till kvinnor inom BDSM refereras det endast till kvinnor som ”tagit sig ur”. På samma sätt som det för mig är självklart att jag lyssnar till prostituerade när jag kritiserar prostitution, eller drabbade av våld i nära relationer när jag kritiserar det — så är det också självklart för mig att radikalfeminister måste lyssna till BDSM-utövare när det är BDSM som diskuteras.

Radikalfeminismen växte fram under andra vågens feminism och grundar sig i kvinnors egna erfarenheter. Den utgår från att patriarkatet finns överallt i samhället och påverkar alla kvinnors liv, allt från utbildning och arbetslivet till sexualitet och familjebildning. Radikalfeminister myntade uttrycket ”det privata är politiskt”. Stor vikt lades vid den internalisering av förtryck som gör att kvinnor accepterar sin underordning. ”Sexnegativ” är ett uttryck som kastats på flera radikalfeminister från sexpositivt eller sexliberalt håll. När radikalfeminister kritiserat saker som pornografi och prostitution har de av sexliberaler setts som konservativa eller moraliserande. Sexnegativiteten har också omfamnats av vissa radikalfeminister som ett tydligt avståndstagande till sexpositiva och sexliberalers oproblematiserande bild av sex och sexualitet.

Min utgångspunkt är att patriarkatet finns överallt och påverkar våra relationer och vår sexualitet, och att allt sex inte är hälsosamt. Jag är inte säker på att sex i sig är hälsosamt, eller om det ens spelar roll. Att dela in allt sex i bra och dåligt, hälsosamt och ohälsosamt ser jag i grunden som en heteronormativ företeelse skapad under sexologins framtåg under sekelskiftets kategoriserande av människor. Det är min sexnegativa övertygelse.

Motståndare av BDSM argumenterar ofta för att BDSM reproducerar kvinnoförtryck och sexualiserar våld mot kvinnor, till vilket försvarare av BDSM ofta säger något i stil med ”men tänk på alla undergivna män då”. Jag ser inte de undergivna männen, de dominanta kvinnorna, transpersoner och queers, som ett särskilt bra svar på just den kritiken som handlar om hur BDSM reproducerar patriarkatet. Enligt Darksides egen statistik från 2018 är majoriteten av medlemmarna här straighta. Det är 67% män på sidan och 28% kvinnor. Enligt statistiken från 2017 är det fler dominanta än undergivna män och majoriteten av kvinnorna är undergivna. Eftersom att undergivna män är en sådan kontroversiell idé i patriarkatet, kan ett fåtal verka som en majoritet. En handfull synligt queera personer på en BDSM-klubb kan verka som många. Jag tror definitivt att BDSM-scenen är en avspegling av samhället i stort. Det är ett patriarkat utanför, därför kommer patriarkatet synas inom klubbens väggar också.

Frågorna jag ställer mig är när det är feministisk att samtala om BDSM? Hur samtalar vi feminister om BDSM? Vad är ett radikalfeministiskt och sexnegativt förhållningssätt till BDSM?

Min relation till BDSM
Jag kommer ta upp min egen historia med BDSM som en situering, alltså en anknytningspunkt eller förklaring av mina utgångspunkter (vilket är vanligt inom feministisk teori). Det här är inte ett exempel på hur det ser ut för alla, jag är inte ens säker på att det är ett särskilt bra exempel, det är en anekdot. Jag är en dfab (tillskriven könet kvinna vid födseln) transperson, som fortfarande passerar som kvinna, jag har erfarenhet av sex med män, kvinnor och icke-binära. Min sexualitet är många grejer, men definitivt inte hälsosam — jag tänder på våld, övergrepp och maktförskjutning — den är alltså lika bra för kroppen som typ boxning. Och precis som att boxning kan ses som en kontrollerad version av att vilja banka skiten ur varandra (till skillnad från typ street fighting), där boxningsringen, handskar, hjälmar och tandskydd är till för att göra boxningen mer kontrollerad och mindre dålig för kroppen så är BDSM mitt sätt att hantera min ohälsosamma/riskfyllda sexualitet. 

Även innan jag hittade BDSM hade jag en våldsam sexualitet. Men utan något sätt att hantera den på försatt jag mig själv i riskfyllda situationer som tärde inte bara på min psykiska hälsa utan även min fysiska. Jag hade våldsamt sex tills jag svimmade. Jag drack mig stupfull och kastade mig ut i danshav så att män som tände på utnyttja nerdrogade tjejer, som inte kunde ge samtycke, kunde hitta mig. Jag hade urinvägsinfektion och ont i hela kroppen konstant och det gick ut över min förmåga att hålla en sysselsättning eftersom jag var sjuk hela tiden.

Jag var aktivt emot BDSM eftersom att jag såg det som en patriarkal företeelse som jag inte ville stödja. Efter att jag fick orgasm kunde jag må dåligt och känna mig värdelös en hel dag på grund av äcklet jag kände inför allt jag fantiserat om tidigare. Jag kände en oerhörd skam i hela mig över min sexualitet.

När jag hittade BDSM hittade jag också ett förhållningssätt som gjorde det möjligt för mig att uttrycka min sexualitet på ett mer hälsosamt sätt. Jag lärde mig om RACK, Risk-aware consensual kink. Att vara risk-aware är för mig att ta på allvar de risker som kommer med BDSM och göra sitt bästa för att förminska dem. Att förhandla innan en session, kolla av hur alla mår, hur dagen varit, hur kroppen känns, att ha check-ins kontinuerligt under hela sessionen, att ha landning, eftervård och att ha inlyssnande och inkännande kontakt med varandra efteråt — är allt för att minska riskerna som kommer med att uttrycka en riskfylld sexualitet.

För mig personligen har alltså BDSM känts som en andningspaus. Som ett sätt att inte återupprepa och skapa trauman varje gång jag är kåt. Men samtidigt tycker jag inte heller att man måste ha trauman för att ”få” uttrycka sin sexualitet. Jag vill att om man ska ha sex så ska det kunna vara något kul och skönt. Något man utövar bara för att man vill, inte för att man ”måste”.

Patriarkatet och normalisering
Okej. Så vi lever i ett patriarkat. Patriarkatet är överallt, hela tiden. Om nu patriarkatet skapat och format min sexualitet måste jag ändå förhålla mig till den. Trans-exkluderande radikalfeminister (TERF:ar) argumenterar ofta för att transkvinnor reproducerar patriarkatet när de anstränger sig för att passera, utan någon hänsyn till hur verkligheten ser ut för den som inte passerar eller kan få leva ut hela sin identitet. På liknande sätt kritiserar vissa radikalfeminister undergivna kvinnor för att de förstärker patriarkatet, utan att ta hänsyn till hur livet för de kvinnorna skulle kännas om de inte fick bejaka sin sexualitet och vilka destruktiva sätt de kanske skulle ta till för att hantera det.

En kritik radikalfeminister har framfört i den här debatten, som jag inte sett någon svara på, men som jag ser som den allra viktigaste poängen i deras kritik av BDSM, är frågan om att BDSM normaliserar sexuellt våld. Ofta tar de även upp ”Fifty Shades of Grey”, en roman kritiserad av de flesta BDSM-utövare — men även utan boken kan deras kritik verka legitim. Genom att utöva våld, normaliserar du det, säger de. Men jag tror inte att det är så enkelt. BDSM utövas privat. Det utövas hemma hos kinksters och på klubbar dit du endast blir inbjuden om du själv är en BDSM-utövare. Jag, som radikalfeministisk sexnegativ BDSM-utövare, vill inte normalisera BDSM. Jag vill inte att det ska bli vanligt att vara utövare eller kinky. Jag vill inte att barn i skolor helt oproblematiserat ska lära sig att BDSM är ofarligt eller ett enkelt sätt att få njutning. Jag vill inte lära vaniljpersoner hur de kan bli bättre i sängen med hjälp av lite BDSM. Jag vill inte hylla BDSM. Jag vill inte normalisera våld.

Det enda jag vill är att accepteras, jag vill att BDSM ska finnas som alternativ. Jag vill att barn i skolor ska lära sig att ha säkert sex, och att de ska veta var de hittar information om säker, risk-aware BDSM om de är intresserade av det. Jag önskar att jag, när jag var 15 år, hade fått en mer nyanserad bild av BDSM — där feminister hade diskuterat både för- och nackdelar på ett sätt som jag förstått. Min bild av BDSM-utövare i Sverige är att detsamma stämmer in på de flesta av dem, även om inte alla är så bra på att uttrycka det (vilket är förståeligt eftersom det handlar om folks sexualitet och identitet, det är ett känsligt ämne). Min bild av BDSM-scenen är att den är full av feminister som arbetar med de här frågorna. Som anser att det privata är politiskt och som försöker göra BDSM-scenen mer jämställd. Som går före i arbetet för sex med samtycke. Och till den som säger att BDSM redan är normaliserat, vill jag svara att ”Fifty Shades of Grey” fortfarande inte är en bra representation. Att du upplever att män kan vara öppna med sin sexualitet, är inte representativt för hur enkelt det är för kvinnor och transpersoner på BDSM-scenen. BDSM-scenen är, som konstaterat, en mansdominerad och straight värld full av samma dominanta män som i resten av världen.

(Radikal)feministiska förhållningssätt till BDSM
Jag tror att det är feministiskt att samtala om BDSM på ett inlyssnande men kritiskt sätt. På ett sätt som lyssnar till både de kvinnor som far illa och de som mår bättre av BDSM. Feminismen är viktig inom BDSM, inte minst när många av utövarna är personer med trauman som de behöver få vara öppna med och som vi alla utövare behöver utveckla förhållningssätt och verktyg för att hantera.

Jag vill se en debatt med många nyanser, inga skällsord eller amatörmässiga argument slängda på varandra.

Ett radikalfeministiskt och sexnegativt förhållningssätt till BDSM är för mig ett som varken hyllar eller förkastar en hel grupp människor helt oproblematiserat. Ett förhållningssätt som innebär att man kan diskutera strukturer samtidigt som man också kan sätta sig in i andra kvinnor och icke-mäns personliga erfarenheter, trots att de inte delar samma bild av vad som är bra eller njutningsfullt sex.

Delandet av personliga erfarenheter är ju trots allt vad radikalfeminismen byggdes på från första början.


Kaninpojken
M25
23 nov 16:52

Do you want to be notified when Kaninpojken posts new diary entries and writings? Yes

Writers I follow

Print Document ID 24259  Fler alster av Kaninpojken  Report 

You cannot see or post comments since you are not logged in.