Log inRegister
History on repeat
Idag hade jag ett väldigt intressant seminarium där vi diskuterade huruvida vi är dömda att återuprätta våra misstag eller om vi någon gång lär oss utav dem.

Jag vill tro att mänskligheten är kapabel att anpassa sig till allt, vilket förutsätter att vi har en underliggande vilja att utvecklas. Det är inte heller så naivt som det kan låta, med tanke på att den enda regel vi kan observera hos allt biologiskt liv på vår planet (och kanske även i universum) är en den eviga kampen mot utveckling. Allting vill bli bättre, effektivare och i vårt eget fall är vi lite mer än apor som strävar efter lycka. En utopi.

En viktig (om inte den viktigaste) delen av utveckling är att identifiera problem. Det som är fel. Det som hindrar oss från att uppnå förbättring och stoppar oss från att utöva den potential vi vet att vi besitter.

Jag förespråkar mycket biologi här och det kan föra oroväckande konnotationer när man talar om samhällsbildning, men på någon nivå måste vi ändå våga erkänna för oss själva att vi inte är så mycket mer komplicerade än djur. Det ter sig därmed väldigt naturligt att vårt samhälle har formats efter våra uppfattade biologiska förmågor i relation till kön. Om vi tar Sverige som exempel är hela vår västerländska samhällsstruktur i grunden baserat på ett kristet perspektiv med patriarkala strukturer. Huruvida man tycker det är "positivt" eller "negativt" är egentligen oväsentligt, då vi kan vara överens om att vår könshistoria har präglats utav manlighet som överordnad och kvinnligheten under den.

Men varför har det vart så? Är det möjligt att man utgått från något så primitivt som evolutionsbiologi och dragit slutsatsen att det är bäst för samhällets överlevnad att kvinnor tar hand om barn, medan män i sin tur tar hand om kvinnor? Att makten inom arbetspositioner, statsbildning, försvar och vetenskaplig utveckling tilldelas män som besitter större fysiska egenskaper medan kvinnor med en naturlig modersinstikt ansvarar för kommande generationer?

Jag tycker inte det är en tillräckligt tillfredsställande lösning och mitt huvudsakliga argument emot en sådan patriarkal struktur är att den uppenbarligen inte stämmer överens med människans senare och bevisade utveckling. Vi var aldrig riktigt nöjda med den och vi började se den som ett problem, ju mer komminukation och tillgång till information ökade. Det var ett hinder för vår utveckling. Vi är mycket väl medvetna om att det finns kvinnor med mer intresse för vetenskap än många män och det finns män som brinner för att bli pappa och vara med sina barn. Det finns dessutom gott om kvinnor och män som inte trivs med "traditionella könroller". Stereotyperna är därmed socialt konstruerade.

Ur mitt "moderna" perspektiv grundat i saker som jämställdhet och individers vilja att få leva sina liv som de själva känner att de vill leva är det ännu mer uppenbart varför vi valt att bekämpa patriarkat och könsstrukturer som är ojämnt fördelade. Det förhindrar någonting som är viktigt för mig och förmodligen har känts som mycket viktigare hos personer och framförallt kvinnor och män som fått lida under orättvisan när den vart som värst.

Jag vill aldrig fråntas förmågan att få känna att jag är en verklig person, en individ som formats utav unika erfarenheter och upplevelser som kulminerat i en människa man knappast kan sammanfatta i ett ord. Det är därmed oerhört orättvist att så mycket utav ens liv ska bestämmas utav vilket kön man föds som, särskilt när vi är så medvetna om att dessa regler är sociala konstruktioner. Jag tror de flesta utav oss kan relatera till det.

Nu är det viktigt att påpeka att saken inte är en fråga om "vem som lidit mest" utan snarare att lidandet har vart och idag är en verklighet som vi själva skapat. Någonting vi med andra ord själva kan ta bort.

Problemet sträcker sig inte enbart till kvinnor, då även män har lidit oerhört mycket under patriarkala strukturer inte minst i samband med en upplevd förväntan att män ska vara samhällets försvarare, starka och modiga - utan även till den nivå att män skickats ut i otaliga krig, gjort hemska, farliga och otacksamma jobb och dött ensamma långt ifrån sitt hem och sin familj enbart för att det förväntats utav en.

Det är inte så konstigt att vi ändrat och fortsätter sträva efter att ändra sådana orättvisor och vi gör det definitivt utifrån fler håll och perspektiv än ett. Det är något som behöver göras, både för män och kvinnors bästa. I alla fall om vi strävar efter en utopi för oss alla.

Vad är det som är så farligt med vad som sker idag, då? Jag tror att vi underskattar hur djupt dessa strukturer är begravda inom samhällets ryggrad. Det är därmed naturligt att processen att eliminera orättvisor påverkar en balans i strukturer som existerat och utvecklats sedan antiken. Precis som med i stort sett alla radikala aktioner vi har kunnat observera, sker det förmodligen en lika stor reaktion. Jag tror att reaktionen kan vara långt farligare än vad många tror, eftersom att våra handlingar har påverkat saker som vart oerhört svåra att förstå. Det är trots allt helt nya förändringar och vi utforskar ett helt nytt territorium.

Debatter gällande jämställdheten har alltid vart oerhört mycket mer röriga än vad man kan tycka att de behöver vara. "Alla vill väl att alla ska ha det bra" så vad är problemet, liksom? Jag tror att vi i vår process att eliminera problem som vi sett inom våra könsbaserade strukturer har fokuserat alldeles för mycket på att lyfta fram problem och negativa aspekter hos dem för att sedan radera dessa utan att egentligen fylla det vakuum som potentiellt har uppstått.

Så oerhört mycket gällande frågan kring män och kvinnor utgår ifrån problemen kring "giftig maskulinitet". Länge har vi glorifierat manlighet och det har vart naturligt och acceptabelt att maskulinitet inte var giftigt på något sätt, utan snarare en rättighet för män som axlat rollen som ansvarstagande. Idag tycker vi det låter alldeles absurt, särskilt med tanke på hur exkluderande och orättvis den bilden är. Vi har därmed associerat många former av historisk maskulinitet (exempelvis att tala ner till kvinnor eller utesluta kvinnor från samma jobb eller lika lön) som negativa egenskaper som inte kan samexistera med ett modernt, jämställd samhälle som värnar om individens förmåga att nå storslagenhet (vad man nu själv väljer att se som storslaget, för den delen).

Vi har däremot misslyckats kraftigt med att lyfta fram "positiv maskulinitet", det vill säga egenskaper som kan anses vara positiva inom en samhällsgrupp vi ändå bestämt oss att fortsätta bevara. (Män och kvinnor existerar fortfarande som separata identitetskategorier, men att ifrågasätta detta är förmodligen ett nytt steg i vår utveckling, ett vi vågat ta än).
Det är med andra ord svårt att veta vad som förknippas med "positivt" hos manlighet. När man tänker ordet män är det vanligt att ordet inom både konventionella och sociala medioer förknippas med alla problem vi har i samhället - krig, våld och extremism är exempel på typiska mansproblem.

Det är nog heller inte så konstigt att det sker. Enkel socialpsykologi inom brottslighet förespråkar att individer som blir sedda och behandlade som kriminella ofta väljer att bli kriminella. Inte så konstigt att risken ökar, då man inte har har något att förlora på det då man har redan associeras med brottslighet. Men jag tror att det huvudsakliga argumentet för varför det sker ligger någonstans i att vi skapar en bild av manlighet som i avsaknad av positiva egenskaper har svårt att bidra till någon tillhörighet. Möjligtvis i form av de negativa egenskaperna, men dessa individer har redan då bestämt sig för att gå emot samhällsbilden och representerar (möjligtvis i protest) giftig maskulinitet som en egen, särskild grupp. En sidodiskussion kan ske kring huruvida dessa invidider väljer att exempelvis glorifiera våld och ser det som en upplevd motrörelse riktad mot ett samhälle som anses vara skyldig till ens upplevda problem? (Det samhälle vi har, som i stort sett även har en motsatt syn på vad manlighet bör vara).

Oavsett skäl för dessa individers extrema utbrott och vilka associationer dessa för gentemot manlighet, är dessa ändå inte manifestationer av den manlighet som den överväldigande majoriteten av män i samhället vill kunna känna tillhörighet till.

Jag tror många unga män är förvirrade över vad det innebär att vara man, annat än att man bör skämmas över eller må dåligt för vad manlighet tidigare har associerats med. Det är inte så konstigt med tanke på hur många olika intryck, från så många olika håll man får. Det är inte alls samma budskap som råder gällande kvinnlighet, som i allt större utsträckning fokuserar på positiva egenskaper och att lyfta fram femininitet som starkt. Förstås existerar en kvinnlig motsvarighet för giftig maskulinitet och på många håll kan det tyckas som att det inte skett någon förändring kring könsroller överhuvudtaget, men i stort är riktningen i problemlösningen ändå tydlig - styrka, lyfta, positivitet. I det här fallet helt är det vad man kan förvänta sig, eftersom att det vart män som begränsat kvinnor och inte tvärtom. Men det är ändå ett helt omvänt scenario och jag menar inte att det är negativt med att kvinnor lyfts upp och förstärks i egenskap av identitet.

Jag menar att samma initiativ med samma tydlighet fortfarande inte riktigt existerar gällande den positiva synen på manlighet och det är ett allvarligt problem.

Det är här jag tror historien upprepar sig. Vi ser runtom i världen hur allt fler extremistiska rörelser växer och hur våld, nationalism och hot om krig ökar. Samtidigt är det oftast unga män som är involverade. Ett sammanträffande eller en biologisk egenskap? Vid det här laget hoppas jag att jag redan etablerat att det senare inte är någon allmän sanning och det förstnämnda alternativet är minst sagt otillfredsställande.

Vi har en allt större växande grupp inom samhället som saknar tillhörighet och upplever problem, svårigheter och bekymmer, precis som vi alla gör i vårt samhälle (alla vill utvecklas, alla vill åtgärda problem). Men i stället för stöd och förståelse möts dessa oftare med utanförskap, oförstånd och även hat. Vi har misstolkat koncept som privilegium och lärt oss anklaga vanliga människor som har lika mycket (eller lika lite) som en själv för att vara förövare, vilket ökar intensiviteten av kampen när budskapen oundvikligen inte resonerar hos mottagarna. Vi ser "incels" eller "feminazister" som språkrör och representationer för tankar, idéer och värderingar som på någon nivå ändå existerar hos i stort sett alla utav oss. Men när polariseringen ökar ser vi ofta bara det vidriga hos motparten och felfriheten hos vår egen sida stärks. Vilket förstås ökar avståndet och ökar oförståelsen, medan orättvisorna glömdes bort och begravdes under all skit man kastade på varandra under tiden.

Det tycks även bli vanligare med ett hat mot individen, där utanförskap och avsaknad av tillhörighet bidrar till en frustration i synnerhet hos många unga män som inte vet hur de ska hantera situationen. Samtidigt som vi problematiserar manlighet säger vi "ryck upp dig" och "var stark". På samma gång säger vi även att det är okej att tala ut om sina problem, söka hjälp och våga visa svaghet - fast även att det är oattraktivt med män som gnäller, särskilt när män besitter så många privlegium och har bidragit till att skapa många av de samhällsproblemen vi idag har. Unga män ska bidra till den förändring de vill se, men inte ens tänka tanken av att bli involverade i mansrättsrörelser eftersom att det bara är kvinnohat.

Många väljer naturligt att söka stöd hos andra som delar dessa upplevda orättvisor. Andra människor som erbjuder det man egentligen så oerhört länge har saknat och längtat efter. Att få känna tillhörighet. Men nu handlar det inte längre om en positiv gemenskap, utan ett gemensamt hat. En vilja att skapa tillhörighet för någonting, eftersom att bilden av manlighet redan "förövats" en. Kanske att man skapar en ny bild av vad manlighet är. En bild som oundvikligen har färgats utav ens egna frustration och det hat man själv upplevt. Det är en chans att ge igen mot samhället och alla strukturer man upplevt som orättvisa, som man upplever ha vart orsaken till ens problem. "Sanningar" om hur kvinnor egentligen tänker och hur de egentligen bör behandlas. En möjlighet att hjälpa människor i samma sits, eller se till att framtida generationers män undviker samma misär. Eller att man åtminstone ska ta för sig i en kall och oförlåtande värld där man själv betyder mer än andra.

Kanske sträcker sig tillhörigheten till delade politiska åsikter, eller att man växt upp och bott i samma land? Kanske att man delar samma hudfärg. Man kanske inte behöver vara ensam i sin kamp mot alla andra. Men någon måste man slåss mot när man väljer att skapa en medvetet exkluderande tillhörighet. Vare sig det är mot ett kön, en nationalitet eller en själv. Det är nog många fler än vad vi tror som väljer att slåss mot sig själva. Ensamma i sin kamp, men fylld utav hat så det räcker och spiller över.

Extremismen ökar. Hatet mot extremismen ökar. Vi associerar allt fler med extremister, eftersom att frågan nått en intensivitet som i rasande fart närmar sig ett nollsummespel. Det är vi mot dem. För vår överlevnad är deras vilja inte värd att ta hänsyn till. Den andra sidan har ju totalt tappat förståndet.

Jag är livrädd för det fjärde riket, eftersom att det finns så tydliga vägar för oss att nå dit. Det är så många mönster som upprepar sig. Vi kan tyckas oss ha lärt oss av våra misstag, men jag kan lova att även människor vars syfte och kall i livet är att sprida hat och misär också har lärt sig.

Jag tror inte det kommer bli ett världskrig eller en våldsam konflikt, utan snarare ännu fler djupt begravda orättvisor som kommer ta århundraden att reda ut.

Medan jag skrev det här blev Bezos över $10.000.000 rikare så vad vet jag, vi kanske har andra problem att fokusera på. Oavsett så tror jag att fler problem kommer lösas om vi lär oss att samarbeta först och det förutsätter förmodligen att vi slutar hata så mycket.

(Eller jo - hata överklassen och deras ständiga jävla skattesänkningar).
Ett försök att förstå hur djupt hatets rötter kan växa

Added 18 jan 2020   Debate articles regarding sexuality and identity  

You cannot see or post comments since you are not logged in.