Log inRegister
Victorias lista, del 3
Victoria reste sig och lämnade soffan. Hon gick till det angränsande rummet och var snart tillbaka. I sin hand höll hon en kukbur. Jag kände direkt igen den. Det var en kukbur av samma modell som jag själv ägde. En CB-6000. Victoria satte sig ner och la kukburen på soffbordet.

”Sätt på dig den här”, sa Victoria och nickade mot kukburen.

Carin kom närmare och fortsatte att filma. Jag sneglade upp mot henne för att omedelbart slå ner blicken igen.

”Det här är lite jobbigt för dig, eller hur?” sa Carin och skrattade.

Och visst var det så. Det kändes som en överflödig kommentar.

”Jo”, sa jag.

Nervöst och med fumliga fingrar satte jag kukburen på plats. När jag satt hänglåset på plats så gav jag Victoria nyckeln.

”Tack”, sa Victoria och stoppade ner nyckeln mellan sina bröst.

Hon pekade sedan mot dörren till hennes sovrum. ”På sängen i sovrummet finns dina träningskläder. Du ska ut och träna nu. Gå och sätt på dig kläderna, men ge mig först din mobiltelefon. Jag ska installera Snapchat på den så att jag kan att du inte fuskar när du joggar.”

Jogga? Jag brukade inte jogga, men jag antog att det var någonting jag skulle behöva vänja mig vid. Och med Snapchat installerat på mobilen skulle jag knappast kunna fuska heller. För med hjälp av den appen skulle Victoria kunna se exakt var jag befann mig. Träningskläderna låg prydligt på sängen. Det var tights. Svarta, men likväl tights. I övrigt en t-shirt, en jacka och ett par joggingskor som stod på golvet vid sängen.

Jag drog på mig träningskläderna. Tightsen stramade kring kukburen och jag kunde se dess form avforma sig innan för tyget. Det syntes inte överdrivet tydligt, men om någon aktivt skulle titta där så skulle utbuktningen synas. Genant. Säkert medvetet. Det tycktes vara ytterligare ett sätt att förnedra mig.

När jag iklädd träningskläder åter kom ut i vardagsrummet så satt både Victoria och Carin i soffan. Nu hade även Carin ett glas vin framför sig. De båda tittade upp när jag kom in i rummet. Båda log.

”När du är ute och springer ska du följa de instruktioner som jag ger dig via chatten på Snapchat. Du börjar springa till Hammarbybacken. När du är där tar du en bild på dig själv och skickar mig. Sedan får du nya instruktioner”, förklarade Victoria.

”Hur länge ska jag vara ute och springa?” frågade jag genuint nyfiken.

”Det får du se”, sa Victoria kort.

”Ok”, mumlade jag.

”Här är din mobiltelefon. Den är preparerad nu”, sa Victoria och sträckte över den till mig över bordet.

”Tack”, sa jag och blev nästan lite förvånad över att jag just tackade.

”Seså. Nu är det dags. Ut och spring”, sa Victoria och viftade avvisande mot ytterdörren.

Jag gick ut. Det var tidig vår och luften var sval och kändes frisk. Jag började jogga i lugn takt i riktning mot Hammarbybacken. Jag räknade med att det skulle ta mellan tio minuter och en kvart att ta sig dit. Jag höll min mobiltelefon i handen och tittade regelbundet ner på skärmen för att se om Victoria skickat något meddelande. Bara efter några minuters joggande började jag känna mig trött. Hade jag verkligen så usel kondition? Tydligen.

Efter en ungefär en kvart var jag framme vid Hammarbybacken och stannade. Jag tittade åter på skärmen. Inget meddelande. Som instruerad tog jag en selfie med Hammarbybacken som bakgrund och skickade den till Victoria.

Jag väntade i kanske en minut och fick sedan svar: ”Bra. Nu ska du springa till Globen. När du är framme där så tar du en ny bild och skickar mig.”

Jag började jogga igen. Troligen skulle det ta runt 20 minuter att jogga till Globen. Trots den lilla paus jag haft började det kännas rejält ansträngande att springa. Jag flåsade och svettades intensivt. Efter stor möda nådde jag Globen efter drygt 20 minuter. Jag blev lite fånigt stolt över att jag lyckats gissa tiden så väl.

Framför Globen tog jag en ny selfie och skickade till Victoria. Jag fick snabbt svar.

”Duktig pojke. Nu behöver jag lösenorden till dina datorer och din surfplatta. Jocke är hemma hos dig och ska installera den där programvaran.”

Jag nästan ryckte till. Var den där Jocke hemma hos mig?! Nu?! Den senaste timmen hade varit så omtumlande och med så många känslor i gungning att jag inte ens tänkt på den där programvaran som skulle installeras. Mina nycklar hade funnits i mina kläder och det hade ju varit enkelt för Victoria att ge dem till Jocke, så att det verkligen förhöll sig på det viset fanns ingen anledning att misstro.

Det kändes kränkande. Jag kände ilska bubbla upp inom mig. Visserligen hade jag skrivit på kontraktet, men jag hade inte räknat med detta. En främling var ensam i mitt hem! Jag ville inte ge honom mina lösenord. Jag insåg att detta var en logisk följd av det kontrakt jag skrivit på, men det kändes trots detta över gränsen.
Jag ville inte detta! Det hela hade gått för långt.

”Nej. Det går jag inte med på”, skrev jag med darrande fingrar och skickade iväg.

Det kom ett snabbt svar.

”Du vägrar redan att göra som jag säger? Fast vi knappt har börjat. Tänk om och lyd nu.”

”Jag vill inte att någon främmande person ska vara hemma hos mig! Det stod inte något om det i kontraktet!” skrev jag.

Jag var arg och ville bara avblåsa allt. Vad hade jag tänkt? Varför hade jag gått med på det här sjuka upplägget?

”Det stod att Jocke skulle installera programvaran. Du skrev på. Nu behöver vi lösenorden”, svarade Victoria.

”Nej!” svarade jag trotsigt.

Strax efter att jag skrivit detta ringde telefonen. Det var givetvis Victoria.

”Vad håller du på med?” frågade hon med lugn röst.

”Jag vill inte att någon ska vara hemma hos mig. Någon främling”, sa jag och hörde hur min röst svajade.

”Lyssna nu, Simon. Du har skrivit på ett kontrakt där du förbundit dig till olika saker. Just nu är du ute i träningskläder. Du har inte några nycklar hem och du kommer inte att bli insläppt hos mig om du inte lyder. Dessutom har vi filmat dig då du naken berättar att du vill underkasta dig mig. Skickar du inte lösenorden inom två minuter kommer jag att skicka den filmen till några av dina vänner”, sa Victoria sakligt och la på.

Det ilade i kroppen och jag skakade. Hon skulle förstöra mitt rykte. Jag kunde tänka mig få saker som var mer förödmjukande och jobbiga om mina vänner fick se filmen. Hon utpressade mig! Men nu hade jag bråttom. Jag kände ilska och frustration när jag skickade iväg lösenorden. Jag hann inom två minuter.

”Tack. Nu kan du jogga vidare till Gullmarsplan och ta en selfie där”, svarade Victoria i chatten.

Jag började springa. Jag kände mig knappt trött längre och jag sprang fort. Av ilska. Av frustration.

Det var en relativt kort sträcka till Gullmarsplan från Globen och jag var framme efter bara några minuter. Väl framme stod jag andfådd och tog en selfie som jag skickade till Victoria.

”Bra. Tillbaka till Hammarbybacken nu. Jag vill inte att du tar mer än 15 minuter på dig”, blev hennes svar.

Nu slog tröttheten mig. Dels hade jag sprungit en bra stund redan och de senaste minuterna väldigt fort. Att springa tillbaka till ett ställe jag redan varit på kändes dessutom meningslöst på något sätt. Men jag hade inget val. Jag stålsatte mig och började springa igen. Jag använde ilskan och frustrationen som bränsle. Jag hatade Victoria! Varför gjorde hon såhär mot mig? Vad skulle jag göra åt den där förfärliga filmen som Carin hade hjälpt Victoria med. Skulle jag rycka mobiltelefonen från Carin och radera den? Tänk om de lagrat filmen i molnet redan? De kanske hade gjort kopior? Filmen fick i vilket fall som helst inte spridas – det skulle vara förödande.

Det enda jag kunde göra var att lyda.

Jag flåsade och kände mig mycket trött där jag sprang i riktning mot Hammarbybacken. Det värkte i musklerna och jag trodde inte att jag skulle kunna klara att hinna dit inom 15 minuter. Jag orkade inte springa tillräckligt fort. Vad skulle hända då? Om jag inte hann fram inom den angivna tiden? Skulle Victoria på något vis bestraffa mig då?

Men på något vis lyckades jag ändå hinna i tid. Precis på minuten 15 minuter efter att jag fått instruktionen så var jag på plats vid Hammarbybacken och tog ytterligare en selfie som jag sedan skickade till Victoria. På bilden jag tagit så rann svetten i mitt ansikte hade jag ett lätt förvridet ansiktsuttryck som nog avspeglade mitt upprörda inre såväl som den fysiska ansträngningen jag precis genomgått.

Jag fick strax svar från Victoria: ”Haha. Du ser ut att ha haft en ansträngande joggingtur. Du kan jogga tillbaka till mig nu. Snabba på.”

Snabba på… Jag var utpumpad och hade velat hämta andan en liten stund. Som väl är fick jag ingen tid jag var tvungen att hålla, så jag började jogga i ganska långsamt tempo mot Victorias hem. Vad skulle hända när jag var framme? Jag ville på något sätt dit. Ville veta vad som skulle hända. Få svar på vilka ytterligare konsekvenser kontraktet skulle innebära för mig. Eller skulle kanske Victoria lätta lite på det grepp hon höll om mig. Hon hade varit orimligt hård. Jag var nästan chockad. Jag kände ju Victoria. Vi hade varit tillsammans i ungefär ett halvår och den här sidan hade hon aldrig visat tidigare. Visserligen var hon en tuff och ganska bestämd kvinna, men det här…

Snart såg jag huset där Victoria bodde. Jag kände min nervositet stegras. Det pirrade i magen. När jag drog upp porten och gick in i trapphuset. Väl uppe vid Victorias ytterdörr så såg jag en plastpåse hänga på dörrhandtaget. Jag noterade också att jag fick ett meddelande på chatten. Jag öppnade appen och läste meddelandet.

”Hej. Välkommen igen. Som du ser hänger det en plastpåse på handtaget. Jag har förståelse för om du är lite upprörd. Därför har jag arrangerat det så att du ska ta på dig innehållet i påsen på ryggen så att vi får prata i lugn och ro.”

Jag blev förvirrad. Ta på sig innehållet i påsen så att vi kunde prata i lugn och ro? Ta på sig innehållet på ryggen?

Jag tog påsen och öppnade den. Då förstod jag precis. I påsen låg ett par handfängsel.

Added 24 mar 2020   Stories   #Woman as top #Man as bottom #Discipline #Psychological dominance #Chastity play #Total Power Exchange #Orgasm control

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print  Document ID 25326  Report