Den Ockulta domstolen

Jag vaknar i totalt mörker, liggandes på hårt, kallt stengolv. Hela kroppen värker efter att ha legat där i vad som känns som flera timmar. Jag kan höra svaga ljud, en röst som höjs, bakom den tjocka väggen är den dämpad och jag uppfattar inte vad han säger, men han låter arg. Jag vet inte vart jag är och först minns jag inte hur jag kom att hamna där jag nu var. Jag sätter mig upp och börjar ofrivilligt andas snabbare när minnena flimrar förbi, jag rör mig trögt som i en dröm, var jag onykter när det hände? Jag brukade inte tappa kontrollen, inte för något, inte för någon. Men jag hade gjort det, för dig.

Efter vad som känns som evigheter i min tomma cell, kommer tillslut någon som öppnar porten och släpper in ljus, först blir jag bländad, trots att det är levande ljus, som brinner svagt. Kvinnan som håller porten öppen är främmande för mig, men jag behöver inte känna henne för att veta vad hon gör, de är alltid likadana. Hon tittar bara på mig liksom under ögonfransarna, men möter inte min blick. Hon bar en ljusstake med fyra tända ljus. Jag är ovanligt lugn när jag följer henne, trots att jag inte vet vad de har beslutat om mig. Hennes rygg är inte benig, som vi brukar vara, man kan endast svagt urskilja hennes ryggrad och skulderblad. På kroppen bär hon bara ett litet plagg som liknar en förkrympt toga i ett rött tyg som är så tunt att det var genomskinligt. Vi går genom en underjordisk korridor, golvet och väggarna är gjorda av samma svarta sten som rummet jag var instängd i. Utöver ljuset hon bär är det mörkt omkring oss, våra skuggor dansar sakta över väggarna när vi rör oss. Jag hade aldrig själv varit nere i hålorna, men hade hört historier om vad som hände de som hamnade där. Inga ljud kunde tränga igenom till de övriga rummen i den enorma underjordiska byggnaden vi befinner oss i. Jag ryser, men inte bara på grund av kylan, men skräcken kommer inte förrän jag märker vart vi är på väg, men jag tar ingen notis om det förrän vi är framme. Jag vet precis var vi befinner oss, platsen är upplyst av sex facklor längs med väggarna. Det är som en fyrkantig hall, med högt i tak, en vacker röd matta och två gångar som leder en till höger och en till vänster. Jag ber en stilla bön om att vi inte ska svänga till vänster. Längre är det en enorm portmynning till en vackert mönstrad dubbeldörr i sten, där står en enkel träbänk med snirkliga utsirade mönster. Kvinnan leder mig bort till bänken, hon vänder sig mot mig, hennes vackra unga ansikte är neutralt
”Ni kan vänta här så länge” Hennes röst är skarp och lite rispig på ett tilltalande sätt, men innan hon vänder sig bort kan jag se hur hon hånler, men hon är inte medveten om att jag uppfattar det. I vanliga fall skulle jag frågat om hennes namn och sedan se till att visa hennes plats, men jag fruktar att det inte längre ligger i min makt att ägna mig åt sådana små nöjen. Jag väntade inte länge, mina kläder var lagom varma men ändå hade jag hunnit svettas innan någonting hände. Stenporten öppnades, men bara den högra, av en lång person med svart kåpa ned till golvet och en huva som dolde ansiktet, hen tycktes se på mig. En hand kom ur kåpan och gjorde ett tecken till mig att följa med. Där upphörde större delen av min rädsla, jag skulle inte dit jag först trodde att de skulle leda mig.

Vi gick förbi den stora salen, som jag knappt fick en skymt av, in genom en liten korridor som ledde till ett litet möblerat rum. Hen lämnar rummet direkt när vi gått in och stänger sedan dörren efter sig. Där befinner sig redan två personer, som jag känner igen, det är två män, den ena lång och rödhårig, med vackert lockigt hårsvall, som han har uppsatt i en rosett i nacken. Den andra mannen är mindre och har svart rakt hår, som just nu är väldigt rufsigt där det svajar i takt med hans rytmiska rörelser. De tar ingen notis om mig utan fortsätter sin svettiga uppvisning med den rödhåriga killen på alla fyra med ansiktet i sängen, han ger ifrån sig kvävda ljud. Den svarthåriga mannen står på knä i sängen med sin bakdel pumpande i olika takt, men mest långsamt. Jag märker en rörelse nära den döda vinkeln, invid dörren tycks hon tycks stiga ut ur väggen. Hon är klädd likt kvinnan som ledde oss hit, en tjänares klädsel. Jag såg tydligt de mörka ringarna runt hennes ögon, de tydligt markerade kindbenen och lysande blåa ögon. Hon ler glädjelöst mot mig när hon känner igen mig
”Hilde” Utbrister jag, hon var tidigare min personliga tjänare men det var länge sedan. Jag tystnar snabbt, de har inte tagit hand om henne, hon har grova ärr som är synliga på halsen och armarna och runt högra ögat syns en blåtira. Det märks att hon inte vet hur hon ska tilltala mig, men bugar lätt och säger inget alls istället. Hilde hjälper mig av med alla mina kläder så att jag kan byta till en kopia av hennes toga, fast den här är svagt lila och hennes är röd. I vanliga fall bär vi inte skor i de här salarna, men hon tar fram ett par väldigt höga pumps med tjock klack och flera vackra och dyrbara smycken innan jag är klar. Jag vill hela tiden prata med henne och söker kontakt, men det går inte, jag får inte fram ett ord och hon är så fruktansvärt undvikande under hela tiden. Som på signal återkommer den långa i svart kåpa, jag kan inte helt säkert veta att det är samma person, men jag förnimmer att energin är densamme. Jag ser en sista gång på Hilde innan vi skiljs åt, men hon stirrar bara envist ner i det svarta golvet.

Vi säger ingenting den här gången heller, mina skor ekar våldsamt i tystnaden. Vi går tillbaka genom den trånga gången till den stora salen. Portarna är öppna, det lyser därinne av levande ljus, vi går in. Det är en enorm rund sal, som liknar en föreläsningssal, i mitten är en stor scenyta, som är lätt upphöjd. Scenytan är tom, sånär som på några enorma ljusstakar och ett stort massivt skrivbord i mahogny, jag undrar i förbigående vad den gör där. I en halvcirkel runt scenen är det nästan som en läktare fast utan sittplatser, i mitten är det som en upphöjning över de andra, med åtta kungliga stolar. Först rycks jag med, av vana, att följa med min ledsagare till de kungliga stolarna på läktaren, då vänder sig denne om och tar tag i mina båda överarmar. Hen höjer huvudet och ser ner på mig, jag måste stanna på scenen, det är vad hen utan ord säger mig. Rädslan är inte lika stark längre, men det är en falsk trygghet, som de snart ska ändra på. När den kåpklädda går mot läktaren kommer en grupp på tolv personer in, varav sju av dem klädda i kåpa med huvorna uppdragna, de intar, tillsammans med min ledsagare, de kungliga tronerna. Två av de andra är klädda som tjänare, de tre sista är klädda för strid, trots allas rörelser förblev det dock knäpptyst. Jag kände mitt hjärta slå snabbare och en lätt krypande skräck som rörde sig upp för min rygg, jag förstod först senare att personen som ledsagade mig var min ersättare. Jag hade blivit ersatt. De huvklädda drar ned sina kåpor, och tittar tomt på mig, jag känner dem alla mer eller mindre, jag har starka band till dem alla. Tjänarna följer tyst order, de drar fram olika föremål för en ritual som jag inte känner igen, den verkar uråldrig och dess utformning på scengolvet runt mig får håren på min kropp att resa sig. När de är klara kommer de stridsklädda väktarna upp på scenen, de placerar sig beskyddande med ryggarna mot läktaren och ansiktena mot mig, hotet. Det är två män och en kvinna, männen är inte frånstötande men kvinnan är slående stilig. Jag vet vilka de är, men jag kommer bara ihåg ett namn, kvinnan heter Naomi. Det är hon som fäster mina anklar och handleder i fängslen av järn, som i sin tur är fästa i kedjor och kedjorna sitter fast i stengolvet. Hon verkar spänd och det gör mig ont att se att hon faktiskt inte alls litar på mig längre, det är inte rädsla, utan försiktighet.
”Snälla…?” Slipper det ur mig, jag kan inte hindra det, men trots att ingen vanlig människa skulle ha hört det över järnrasslet så ryter en av de andra väktarna till
”DU!” Det räcker för att jag ska knipa igen helt, allt jag gör nu kan bara göra saken värre, det är åtminstone vad de vill att jag ska tro. Hade jag inta lyckats ta mig upp i hierarkin och varit med om allt som vi tvingas göra så skulle jag nog fått panik och börjat gråta, men istället såg jag uttryckslöst på vad som hände. Naomi är klar snabbt och hon återgår till väktarnas formation framför mig, sedan börjar ritualen.

Jag får ingen bägare att dricka ur men de tänder en rökelse framför mig som gör mig dimmig och svag. Sedan börjar de huvklädda att mässa, deras röster är inte höga men de får det att eka i salen och värka i huvudet på mig. Rädslan griper efter mig från alla håll samtidigt, jag vet att detta inte är ett vanligt straff. Jag känner inte igen ritualen, men jag förstår många ord i det hemliga språket. Om det inte bara är rädsla som talar så är det urgudinnans namn de mässar, Gaia. Jag känner återigen svetten som rinner över min kalla hud, känner hur rummet snurrar och något som knakar bakom mig. Jag försöker inte ens se vad det är, min kropp är så svag och bojorna håller mig låst till där jag står framför skrivbordet. Knakandet tilltar i styrka tills det smäller till som av en massiv blixt som överröstar mässandet. Jag känner hur benen skakar och något stort och tungt som tar sitt första steg över scenen, jag försöker klumpigt att vända mig om men det är knappt det går. Jag får en skymt av en människogestalt fast i en jättes format, med stora horn. Den är naken, en kvinna med vackra fylliga bröst, men samtidigt en man med sin stora fallos hängande intill pungen. Hen är vacker och skräckinjagande, men jag hinner bara se uppenbarelsen i någon sekund, innan jag utmattad måste vända mig om, jag har svårt att hålla mig uppe, så jag tar stöd mot skrivbordet med händerna. Plötsligt står hen helt bakom mig, en av väktarna flämtar till och de tar alla ett steg bakåt. Mässandet har upphört och alla stirrar som förhäxade på vidundret bakom mig. Jag hör hur hen andas, och snuddar vid min rumpa. En av de huvklädda ställer sig upp och tar till orda, det är Jonah, han bugar sig djupt och visar sin enorma aktning för varelsen. Han är lika lång som jag, hans leder är stora och sticker ut från den beniga kroppen, som inte syns under kåpan, men jag minns. Sedan säger han att jag är deras gåva till hen. Mitt hjärta rusar i bröstet på mig när odjuret luktar på mig från rumpan till nacken. Jag ryser ända in i själen, men jag är rädd för att visa vad jag känner, likt bytesdjuret i skogen när hon vet att rovdjuret upptäckt henne. Till skillnad från hjorten flyr jag inte.
”… Är ni Gaia?” Avslutar Jonah på det uråldriga språket som endast vi känner till och väntar på Gaias svar, om detta nu är urmodern själv. Hon svarar på samma språk
”Jag är Gaia. Vem är hon för er?”
”Hon var förut en av oss, nu är hon en utstött, för att hennes brott når inga gränser… Vi hade hoppats på ditt gudomliga dömande” Svarade Ruby, en äldre kvinna med vackert mörka ögon och en djup röst. Men det jag känner bäst hos Ruby är hennes händer, hon vet hur de ska användas. De huvklädda beter sig som om de har övat på detta, när jag inser det förstår jag att det är en fälla. Vi hade länge velat frammana Gaia, vi hade bara lyckats frammana andra ande former, men med stor framgång. Nu hade de valt att göra det utan mig, men de ville ha en ursäkt till att kalla på en så vördnadsvärd varelse, jag hade blivit deras anledning. Det gör mig fullständigt ursinnig, hur kunde de? Hur kunde jag vara så lättlurad att jag bara ger mig frivilligt till dem? Krafterna räcker inte till för att hålla de känslorna som syrar i mig. Jag tappar nästan fattningen och kan inte följa deras samtal, jag känner vibrationerna från Gaia.

Med ett ryck sliter hon av mig hela min lätta klädsel, jag hade inte tillåtits underkläder, nu står jag där helt naken inför juryn, i den urgamla gudinnans våld. Hon ordnar så att jag står framåtlutad med brösten tryckta mot det kalla träet, jag kan känna hennes händer trycka mina bröst i förbigående. Hon släpper mig en stund och jag vet inte vad hon gör, mina sinnen är omtöcknade men skräcken har ännu sitt grepp om mig. Jag såg hennes kuk, den var stor, kommer den verkligen få plats? Tänk om hon vill slita mig i stycken och bada i mitt blod? Det finns inga gränser för den grymhet som kan drabba den som bär synd. I nästa stund känner jag något hårt som smeker mig där nere, det är fallosen som sakta gnider emot mig fram och tillbaka. Det är stor, men kanske inte för stor ändå. Hon masserar min rumpa hårt och vårdslöst, hennes rörelser skvallrar om ett hett begär och jag tror inte hon tänker tygla sig. Jag känner hur hennes juckande rörelser blir hårdare och snabbare och jag känner hur det pirrar till av ofrivillig upphetsning. Jag försöker hålla det tillbaka och dölja det, men Gaia märker nog vad som händer och det är hennes signal. Hon för sakta in den i mig, det går lite trögt först, jag är inte tillräckligt våt, men hon för in spetsen och tar ut den för att tillslut fylla mig helt. Jag stönar till, dels av smärta men även av ett enormt välbehag. Jag ser mot Ruby och Jonah som ser på utan att visa om de misstycker eller njuter av hur händelserna fortlöper. Gaias kuk är så skön och hennes rörelser försätter mig i extas, jag hade inte väntat mig det här när jag syndade. Hon stönar högt och masserar min klitoris med ena handen, hon rör mig bättre än någon annan, som om hon känner min kropp bättre än mig. Hennes svett blandas med min och jag njuter av den övertydliga symboliken för makt och min underlägsenhet där jag står böjd över bordet. Jag blir eggad av att stå på tå i de höga klackarna och fyllas så otroligt skönt. Att det är en massa andra personer där med oss gör mig ingenting. Jag tycker nästan synd om dem, mitt straff blev istället belöning, jag blir belönad av självaste Gaia och de inte får ta del av det. Jag har alltid vördat och älskat urmodern och jag har strävat efter att bli hennes högsta tjänare. Jag blundar och njuter. Som att det inte var nog för hon in något i min analöppning, hon har gnidit in det med mina vätskor och för sakta in det. Jag når nya nivåer av salighet, jag stönar så högt att det är helt vansinnigt, men guden tystar mig inte utan skrattar högt. Hennes händer är fullt upptagna med att ta mig till paradiset, men hon låter mig inte öppnas likt en blomma utan hindrar mig i sista stund. Hennes kropp pumpas hår mot min mjuka runda stjärt, då och då smiskar hon mig med handen, som om hon har minst tre händer som arbetar bara för mig. När jag känner hur hennes fallos svullnar till max och jag tror hon är nära. Jag tror att jag ska bli galen, känslan är övermäktig, om jag inte får komma snart så dör jag. Men då precis när jag kan känna henne spruta i mig så låter hon mig tillslut komma, och jag kommer! Jag skriker så högt att Gaia faktiskt kör in två fingrar i min mun för att tysta mig något. Det förhöjer min njutning än mer och jag stönar och suger på hennes långa vackra fingrar. Hon fortsätter att pumpa mig full med sin gudomliga kraft, för det är vad myterna sagt, att den som tar hennes vätska ska få en del av gudarnas krafter.

https://i.pinimg.com/originals/27/be/09/27be09f046082004a63a6647b5bfebff.jpg

Du vet den där serien i Magiskerna (av Lev Grossman)....

Added 2 apr 2020 Stories #Man #Woman as top #Woman as bottom #Erotica #Bondage #Psychological dominance #Physical dominance #Spankings #Interrogation #Naked vs. clothed #Furry #Voyeurism #Religious taboos #Sex magic / Occult sex #Geeky/nerdy

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print Document ID 25389 ⚑ Report