Jagad och fångad

Part 1

Hon sprang genom skogen, hon andades panikslaget och gnydde av skräck när det knakade bakom henne.
Förföljarna gav inte upp. Det kändes som att hon sprungit i en evighet, skogen blev mörkare och tätare i alarmerande takt. Snart skulle hon inte se att springa längre.

"Ge upp, människa, ge efter för ditt öde!" hörde hon den kalla, triumferande rösten ropa. Det var honom hon stulit av. Hon hade smugit in i krigarnas läger efter deras fest, säker på att de skulle sova eller vara för fulla för att märka något. Han hade suttit framåtlutad med ett dryckesstop, till synes sovande. Men när hon sträckt sig efter hans penningpung i bältet hade han plötsligt slagit upp ögonen. Den isblå blicken och det svarta, långa håret, huggtänderna som blottats i ett kallt leende. Hon borde ha sprungit direkt. Det hon INTE borde ha gjort, var att slita loss penningpungen först.
Medan hon sprang hade han larmat halva lägret. Det var minst fem av monstren bakom henne nu, morrande och ylande av jaktlust, de älskade att jaga henne.
Och hennes lungor höll på att sprängas.

Skräckslaget såg hon sig omkring i den mörknande skogen. Sedan kastade hon sig upp och högg tag i en gren, hävde sig högre och högre tills hon nådde det täta bladverket. Med lite tur hade de inte sett henne. Förtvivlat försökte hon tysta sina flåsande andetag.

Hon höll sig krampaktigt i stammen. Runt omkring henne hörde hon dem. Bestarna. De började bli irriterade du. Ett hopp började växa inom henne. De skulle ge upp. Hon skulle klara det. Hon skulle ta sig hem. Hon var rik. Hon tog penningpungen, öppnade den långsamt och kunde knappt fatta vad hon såg. Guldet i pungen skulle förändra hennes liv. Hon skulle inte behövs tigga mer. Inte behöva stå ut med männens skamliga förslag. Inte vara hungrig. Hon blev ivrig och ville räkna.

Hon förstod genast konsekvenserna. Redan innan den första guldpengen landat på marken nedanför förstod hon att det var förlorat. Allt var förlorat. Hon visste att de här bestarna skulle upptänka henne direkt. De hade ett sjätte sinne när det gällde guld. Och mycket riktigt där stod han. Han böjde sig och plockade upp mynten. Så smidigt den enorma kroppen rörde sig. Långsamt, som för att riktigt dra ut på nöjet vände han sig om och såg upp i trädet. Han log ett vidrigt förvrängt leende när han såg henne.

”Där är du mitt lilla byte. Du var mig en djärv liten människa du. Det får jag ge dig. Men nu är ditt öde beseglat. Nu är du min. Eftersom du stal av mig så är du min att göra vad jag vill med. Det vet du lika väl som jag. Hoppa ner nu. Jag tar emot dig.”Hon visste att han hade rätt. Hon hade ingen chans nu. Hon såg ner på monstret och hans uppsträckta armar. Hon tog ett djupt andetag och hoppade.
Hon kände hans klor runt sig när han fångade henne. Hon var fast i en omfamning, hans obehagliga leende och kalla ögon var bara centimeter från hennes ansikte. Hans armar pressade hennes kropp mot hans. Läderrustningen skavde mot hennes tunna tunika.

"Lilla, dumma människa", log han.
Hans vänner hade slutit upp runt honom för att se på henne, vid första anblick tyckte hon att de såg likadana ut allihop. Kalla, blå ögon, mörkt, tovigt hår, spetsiga öron och så mycket muskler och hårdhet. Hon hade aldrig varit såhär nära deras sort förut. "Stjäla från Kithrak. Du kanske inte tycker om att leva."
De andra skrattade.

Monstret, vars namn alltså tydligen var Kithrak, log självsäkert.
"Vi ska se om jag inte kan få dig att ångra det här tilltaget varje dag för resten av ditt dumma lilla liv. Snart ska jag ta med dig tillbaka till mitt läger, och från det slipper du aldrig ut. Men... jag tror inte vi behöver ha så bråttom..." Han såg på henne med en blick som hon inte tyckte om alls.

”Jag vet ju redan hur små människor känns men här finns en spoling som inte vet det. Hark fram med dig din fula fan!” Kithraks röst var road och han skrattade när en stor best tog ett steg fram. Han var verkligen ful. Den stora ansiktet var visserligen mindre fårat än de andras men genom det löpte ett djupt ärr. Ett ärr så brett och långt att det borde ha dödat honom flera gånger om.”Hark är min brorson. Visst är han vacker vår Hark? Vet du vad som gjort honom så vacker?”

Hon kunde inge slita blicken från ärret. Det mörks skrovliga ärret. Och hon visste hur han fått det. Hon visste men skakade på huvudet.
”Du har rätt min lilla vän han är inte vacker. Han ser hemsk ut. Men du vet vem som gjort detta och du förstår att Hark är sur. Och jag tänker låta Hark skipa åtminstone lite rättvisa här och nu. Hon är din Hark.” Med de orden släppte Kithrak henne och hon föll ihop framför hans brorson.
Hark tog tag i hennes nacke och lyfte henne. Klorna grep in i nacken. Fötterna lämnade marken. Hans såg på henne tyst. Läpparna formades till ett vanställt leende. Flocken runt honom skrockade nöjt med Hark var tyst. Hans ansikte så nära hennes. Sur, död andedräkt.

Så sänkte han handen och hon stod på knä framför honom på den våta kalla marken.
Först då insåg hon vidden av det fasansfulla. Dessa monster skulle inte bara tortera henne de skulle ...
Hark hade hakat upp sina byxor och tagit fram den. Hon stirrade på det vidriga könet. Grovt och ådrigt. Huden såg fjällig ut, torr och grov. Toppen var blålila och darrade. Runt dem hördes hurrarop. Publiken gillade det, men Hark stod lugnt där han stod. Hon förstod vad han krävde av henne ändå.

Hon kände tårarna bränna bakom ögonlocken.
"Och om jag vägrar?" sa hon sammanbitet, hon visste att de kunde höra gråten i halsen.
Kithrak skrattade hånfullt.
"Prova."
Hon visste redan. De skulle döda henne. Om hon varit starkare skulle hon kanske ha valt det hellre än det vidriga de skulle utsätta henne för. Men hennes inre skrek åt henne att överleva. Lyda för att de inte skulle göra henne mer illa. Hon slöt ögonen och öppnade munnen. "Klok flicka", skrockade Kithrak, och i samma sekund var Harks stora, stenhårda kuk i hennes mun, så djupt att hon fick kväljningar.
Med hårda stötar knullade han hennes mun och hals, hon drog efter andan vid varje stöt för att få luft över huvud taget. Tårarna rann nu längs kinderna, hon hostade och gurglade, och hörde samtidigt det öronbedövande skränet av åskådarna.

De skrek och skrattade på ett språk hon inte förstod, och Kithrak stod lugnt vid hennes sida med ett snett leende. Hans gula, ondskefulla ögon var fästa på henne, och hon såg att han njöt av att se henne där på knä med den vidriga besten framför sig. Hark morrade högre och högre, hans kuk hårdnade ytterligare. Hennes käkar värkte av anspänningen.
"Du ska svälja varenda droppe, lilla människa. Varenda en. Slicka i dig det som rinner. Annars kommer du få lida mer än du trodde var möjligt."
Hon förstod att hon gjort ett val och att hon priset för att överleva var så högt att det antagligen var fel val. Men hon måste svälja.
Han frustade till och kom. Han sprutade seg söt sperma ner i halsen på henne. Kväljande, söt sperma. Hon lyckades på något mirakulöst sätt att öppna halsen och ta emot. Andas desperat genom näsan. När de pumpande strålarna avtar gäller det att slicka i sig resten. Hon minns orden ”varenda droppe” och slicka kukskaftet och ollonet rent. Hon drar fingrarna över kinder och haka för att samla upp det som kommit utanför. Illamåendet bubblar i magen. Hon får kämpa för att inte spy upp alltihop. Hon slår förtvivlat bort tanken på vad hon just svalt och vad som nu finns inne i henne. Tårarna rinner. Men hon lyckades.
Hark var ganska tyst när han kom. Han frustade mest. Men odjuren runtomkring skrek desto högre. De var vilda. Och de synade hennes kamp att svälja allt som Hark sprutade. De var tydligt att de var besvikna när de konstaterade att hon lyckats.

Kithrak tar ton.
”Jag är glad över att du lyckades få i dig allt. Det betyder att vi ju kan låta dig leva och det betyder att vi kan leka vidare. Jag tror att du lyckats kåta upp mina män ordentligt här.”
Nästan panikslaget såg hon runt på de församlade, skränande krigarna. De var sju stycken, förutom Kithrak och Hark. Hon skulle aldrig klara dem alla.
Blixtsnabbt formades idén. Den var motbjudande, och det var inte alls säkert att hon skulle lyckas, men hon måste försöka.
Hon började knyta upp snörningen i sin tröja, tvingade sig själv att andas lugnt. Och så log hon förföriskt mot Kithrak.

"Jag vill vara bara din, min härskare."

Allt blev tyst i en sekund av chock runt henne. Kithrak verkade tappa målföret av förvåning. Hon tog tillfället i akt och fortsatte:
"Om du släpper lös dem på mig så förstör de mig för dig. Och jag kan ge dig vad du önskar, när du önskar, om du låter mig bli din egen slavinna."
Krigarna såg från henne till Kithrak. Vad de än förväntat sig för reaktion var det inte denna.
Kithrak stirrade en sekund på henne, sedan brast han ut i ett elakt skratt.
"En riktigt smart liten människa. Men du ljuger, min lilla. Du är livrädd för mig."
Hon kände magen snurra runt. "Naturligtvis", svarade hon. "Men jag väljer hellre att bjuda min kropp till dig frivilligt, än att förstöras av dina monster. Kan du motstå tanken på mig som din slavinna?"
Hennes bröst var nu blottade, och hon smekte dem med blicken stadigt fäst på Kithrak. Händerna skakade bara lite, lite.

Hon såg honom i ögonen. De gula djupt liggande ögonen. Han grymtade och spottade. Han tog ett steg fram och med all sin viljestyrka lyckades hon låta bli att rygga för honom. Istället bräddade hon sitt leende och förde sakta ner handen mellan sina ben och smekte det grova tyget i byxorna.

Krigarna runt henne hade börjat grymta oroligt. Det upphetsade stämningen hade kommit av sig. Nu låg ett irriterat missnöje över dem. ”Det är sent. Vi går tillbaks till lägret” Kithraks ton var kort och låg, men krigarna tystnade. Han la sin enorma knotiga hand rund hennes midja, lyfte henne och slänger henne över axeln.
De börjar gå. Hon ligger framåt och förvånas över hur smidigt detta monster rör sig. Han håller lätt i henne. Hon väger inget för honom och han ser till att inga grenar gör henne illa när de går genom den täta, mörka skogen.

Hon samlar sig. Viskar:
”Tänk vad mycket skönt jag kan göra för dig. Du såg hur duktig jag var på att suga kuk. Du såg mina mjuka runda bröst. Tänk på hur skön och trång min fitta är. Tänk att allt det kan bli ditt. Bara ditt. Jag blir din slavinna. Låt inte de andra förstöra mig. De kan inte uppskatta mig. Hark har fått sin hämnd. Det var inte mer än rätt. Men vilken rätt har de andra att njuta mig? Jag vill vara bara din. Du är ledaren. Du har rätt till mig.”

Varje ord hon sa fick henne att vilja kräkas. Men orden kom ur henne och hon hoppades att de trängde undan all den skräck, avsky och äckel hon kände och ville vråla ut.
Han svarade inte, men hon hörde att han andades lite tyngre när hon beskrev sin kropp i de vulgära ordalagen.
Hon såg ljus framför sig i en glänta. De hade nått lägret. Kithrak bar henne beslutsamt mellan tälten, hon kunde se massor av monstren. Hundratals. De vred sig om efter henne när de passerade, hon hörde morranden och hånfulla tillrop, men Kithrak ignorerade dem. En efter en vek krigarna i följet av, hon började andas snabbare. Hade hon lyckats? Skulle han... skulle hon slippa...?
Den siste att vika av var Hark. Hon mötte hans blick när han gick mot ett av tälten, och hans ögon var kalla och hårda. Han såg korkad ut, men hon började ana att han var oerhört mycket smartare än han såg ut. Han hade sett igenom hennes spel. Och han uppskattade det inte.

Kithraks tält var störst, och låg mitt i lägret. Inuti luktade det av läder och metall. En hög fällar låg i ett hörn, och dit styrde han stegen. Vräkte ner henne, och såg på henne med en blick hon inte kunde tyda.
"Klä av dig." Hans ton var kort. Men nästa ord fick henne både att känna ett lyckorus... och samtidigt en bottenlös skräck för vad hon egentligen gjort. "Slavinna."
Hon förbannade sina darrande fingrar när hon fumlade med spänner i byxorna. Överkroppen var redan bar. Där hade knappar och spännen redan varit öppna. Han hade satt sig på en grov pall någon meter framför henne och följde nu hennes alla rörelse med sin etsande blick. Han satt bredbent lätt framåtlutad med ett stilla leende på läpparna.
Nu var hon naken. Hon gjorde inget för att skyla sig. Hon visste att hon inte fick reta honom. Hon måste klara av att vara hans slavinna.

”Visa upp dig.”
Hans röst var låg och samlad. Hon la sig ner, på rygg. Särade på benen och drog upp låren mot magen. Hon försöket slappna av, så att rörelserna skulle vara mjuka och inbjudande. Hon ville visa sig villig. Inget av paniken, motviljan och illamåendet fick synas. Tryck tillbaka. Han sa inget. Lutade sig fram och grymtade. Hon kunde inte bedöma om han var nöjd eller inte. Hon kände paniken välla upp. Lät handen glida mer mellan benen för att ytterligare öppna sig. Vad mer kunde hon göra?

Då reste han sig upp och knäppte upp det enorma spännet på sitt skärp. Med ett ryck hade han skärpet i handen.

”På alla fyra!”

Samma lugna röst. Hon lydde och stod nu med stjärten mot honom. Benen tätt ihop. Ett omedvetet försök att skydda sig. Han grymtade irriterar och hon insåg sitt misstag. Särade genast på benen, trots att varje cell i hennes kropp skrek. Det första rappat var fick henne att brinna. Hela hon skakade till. Hon föll ihop. Det kalla, hårda brädorna mot hennes mage. Hon ville bara ligga där. Orkar inte!
Men hon reste sig upp igen. Reste sig på alla fyra och tog emot det andra rappet. Han piskade henne långsamt och hårt, metodiskt först på ena skinkan, sen andra, sen båda. Hon skrek och grät för varje rapp, svedan var obeskrivlig, för att inte tala om skammen som rullade över henne i vågor. Han sa inte ett ord, bara morrade lågt när hon inte var snabb nog att återinta positionen.
Efter vad som kändes som en evighet slutade rappen, men hon stod kvar på alla fyra med skälvande knän och smärtande stjärt, med tårarna droppande ner på det hårda underlaget.

"Du är min slavinna nu, människa. Jag straffar dig närhelst jag har lust, och du ska villigt foga dig och lyda. Är det uppfattat?"
Hon gnydde fram ett "ja herre". Han föll på knä bakom henne, och hon kände hans grova händer utforska hennes stjärt och underliv, bryskt och hårdhänt. Blånaderna efter bältet sved och brann under hans omilda behandling, men smärtan av hans stora kuk som utan förvarning trängde in fick henne att skrika rakt ut.

Åh gode gud, vad hade hon gett sig in på? Hon skulle låtit dem döda henne!
Han stötte djupt, hon kunde känna lädret från hans byxor mot låren. Han hade bara knäppt upp dem, inte brytt sig om att klä av sig. Han skulle ha henne genast, visa henne vem som bestämde.
Han var så stor att hon kände sin trånga öppning spännas ut fullkomligt, hans hårdhet fyllde upp henne till bristningsgränsen. Hon särade benen så mycket det gick, men inget lindrade känslan av att spetsas, gång på gång. Hon kved och skakade, panikslagen över våldet han utsatte henne för, men han stannade inte för en sekund.

"Säg att du är min." En hård stöt direkt efter fick henne att tappa andan. "Säg det, slav."
"Jag är din, herre!" flämtade hon mellan gnyendena.
"Igen."

Om och om tvingade hon fram meningen medan han knullade henne hårt, snabbare och snabbare kom stötarna, smärtan var ofattbar. När han till slut exploderade djupt i henne med ett våldsamt rytande, grävde han in klorna i hennes höfter och fick henne att skrika ut meningen en sista gång. Hon låg flämtande på fällarna, blodet droppade ur såren på höfterna och smärtan efter våldtäkten och straffet fick det att bulta i hela kroppen. Han reste sig och knäppte byxorna, och såg avmätt på henne.

"Tvätta av dig. När jag kommer hit nästa gång ska du vara ren. Om jag inte är nöjd kommer du få mer stryk. Sedan ska du lära dig att arbeta i lägret. Om du sköter dig väl kommer jag att överväga att låta dig få ha kläder igen."

Han lämnade tältet, och hon låg kvar med ångesten rivande i bröstet. Arbeta. Där ute? Med monstren? Och herregud... naken?
Hon hade tvättat sig. I ett litet tält bredvid hade någon ställt fram en stor balja med varmt vatten. Det fanns handdukar och någon form av tvål. Detta tecken på civilisation förvånade henne och samtidigt var det nog det som fick henne att orka.

Nu stod hon nytvättad på golvet mitt i rummet. Naken. Kroppen värkte och sved. Det dunkade mellan benen. Och det sprängde i skinkorna. Men hon hade överlevt.
Hon vet inte hu länge hon väntat. Hon hade blivit tvungen att sätta sig mer. Benen bar henne inte. Kanske hade hon slumrat till lite.

”Upp med dig! Låt mig se om min slav kan lyda order.”
Hon for upp. Skräckslagen igen. Allt lugn var borta. Hon stod stilla medan han inspekterade henne tyst. Först såg han på henne. Hon stod bredbent. Gjorde inget för att skyla sig, trotts att hans blick kändes rent fysiskt på hennes hud. Sen strök han sina händer över henne. Över brösten, magen, axlarna ner igen, låren, skinkorna, fingrarna in mellan benen. Längs skåran. Hon stod stilla. Särade bara lite på benen så att han skulle komma åt. Svalde hårt. Kämpade mot kräkningen. Hon hade inte ätit på hur länge som helst men hon ville bara kräkas när en klo letade sig upp i henne.
Som tur var, grymtade han och släppte henne. Han grymtade och viftade med handen mot en mot en liten öppning i duken hon inte sett förut.
Hon tog några trevande steg dit. Han stod kvar. Skulle hon våga...

"Gå ut och gör dig själv nyttig. Och fullfölj inte tanken jag ser hos dig nu. Du kommer ständigt att vara iakttagen. Gå nu slav!”
Hon kikade ut. Lägret var fullt av monstren. De arbetade, tränade, satt och pratade, åt, allt som försiggick även i hennes hemby. Men här var hon plötsligt plågsamt synlig, istället för den osynliga tjuven hon var hemma. Inte bara var hon människa i en värld av odjur, hon var dessutom fullkomligt naken.
"Ut. Nu."
Hans tålamod tröt, han gick mot henne. Kvickt smet hon ut, tassade så tyst hon kunde längs tältväggen, andades häftigt.
De såg henne genast.

Hon gick ut bland dem.

Continuation:

Part 1 (21 nov 2020)
Part 2: Infångad (skriven tillsammans med Tjänarinna) (21 nov 2020)

Mörker (Läs inte om du inte klarar våld och våldtäkt)

Added 18 nov 2020 Stories #Man #Woman #Woman as bottom #Pain #Fear Play #Epoker/Epokromantik #Dirt/Saliromania #Blood #Tears #Sex magic / Occult sex #Religious taboos #Whipping/flogging #Psychological dominance #Physical dominance

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print Document ID 27454 ⚑ Report