När kontoret stängt

Hissen hade verkligen fastnat. De fem som nu stod i den reagerade olika. Någons ögon lyste panik medan andras mest utstrålade trötthet. Den yngre av kvinnorna grät tyst. Tårarna rann längs hennes kinder. Ingen hade sagt särskilt mycket. En av männen hade tryckt på lite knappar och svurit när inget hände. Någon hade mumlat något men ingen diskussion hade startat. Ingen hade kommit med någon plan. De viste alla att de var bland de sista i kontorskomplexet. De nedan sig mellan någon av våningarna i det stora underjordiska garaget. Alla kom från olika företag. Ingen kände varandra. Det började bli ganska varmt i det lilla utrymmet.

Inget ljud kom från hjälptelefonen när de försökte ringa. Det var som om de blivit helt avskurna från omvärlden.

"Det värsta som kan hända är att vi får stanna här till imorgon. Det är alltid några som kommer in på lördagar", sa en av de äldre kvinnorna och försökte låta trygg. "Vi måste bara ta det lugnt." Några minuter förflöt, de fem rörde sig inte mycket, de flesta hade satt sig och försökte nå folk via mobiltelefonerna, men det fanns ingen mottagning. Den yngre kvinnan grät fortfarande.

"Så... ska vi presentera oss kanske? Jag heter Sofia", sa den äldre kvinnan efter en stund. Jag är konsult från våning fem, CoCorp."

"Martin, städ", sa en yngre, mörkhyad kille.

"Jonas, också konsult, Ymer på våning 14." Det var den äldste i hissen, han verkade vara närmare 60.

"Tobias. Jag jobbar som tekniker på åttan."

De vände sig alla mot den yngsta kvinnan i hissen, hon som konstant torkade tårarna med en numera blöt näsduk.
"Serina, jag... jag jobbar inte här. Jag är klient på advokatfirman på... på våning 11. Jag hade ett möte som drog ut på tiden. Jag... jag skulle inte ens vara här!"Hon brast ut i häftigare gråt. De andra skruvade besvärat på sig. "Förlåt", snyftade hon. "Jag är rädd för trånga utrymmen. Jag tar alltid trapporna men... våning 11... jag var trött och... och..."
Hon tystnade och gömde sig i näsduken igen.

Jonas var på väg att säga något, när de plötsligt hörde röster någonstans ovanför sig. "Det är någon här!" utbrast Tobias. "Hallå! Hallå, vi sitter fast här. Hjälp!" Rösterna utanför tystnade. I några ögonblick höll alla andan. Sedan hördes rösterna igen, de var närmare nu och gick att urskilja. "Det är från hissen. Byggnaden skulle ju vara tom! Vad gör vi?"

Det sprakade som från en walkie talkie. "Okej boss. Det finns ett fönsterlöst kontor." Ny tystnad.

"Uppfattat. Kråkan tar ut dem nu." De hörde ett högt KLONG, och hissen skakade. Serina drog efter andan. Alla hade ställt sig upp, förvirrade över samtalet de hört hälften av.

De såg hissdörrarna röra sig, och en kofot som kilats in från andra sidan. Långsamt drogs de åt sidan med våld.

Utanför stod två män. Den ene, den större av dem, hade långt, svart hår i hästsvans. Det var han som höll kofoten. Den andre hade rakad skalle, mörka ögon och ett ärr på kinden. Han höll ett automatgevär.

De fem var förvånansvärt lugna. Visst var det två männen skräckinjagande men de var lugna och det var skönt att komma ur den trånga kvava hissen. Männen föste ihop dem. De öppnade en dör bredvid hissarna och de föstes in i ett rum som verkade fungera som någon form av vaktmästeri. På hyllorna längs väggarna stod städmaterial, verktyg och annat som kan behövas Där fanns ett skrivbord och några stolar. Längs ena väggen stod en enkel säng. Den rakade pekade mot kvinnorna att sätta sig i sängen. Männen stod fortfarande. De stirrade ner i golvet. Walkie Talkien i den långhåriges hand sprakade och han lämnade rummet. Alla var tysta. Serina snyftade till. Sofia gav den rakade en kort blick innan hon la armen om henne och viskade något. Den rakade såg roat på de båda kvinnorna.

Den långhårige kom tillbaka. Han såg irriterad ut. ”Vad fan gjorde ni kvar här så sent? Det är fredag för helvete. Varför slutade ni inte i vettig tid som alla andra? Nu får vi vakta er istället för att vara med om det roliga.”

”Vadå? Ska vi sitta här instängda med de här fem hela natten?” Den rakade var upprörd.

”Japp, bossens order. De andra sköter allt och klarar sig tydligen utan oss.” svarade den långhåriga och satta sig på en stol. Han harklade sig och sa med överdrivet myndig stämma. ”Jaha mina vänner. Det ser ut som att ni kommer att vara våra gäster här i detta enkla rum i natt. Vi får göra det bästa möjliga av situationen. Eller hur?”

Hans ord möttes att tystnad. Det var bara Sofia som såg på honom. Det fanns något trotsigt i hennes blick och armen låg fortfarande om Sabrinas späda axlar. Männen stod stilla och tysta. De såg inte ut att kunna göra något motstånd.

Den långhårige såg på sin kompanjon som satt sig ner. De förstod båda att de måste få sina gäster fogliga om de inte skulle få en jobbig natt. Dessutom var det ju inte mer än rätt att de skulle få ha lite roligt de också när de nu skulle missa all spänning som kuppen skulle innebära för de andra. De båda nickade i samförstånd och den rakade vände sig mot Sofia och gav henne en kort order:

”Klä av dig!”

Den 40åriga kvinnan stirrade oförstående. Den rakade suckade och riktade vapnet mot henne. "Vi kan inte riskera dumheter från er sida. Utan kläder kommer ni ha mindre lust att fly ut i vintern." Sofia började långsamt klä av sig. De andra gjorde likadant. "Hörrni... ni behöver inte oroa er. Vi säger inget", försökte Jonas med lugn röst. "Släpp oss bara, straffet för att ta gisslan är mycket..."

Han tystnade när den långhårige slog honom hårt i ansiktet, och han föll ihop på golvet med blödande näsa. "Någon mer som vill komma med tips?" undrade den rakade med ett snett leende.
Ingen svarade.

Inom kort satt alla i bara underkläder, och Sofia hade flyttat sig till Jonas och hjälpte honom med näsblodet. Serina satt ensam på sängen, den smala 22åriga flickan såg liten och skör ut, och vågade inte möta någons blick. Den rakade såg ingående på Serina. Den långhårige lät blicken vandra över alla församlade.

"Jag tror vi ska dela upp dem", sa den rakade plötsligt. "Så de inte får idéer." Den långhårige såg lite tveksam ut. Det var inte bossens order. "Männen kan vi låsa in i förrådet bredvid. De kan inte ta sig ut därifrån. Det räcker att du står utanför och vaktar, så slipper vi dessutom fler så kallade tips." Den rakade såg på den långhårige som kallades Kråkan. Det var en tydlig hierarki dem emellan och Kråkan slets mellan bossens och den rakades ord. "Okej", sa han till slut. Han drog upp en revolver som han haft i bältet, och riktade den mot männen. "Upp", sa han kort. Sofia såg orolig ut när de reste sig, det började blöda från Jonas näsa igen.
"Ni kan inte separera oss, Jonas behöver hjälp ser ni väl!" utbrast hon. "Vi ska inte bråka, låt oss vara tillsammans."
Den rakade såg på henne och log sedan.

"Okej. Gå med dem. Så får den här stanna ensam oss mig." Han pekade på Serina. Han höjde vapnet och stillade alla protester, och så försvann allihop ut i samlad tropp med Kråkan bakom sig. Den rakade dtog sin kontorsstol närmare sängen där Serina satt. Hon skakade, och gnydde till när han drog pipan på sitt stora, svarta vapen över hennes smala arm.

"Snälla, döda mig inte!" viskade hon skräckslaget. "Tror du att jag är nåt slags monster?" svarade han och flinade, blicken var mörk och kall. ”Jag ska inte skada dig. Tvärt om jag ska göra det riktigt skönt för dig. Nu när vi slipper alla de andra behöver du inte vara nervös längre. Jag ska inte låta den där kvinnan tafsa på dig mera. Den äckliga lesbiska häxan. Jag ska visa dig hur en riktig man behandlar en kvinna. Ställ dig upp så att jag får se dig ordentligt.”

Serina darrade, men ställde sig upp. Hon hade låst blicken på vapnet. Hon stirrade som förhäxat på det där hon stod i sina minimala svarta trosor och sin svarta lilla bh över de små brösten. ”Visst är det en vacker sak. Jag tror den väger nästan lika mycket som du och är lika smäcker.” Skrattade han och skakade det enorma vapnet. ”Snurra runt. Jag vill se hur du ser ut.” Serina snurrade långsamt runt. Hon hade slutat gråta. Hon var fokuserad du. Fokuserad på att inte irritera den store mannen framför henne. Fokuserad på att överleva. ”Så ja! Jag älskar små tunna kvinnor. Och vackert hy har du också. Inte som flickor födda i detta mörka jälva landet. Ta av dig så att jag får se hela dig!”

Serina fumlade lite med bh:n men lyckades få av den och blottade två små bröst med mörka bröstvårtor. Mannen nickade uppmuntrande och Serina drog av sig trosorna och hon stod där helt naken, utan att skyla sitt kön. Den välansade svarta trekanten mellan hennes ben gillades av mannen. ”En så prydlig lite flicka du är. Jag anar att du rakat fittan och klätt dig sexigt inför mötet idag. Kanske har du redan knullat på något snyggt kontor idag. Kanske kan jag känna hur någon snobbig jurist eller ekonom kommit i dig redan. Kanske är din fitta redan full.”

Tårarna rann längs hennes kinder och hon snyftade lite, men sa ingenting. Att protestera eller göra motstånd skulle leda till hennes avrättning, det var hon säker på. Hon var ensam med honom, och han kunde göra vad som helst. Att straffet för mord var värre än straffet för rånet de uppenbarligen höll på att utföra var inget hon ville riskera att diskutera med honom. "Kom hit", sa han kort. Hon lydde, och gick närmare. "Jag tänker lägga ifrån mig geväret nu", sa han lugnt. "Jag tror du förstår själv vad som händer om du försöker dig på något."

Hon svarade bara med ännu en snyftning.

Hon såg hur han la vapnet på bordet bredvid, och sedan började han känna på hennes kropp. Hans fingrar vandrade upp längs hennes ben, som hastigast över hennes könshår, och vidare upp. Han drog tummarna över hennes bröstvårtor, och hon rös till.

"Kom. Sitt i mitt knä", sa han med ett snett leende. "Grensla mig". Hon lydde, satte sig i hans knä vänd mot honom, med benen på var sida.

Han grymtade till och fortsatte smeka hennes bröst. Hon kände att han var stenhård redan, under de mörka jeansen.

”Så fin du är. Så mjuk. Du får mig hård. Du känner det va? Du känner hur hård jag är. Knäpp upp mina jeans så får de se det också.”

Hon fumlade med spänner till läderskärpet. Det var tungt och otympligt. Och sen knapparna i gylfen. Hennes fingrar darrade. När sista knappen var uppknäppt la han armen om hennes axlar och lyfta upp henne. Det var som hon inte vägde någonting hon bara svävade plötsligt medan han med andra handeln snabbt drog ner byxorna så att hans underkropp blev bar. Nu satt de hud mot hud. Hans lår var grova. Hårda och grova. Han höll de särade lite så hennes underliv inte rörde vid dem. Hennes särade underliv. Hans hårda kuk slog mot hennes platta mage. Hon satt still. ”Du känner den va? Du känner hur hård du gör mig. Tror du att du klarar den? Nä vänta, svara inte. Jag bryr mig inte, du ska klara den. Och du ska klara den nu.”

Han lyfte henne igen och hon insåg vad som skulle hända. Hon hade sinnesnärvaro nog att försöka slappna av. Men det var inte lätt med särade ben och skräcken brinnande i bröstet. Han sänkte ner henne igen över sin hårda kuk. Med andra handen styrde han den in mellan hennes ben. In i henne. Upp i henne. Han trängde in i henne med våld. Mot hennes vilja. Hon kved till. Det sved. Det gjorde ont när den stora kuken pressades in i hennes lilla skåra. Detta var så fel det skulle inte vara så här. Hon skämdes. Han fick inte. Men han gjorde det.

Ny satt hon i hans knä igen. Gränslade över honom som förut. Men du var hon full av honom. Hon hade hela hans kuk uppe i dig.

Han lyfte hennes kropp långsamt upp och ned över hans kuk, tvingade henne att rida honom. Han andades långsamt och djupt, stönade lätt. "Såja, håll dig lugn. Du är riktigt jävla skön, nu slipper jag ångra att vi sprang på er här."
"Jag vill inte", andades hon, kunde inte hindra orden från att lämna hennes läppar. Det gjorde så ont, och skräcken malde i henne.
Han flinade. "Ser det ut som att jag bryr mig?" Han ökade takten, smärtan och skammen fördubblades.
"Snälla!" viskade hon förtvivlat. "Snälla..."

"Åh, det trodde jag du förstått redan, sötnos."
Han grep tag i hennes hår på baksidan av huvudet och pressade henne ner över sig. Hans hårda kuk var så djupt att hon kände sig svimfärdig. Han lutade sig nära hennes öra och viskade mjukt:

"Jag är inte snäll."

Sedan reste han sig, knuffade bort henne från sig och slängde henne omilt ner på sängen.

Hon tittade upp på honom med bedjande ögon. Han såg dem men skrattade bara. Han njöt av varje sekund.

Med han gjorde en snabb rörelse med högerhanden bakom riggen, böjde sig fram över henne och tog tag i hennes handleder. Sekunden senare satt hon fast med båda händerna över huvudet. Hon hann knappt uppfatta att det hänt förrän hennes fötter var fast i sängens båda nedre hörn. Hon låg fjättrad i den sjaviga vaktmästarsängen med benen brett i sär och händerna över huvudet. Naken och våldtagen. Då gick han.

Hon var ensam. I en evighet. Till en början var det skönt att han gått. Hon slapp honom. Hon fick vara ifred. Men snart började oron sprida sig i kroppen på henne. Den började i magen men hittade snart upp i hjärnan på henne.

Hon skulle dö här. Dö av törst. Ingen skulle hitta henne. De skulle glömma henne. De var rädda skulle bara tänka på sig själva. Hon kostade till. Skrek till.

”Hjälp! Jag är här. Lämna mig inte. Glöm inte mig.”

Hon tystnade. Hennes skrik lätt fasansfullt. Det var värre än tystnaden. Hon lät så rädd, så desperat. Och hon var så rädd och desperat.

Då öppnades dörren och någon kom in. Någon gick in. Hon förstod först inte vem det var men sen kände hon igen honom. Det var Martin från hissen. Hon kom ihåg honom för att hon hade gillat hans utseende. Hon hade kostat på honom ett leende när hon gick in i hissen, men han hade låtsats att han inte sett det. När Martin såg henne vände han bort blicken och stannade.

”Hjälp mig. Han har satt fast mig. Hjälp mig loss. Vi kan ta oss härifrån.” Serinas röst var ivrig. Det fanns hopp i den. Ett hopp som byttes i förvirrad när Marin bara stod där och i förtvivlan när han öppnade munnen och med gråt i rösten sa:

”De tvingar mig. De har de andra. De kommer att skjuta den. De ser oss. Jag måste göra detta. Förlåt.”

Hon tvingade sin andning lugn. Han talade sanning. Han var skräckslagen, hon kunde se det på hans ryckiga rörelser och blicken som vägrade röra hennes kropp. "Kom", viskade hon. Han såg förtvivlad ut.

"Det är ok, kom närmare", manade hon, rädd att någon skulle komma in. Han gick tveksamt närmare, ville fortfarande inte titta på henne. Han hukade ner bredvid hennes huvud och såg henne ångestfyllt i ögonen. En kall klarhet strömmade genom henne, det var så mycket lättare att tänka nu när det varken var trångt och instängt eller en våldsam man med vapen hos henne.

"Nånting har hänt", väste hon. "Han gick ut härifrån för att han måste göra nåt annat."

"Hur kan du vara så säker?" viskade Martin. "Tänk efter. De visste inte att vi var här. Det finns ingen chans att de riggat det här rummet med kameror. Och det kan inte ha haft kameror innan, för det här är bara en vaktmästares kontor, dessutom där man kan sova. De skulle aldrig kosta på ett sånt här rum en kamera."

"Men... varför ljög de? Den andre är kvar utanför, jag såg honom när jag gick in", invände Martin. "Den andre skulle gått in hit om han verkligen ville se nåt. Den rakade är sadist, han leker med oss, vill psyka oss. Men han har nåt att göra så han tog in dig hit för att roa sig i sin frånvaro. Han gör inte det här för att han är kåt, han tänder bara på makt." Hon viskade ivrigt nu, hon måste övertyga Martin så att han inte avslöjade dem. Eller ännu värre, fick för sig att våldta henne. "Okej", viskade Martin. "Men vad gör vi nu?"

"De kan komma in när som helst. Vi måste låtsas att vi haft sex. Knäpp upp byxorna bara, och lägg dig hos mig. Om det kommer in någon kommer jag låtsas att du gör illa mig. Förstår du?"

"Jag förstår", mumlade han, och knäppte upp byxorna. Sedan la han sig hos henne, och viskande pratade de om helt andra saker. Hon kände en eufori över att inte vara ensam, men mest över att ha överlistat rånaren.

Det kändes som en evighet innan dörren öppnades och den rakade återvände. Serina gnällde högljutt och ryckte i buntbanden hon satt fast med, Martin reste sig och knäppte byxorna. "Så duktiga ni har varit", flinade den rakade. "Kråkan, ta den här idioten tillbaka."

Martin lämnade rummet, och trots att hon nu var ensam med sin våldtäktsman igen, kände hon sig starkare och mindre rädd.

"Så, var det trevligt?" sa han lugnt. "Dra åt helvete", vågade hon sig på att fräsa åt honom.

Han skrattade och kom bort till henne. Han skar loss hennes händer och fötter igen, nu kunde han kontrollera henne på nytt.

"Ner på knä", befallde han, och hon kände den välbekanta oron komma krypande igen. Inte igen.

"Nu ska du suga min kuk riktigt duktigt ", viskade han lågt. "Om du gör något jag inte gillar, skjuter jag skallen av dig."

Det hårda stora kuken vajar framför henne när hon står på knä. Precis framför ansiktet på henne.

Hon äcklas. Hon vet ju vad detta innebär. Men inom henne gror någonting. Hon har lyckats med något. Han har inte lyckats med allt.

Så hon stålsätter sig och tar hans stora ollon i munnen.

”Duktig flicka. Nu får du riktig kuk igen. Den där killen kände du väl knappt när han knullade dig. Inte efter att jag töjt ut dig. Såja. Sug mig ordentligt. Bättre kan du. Om du inte gurglar är jag inte djupt nog nere i din hals.”

Då såg hon den. Kniven. En stor fällkniv han använt för att skära loss buntbanden med. Den låg utfälld på golvet precis bredvid henne. Han hade slarvar. Berusad av sin makt hade han slarvat. Han stönade lätt medan hon sög honom, men allt hennes fokus var på kniven. Långsamt sträckte hon ut armen mot den, medan hon stirrade upp på honom. Han halvblundade och hade ansiktet vänt mot taket, hans ena hand på geväret, den andra greppade hennes hår. Han såg inte. Hon kände kniven mot fingertopparna. Hon vände blicken mot kniven och såg sina egna fingrar nypa runt skaftet med pekfingret och långfingret, hon började dra den mot sig.

"Vet du varför jag gick iväg innan?"
Hon stelnade.Såg upp.

Han såg ner på henne med ett kallt leende. "Stöten är klar. De andra har stuckit. När jag kom tillbaka tog de gisslan med sig."

Han flyttade sin fot och ställde lugnt ner den över kniven. "De hade redan glömt dig. Och jag valde att stanna kvar."
Hon kände tårarna bränna. Hans kuk var fortfarande i hennes mun. "Det är bara du och jag här. Och du försökte dig just på något dumt."

Det stod så iskallt klart för henne att hon var fast. Han skulle göra vad han ville med henne. Han skulle göra saker hon inte kunde föreställa sig med henne. Hon var i denna sadistens våld. Det hopp hon känt, den lilla glädjen över att hon lusta honom, det lilla självförtroendet som spirat, var borta. Kvar var bara skräcken hon kände från början. Den var kvar och den var värre. Så mycket värre. Hon var så förkrossad att hon inte kände den hårda kängsulan mot hennes hand. Hon kände knappt kuken i munnen. Hon kände knappt av sin nakenhet.

”Åh vad vackert det är att få köra kuken i en knäckt lite leksak. Jag älskar ögonblicket när de inser att även hoppet övergivit dem. Och tro inte att det där kräket kom undan förresten. Jag är säker på att det var du som föreslog att ni skulle lura mig. Det var ju helt klart att han inte tagit dig i röven som han blev beordrad. Men jag löste det med att han fick knulla Sofia där istället. Men strunt i det nu. Vi har mycket att göra du och jag.”

Mörker (Läs inte om du inte klarar våld och våldtäkt)

Added 21 nov 2020 Stories #Man #Woman #Woman as bottom #Psychological dominance #Physical dominance #Pain #Tears #Religious taboos #Weapons/militaria

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print Document ID 27486 ⚑ Report