Ansvaret

Part 1

Han hade först tänkt sätta ett lås på den första dörren men det hade bara väck misstankar. Vem har ett lås på en dörr som leder till en vanlig villakällare? Dessutom var det så mycket enklare. Han behövde bara öppna dörren, gå ner för trappan förbi förrådet och tvättrummet och in i hobbyrummet. Sen blev det lite besvär med att skjuta undan det stora plåtskåpet men vid det laget hade det stora lugnet infunnit sig. Nu skulle han snart vara med sina små skyddslingar igen. Nu skulle de få träffa sin Ägare. Han var så stolt över dem. Han hade tagit hand om dem länge nu. Vårdat dem. Belönat dem och straffat dem efter behov. Skänkt dem njutning och smärta på ett klokt och rättvist sätt.

Det var inte helt lätt att ta hand om dem. Ibland var de otacksamma och gnällde men oftast var de så snälla och lydiga så. Oftast förstod det vilket jobb han la ner på dem och belönade honom tacksamt. Då var han lycklig!

Han pressade händerna mot plåtskåpet, och det gled åt sidan med ett skramlande. Han hörde någon av dem gnälla till där inne, och rynkade ögonbrynen. Han måste lära dem att reagera med glädje på hans ankomst, deras harighet och rädda ryckningar irriterade honom. Han kände hur hans humör sjönk snabbt.

De satt på sängarna när han kom in, och han kastade en snabb blick mot toan bakom draperiet. Städat och fint, bra. Han hade behövt straffa dem ordentligt när de grisat ner senast, han hade inte tid att städa både villan och deras rum. Nåt fick de göra också.

Han såg sig om i det fönsterlösa rummet. Det hade varit en utmärkt idé att dela av hobbyrummet, och inkludera den lilla toan. Han behövde inte själv någon toa i hobbyrummet, det gick bra att gå upp. Och inifrån hobbyrummet gick det inte att se att det fanns ett extra utrymme bakom väggen, han hade till och med haft gäster hemma utan att någon anat. Han kände sig nöjd med sig själv.

"Bra att ni städat, vilka duktiga flickor", sa han, men irritationen över deras skrämda uppsyner växte.

Lilja hade på sin vita klänning som hon skulle, men Pärla hade inte klätt på sig än. Hon var fortfarande i pyjamas, den där gammaldags heltäckande sorten med öppning bak. Han tyckte om den sorten, han tyckte att moderna pyjamasar var ett otyg med allt silke och rysch och pysch och trams.

"Varför är du inte påklädd, Pärla?" frågade han, och irritationen stegrades ytterligare när hon pep till och darrade vid ljudet av hans röst. "Förlåt!" viskade hon. "Du brukar inte komma så tidigt."
Han suckade.

"Pärla. Du ska klä på dig för att det är dag, inte för att jag kommer hem. Du vet det. Jag räknar med er fullständiga lydnad även när jag inte är hemma."
"Förlåt!" pep Pärla skrämt igen, och han knöt långsamt nävarna för att behålla lugnet.

Han kunde bli så arg på sina små husdjur, men det var av omtanke. De skulle fostras och tränas, och med tiden skulle han kunna ta med dem ut. "Jaha, Pärla. Det är tydligt att du fortfarande inte är lydig. Du förstår väl vad jag måste göra nu?"

Pärla nickade. Fortfarande inte övertygande. Hon hade inte förstått det hela.”Klä av dig och ställ dig med ansiktet mot väggen. Och du Lilja hämta ljusen!”

Han hade inte använt ljusen förut. Det hade inte blivit av. Men nu kände han att han behövde ta till nya metoder. Pärla klädde i alla fall av sig utan att tveka. Hon ställde sig lydigt med händerna mot den kala väggen och putade duktigt med stjärten. Märkena efter gårdagens uppsträckning löpte röda längs hennes skinkor. Då hade Lilja fått stå för rappen. Han hade njutit att se energi i hennes ögon när hon piskade. Han hade slagit undan tanken på att det kanske var lättnad över att själv slippa rappen som han såg i den energin. Tanken på att hon gillade det var härligare.

Men nu var det dags att visa mer direkt handlingskraft. Han tog ett ljus som Lilja sträckte åt honom, tände det med sin tändare och väntade. Det var tyst i rummet. Det lilla rummet han inrett åt sina små skyddslingar. Det var enkelt men prydligt. Som han ville ha det. Så som han haft det. Nu var det hans tur att föra kunskaperna vidare.

Stearinet hade smällt och samlats i en liten krater på det breda ljusets topp. Pärlan stod snällt och väntade. Detta skulle bli något nytt för henne. En ny erfarenhet och en ny kunskap han skulle ge henne. Lilja stod tryckt mot motsatta väggen. Hon kunde inte släppa lågan med blicken. Intressant.

Han sträckte ut armen över Pärlas rygg och stjärt. Hon var verkligen en vacker syn där hon stod, framåtlutad, med raka armar framför sig och med särade ben. Vackra former. Smal midja och en söt liten rundad stjärt. Nöjt kunde han konstatera att håret mellan hennes ben började ta sig. De hade båda varit rakade när de kom till honom. Han hade nästen blivit förskräckt över den onaturligheten. Men nu hade naturen tagit över och båda hade ordentligt med behåring över sina kön.

Så vred han ljust lite och en tunn rännil av stearinet landade på Pärlans ryggslut.

Pärla gnällde till men släppte inte händerna från väggen. Han visste att ljusen var en relativt mild metod, det brände till sekunden då det droppade, men sedan svalnade stearinet omedelbart. Nej det var egentligen inte för straffets skull han ville använda ljusen, utan för att han föreställt sig deras kroppar med mängder av stelnat stearin över de söta stjärtarna medan han...
Han skakade lite på huvudet. Inte nu. Nu skulle Pärla tuktas för sitt slarv. Inga såna tankar. Men det var för sent.

Medan stearinet hårdnade och Pärla gnydde, kände han sin egen kropp hårdna. Att det var så svårt att fokusera. Han tyckte inte om när de märkte att han blev upphetsad av att straffa dem. Han skulle inte straffa av begär, utan för att de förtjänat det. Han andades djupt och försökte tränga undan önskan att dra ner sina egna byxor och tränga in i Pärla där hon stod lydigt svankande med särade ben, och det stelnade stearinet estetiskt tilltalande över stjärten.

Lilja hade sett att han var hård. Log hon? Helvete. De var hans husdjur, de skulle veta sin plats. Omedelbart blev han arg igen. "Det var uppvärmningen, Pärla. Nu ska du få smisk för att du slarvade. Förstår du?"
Äkta rädsla i hennes blick. Hon mindes spöet. Han kände ilskan rinna undan, och en nöjdhet spridas. Men hennes förseelse var inte lika stor idag, och han ville ha henne över knäet. Det blev mer intimt så, och lite mer skamfyllt för henne.

"Lilja, hämta er hårborste. Pärla, lägg dig här över mitt knä och puta fint med stjärten. Nu ska vi se om du inte kan lära dig att bli lydig och ordentlig."

Åh, tänkte han när hon lydde och hennes fina stjärt kom i perfekt läge. Han hårdnade ytterligare. Efter straffet skulle han inte kunna hejda sig. Han märkte att han tog i mer än han först tänkt. Slagen med borsten föll hårdare och tätare. Pärlan försökte men kunde inte håla tillbaka skriken och gråten. Lilja stirrade på honom. Nu log hon inte längre. Nu hade han deras uppmärksamhet och respekt igen.

Han lärde sina små husdjur hur de skulle bete sig, hur de skulle känna. Han hade vetat att det inte skulle bli lätt. Men han hade sina metoder och var han bara trogen dem så skulle det gå bra. Konsekvens och tålamod. Enkelhet och stränghet. Men det klart att han var hård. Han var ju inte mer än en man trots allt. En man måste få känna lust. En man måste få leva ut sin manlighet. Disciplin var viktigt men att stänga in sin manlighet för hårt kunde vara skadlig. Och Pärlans skinkor lyste så vackert röda. En djupt röd färg som redan började gå mot lila. Rester av det stelnade stearinet låg kvar på ryggen som märken av hans makt och hans avsikt att forma dessa två till perfektion.

Det klart att han inte kunde motstå detta.

”Ner på alla fyra. Du har tagit emot mitt straff. Du har kommit ytterligare ett steg på vägen.” Han slet av sig byxorna. Kunde inte riktigt hejda sig. Fumlade lite. Han uppfatta Liljas blick. Han gillade den inte. ”Vad stirrar du på. Vänd dig mot väggen. Din snuskiga lilla slyna.”

Orden kom ut hårdare än han tänkt sig. Men vad var det för blick hon gett honom? Hon skulle inte se på honom så. Var han inte man kanske? Hade han inte sina behov och sina rättigheter? Han skulle ta sig an henne sen. Nu måste han bara lätta lite på trycket.

Han tryckte till. Pärlan skrek men han struntade helt i det. Hon var så skön. Så trång. Han stötte några gånger i henne. Hon var tyst nu. Orörlig. Lydig.

Han exploderade inne i henne. Hårda sprut djupt uppe i henne. Så otroligt skönt. Han drog ur den slaknande kuken. Drog ett par djupa andetag. Så nu kunde han samla tankarna igen. Tänka lite klarera. Han såg på Liljan där hon stod, blickstilla med ryggen mot honom. Han såg på Pärlan som låg på mage framför honom. Hennes kropp skakade i tyst gråt. Han kände verkligen ansvaret för dessa två.

"Har du lärt dig att inte slarva nu Pärlan?" sa han lugnt. Pondus. De behövde förstå.
Pärla hulkade något.
"Klart och tydligt Pärlan", sa han strängt.
"Jag har lärt mig att inte slarva. Förlåt, herrn." Han nickade nöjt. "Du har något mer att säga efter ditt straff." Hon suckade och sa med gråten i halsen:
"Tack för att du straffar mig när jag är olydig, herrn."

Åh, vad han älskade när de fogade sig. I början hade det varit så svårt att få dem att säga den meningen när de fått stryk.
"Bra, Pärlan. Duktig flicka. Klä på dig på överkroppen och ställ dig i skamvrån. Stjärten får vara bar en stund så du minns. Hon lydde. Skamvrån var hörnet i änden av rummet, nära sängarna. Han hade perfekt vy över hennes kropp när han satte sig på Liljas säng. Hon stod fortfarande lydigt med ryggen mot honom. Men han kände redan ilskan rinna över honom. Den där blicken. En kaxighet han inte tyckte om.

"Lilja. Kom och ställ dig framför mig."
Hon lydde. Såg ner. "När jag straffar Pärlan eller..."

Han pausade ofrivilligt. Han ville inte prata om sina begär även om han visste att han hade rätt till dem. "... eller gör något annat med henne ska du stå vänd bort. Jag tycker inte om uppnosighet eller snuskiga flickor som tjuvtittar. Är det uppfattat?"

Hon nickade. Han förstod att hon till varje pris ville undvika straff. Det retade honom också på något oförklarligt sätt. Att hon bara sa och gjorde exakt vad hon trodde att han ville höra och se för att inte bli upprörd. Men han ville att hon skulle förstå. Göra självmant. Lydigt och villigt.

"Ner på knä."

Ett ögonblicks tvekan. Hon bet sig i läppen. Hon var rädd för vad som skulle hända. Det räckte för att rinna över.
"Du är olydig, Lilja. Du ska lyda genast. Du ska villigt utföra allt jag säger. Det är din roll, Lilja. Du är min skyddsling och jag ska uppfostra dig att bli ordentlig och fin." Han talade behärskat men kände sig argare och argare. "Nu måste jag ge dig smisk också."Han sträckte sig efter borsten, och såg nöjt hur hon började gråta.

"Snälla, nej!" gnällde hon. "Snälla, jag ska lyda. "

"Ja det ska du. Och när jag är färdig med dig är vi ett gott steg på vägen dit. Kom över mitt knä." Gråtande lydde hon. Hennes runda, mjuka skinkor var större än Pärlans, han kände hur han hårdnade igen. Hon skulle bli dygdig och ordentlig. Lydig. Foglig.

Han smiskade hårt. Kunde inte kontrollera sig. Hårt och snärtigt, Lilja ylade av gråt och vred sig över hans knä så att han nästan sprängdes av begär. "Nu lär du dig, Lilja. Det här är så nyttigt för dig."

Rummet ekade av slagen, den fina stjärten var mörkröd, borta vid väggen skakade Pärlan med sin egen välsmiskade stjärt vänd mot honom. Lilja skrek nu så högt att han blev rädd att någon skulle höra. "Vi behöver träna på att ni ska behärska er vid straff också", andades han. "Lilja, nu får du tio ordentliga rapp till. Du ska inte skrika under tiden. Tysta gnyenden går an men inget skrikande. Om du skriker börjar vi om från noll. Du ska lära dig att uppskatta och förstå varför jag straffar dig. Förstått?"

Hon hulkade fram ett 'ja herrn' och han kände sin kuk hårdna ytterligare. Lydnaden. De behövde lära sig lydnad och foglighet.

Han räknade slagen. Hennes stjärt var mörkt röd nu. Hon gnydde. Han konstaterade att hon verkligen ansträngde sig. Han var så hård nu. Att han satt på Pärlan hade inte hjälpt. Han ville bara göra samma sak med Lilja. Men vilka signaler skulle det sända? Uppfostran var viktigast. De skulle lyda honom för att det var det rätta inte för att de var rädda. Han skulle ta hand om dem. Visst skulle han njuta av dem, det var hans rätt och deras skyldighet. Men det var samma sak där. De måste förstå vad som var rätt och varför.

Vi fyra skrek Lilja till. Han blev så besviken och fick börja om. När han nådde tio låg Lilja helt stilla. Han lyfte henne och la henne i sängen.”Nu förstår ni båda vad som gäller. Ni förstår för att jag säger det. Ni förstår hur världen här fungerar och varför.”

Han kände sig nöjd med sitt konstaterande. Tog ett djupt andetag och lämnade det lilla rummet.

Nu skulle han återuppta chatten med sin vän. Berätta för honom om framstegen. Han längtade så efter dagen då han skulle ta dem till honom och visa upp sina ägodelar. Pärlan och Lilja skulle med glädje ta hand om vännen. De skulle vilja vara till lag. De skulle först sina roller och vara tacksamma. De skulle inte skämma ut sig utan göra sin Herre och ägare stolt. Han tog tag i plåtskåpet för att dölja ingången men hejdade sig. Han var fortfarande hård. Han måste lösa detta. Skulle han förnedra sig själv med att gå och runka? Eller skulle han göra ett litet undantag och knulla Lilja? Tanken på att vända henne på rygg, sära hennes ben och trycka sin hårda kuk i hennes villiga håriga fitta, var så lockande. Och varför inte? De var ju hans att göra vad han ville med. Visst hade han ansvar för deras uppfostran med så mycket störde det ju inte. Han hade ju knullat Pärlan.

Han stod och vägde. Förbannade sin situation. Allt detta ansvar. Och ingen som var tacksam. Ingen utom vännen, men frågan var om inte han tvivlade. Han hade flera gånger krävt bevis och verkade otålig. Kuken bultade och han måste ta ett beslut.

Continuation:

Part 1 (22 nov 2020)
Part 2: Mer ansvar (22 nov 2020)

Mörker (Läs inte om du inte klarar våld och våldtäkt)

Added 22 nov 2020 Stories #Man #Woman #Woman as bottom #Discipline #Psychological dominance #Physical dominance #Spankings #Service #Whipping/flogging #Shame play #Tears

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print Document ID 27490 ⚑ Report