Vandraren

Skälen till varför en människa bryter upp från en stad och drar vidare kretsar ofta kring lika delar äventyrslusta blandat med lika delar tristess; eller kärlek, familj och karriär. Frigörelse kontra stabilitet, det förra drabbar ofta ungdomar i tjugoårsåldern, det senare samma personer i trettioårsåldern.

Alla regler har givetvis undantag - en kommande resa på kåken för knarkhandel, oro för jordbävningar och motorvägsbyggen, stygga hundar, kyrkogårdar som vaknar till liv, grannar som lånar socker tre på natten. Listan kan göras lång.

Mannen som nu borrade ned sina smutsiga tår med långa tånaglar i den våta, tätt packade sanden hade inte något av dessa skäl för att ha dragit vidare. Äventyrslustan var sedan länge borta. Han hade sett mer än de flesta någonsin hade sett. Han hade sett fler delar av världen, platser och händelser som kommit, gått och sedan länge var glömda. Vissa av händelserna fanns inte ens nedtecknade i skrift.

Innan han flyttade brukade han städa. Ordentligt. Inte ett enda spår skulle finnas kvar. Därefter letade han reda på en ny kostym inför nästa äventyr. Nu stod han naken i sin nya kostym.

Vandraren hade inga barn och, så långt han visste, inga på väg. Den familj han en gång hade haft var borta sedan länge deras ansikten och namn var sedan länge bortglömda.

Karriärstegen, i traditionell mening, existerade inte i hans kretsar, men framgångsrik var han utan tvekan.

Han flyttade av ett enda skäl - att ligga steget före, suga ut så mycket som möjligt innan någon började fatta misstankar.

Förutom avsaknaden av ett flyttlass, en lastbil och den obligatoriska pizza- och ölorgien, när en flytt väl var avklarad, han stod ju trots allt på en strand barfota och lät vågorna sakta rulla över fötterna, utan ett enda spår av lastbil, flytthjälp eller för den delen den minsta biten fettdrypande pizzabiten och ingenstans hördes ljudet av kapsyler som öppnades. Ett antal saker som skilde detta från en traditionell flytt.

En vanlig person som flyttade hade hjälp med att bära alla kartonger. En vanlig person som flyttade skulle ha haft något av ovan nämnda skäl för att hitta sin nya stad. Det här var inte en vanlig flytt. Eller en vanlig man.

Mannen på stranden använde sin näsa. En näsa så speciell att en parfymör i 1700-talets Paris hade blivit grön av avund.

Väl ute på vägen, barfota, började han att vandra, utan plan eller idé om var han skulle, i första hand ville han bara lägga tillräckligt många mil bakom sig.. Efter några dagar brukade han plötsligt stanna, ingivelsen kunde komma när som helst, sätta sig ned på huk och därefter sätta näsan i vädret. En gång satt han bredvid en myrstack med pissmyror. Pissmyrorna gick i respektfulla omvägar kring honom, släpandes på sina små barr.

Därefter började han att sakta och metodiskt ta stora och kraftfulla andetag, in genom näsan ut genom munnen. Näshåren, som var för långa, fladdrande varje gång han andades in, bröstkorgen tycktes expandera till onormal storlek. Där blev han sedan sittande, doftande, på jakt efter rätt doftmolekyler, ledtrådarna som fanns där ute.

Det kunde ta allt från timmar och dagar till veckor. Till slut skulle han hitta den där flyktiga men tydliga aromen som sade till honom att han hittat rätt, näsan skulle gripa tag i den, fånga dess fingeravtryck och se hur vägen framåt ritades ut tydligt som ett neongult doftspår över himlen. Ibland kom det dofter han hade känt förut, från platser och människor han tidigare besökt. Andra gånger kom det dofter som hade rätt odör, för egentligen var det en odör han sökte, men där avsändaren var fel.

En vinkännare hade använt sina näsa för att komma fram till vilken druva, från vilket år och skörd, som använts för att producera en särskild Rioja. I Paris hade vi kunnat träffa en parfymör som på grammet kunna säga hur stora andelar rosenblad Chanel No 5 innehåller. Trés Paris! Trés chic!

Alors, nu var mannen inte i Paris och hans luktsinne var ännu mer intrikat än vad en simpel parfymör skulle kunna åstadkomma. Han luktade till sig hemligheter.

Det fick inte vara vilka hemligheter som helst, även om han även snappade upp dessa i sina sökarstunder, men de avfärdade han utan att knappt sniffa på dem, för i sanningens namn vem bryr sig om Mike och Kate brukar pilla på varandra under bordet på konferensresan, eller om Mikes chef verkligen spydde i soppskålen när de var på konvent i San Diego, men ville verkligen Emma bli rövknullad på lunchrasten?

Nej, hemligheterna vår vandrare var ute efter var av karaktären mörka, unkna, förruttnade, saftiga, att-döda-för-hemligheter. Pricken över i:t var när rätt person hade rätt hemlighet. En hemlighet att dö för.

När den uppenbarade sig skulle han följa sin enkla affärsmodell, det var direktmarknadsföring i modern tappning: Han begav sig hem, fortfarande barfota, till sin framtida partner.

Väl där berättade vad han visste, presenterade sina krav och villkor. Det var ingen traditionell förhandling, det var icke förhandlingsbart, inväntade svaret, fingrar trummade på bordet och därefter förnöjt dricka en whiskey ur hans nya partners barskåp.

Donald Trump kunde suga hans kuk när det kom till att förhandla fram en bra deal.

Hemligheter var förträffliga på flera sätt: som kamouflage, lockbete och som hävstång.

Rätt person med rätt hemlighet. Det måste vara hemligheter med stor hävstångskraft. Lite påtryckning skulle generera stora krafter i rullning. Stora krafter i rullning skapade mycket godis att suga i sig.

Skylten framför honom annonserade stolt “Välkommen till Derrick. Befolkning 26,128 - Hem till vår stolthet Derrick Dragons”.

Vandraren drog lite i hästsvansen, rättade till den smutsfärgade snodden och sniffade kvällsluft. Näsan smakade på gömda skatter, stelnat blod, ruttet kött, Staden luktade hemligheter. Djupt dolda, ruttnande och blodindränkta hemligheter. Till och med fler än han hade kunnat ana. Ett brett leende klöv hans ansikte.

Plötsligt reste han båda armarna ovanför huvudet i en mekanisk, nästan robotlik gest. Ansiktet klövs i ett varggrin, ett enormt stort varggrin som kände doften av blod.

När vandraren tog sitt första steg innanför stadsgränsen, armarna fortfarande uppsträckta, började ett isande regn att falla. Världen låg tyst som om den väntade, avvaktade.

“Visst är det härligt med nystarter”, sade han plötsligt till alla och ingen.

Världen svarade genom att falla i tystnad.