Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoSymposiet
Part 1
| Kulen september. Företaget, baserat i Kungälv, skickade mig till ett symposium i Västerås om reglerteknik. Tydligen tyckte man, liksom jag, att jag är rätt bra på det. Rätt jobbigt att sitta där på baken och höra på det ena, nog så intressanta, föredraget efter det andra. Avbrutet av ett eller annat företagsbesök. Det är vid ett sådant avbrott som vi, en samling deltagare står där och väntar på en buss. Jag är inte så där väldigt social av mig och blir som så ofta stående litet off side från gruppen. Litet vid sidan av står en annan, tillsynes lika villrådig, söt unge, nån stans nära tjugofemårsåldern. Till skillnad från de andra kvinnliga deltagarna bär hon en knälång päls över slanka ben och skor med halvhöga klackar. Vad som har inverkat på mig är att hon, också till skillnad från de andra damerna med sina långbyxor, är hennes strikt feminina framtoning. Jag gillar det där. Jag märker, eller inbillar mig, att hon ger mig sidoblickar i smyg. Känner jag igen henne från andra liknande tillställningar? Kanske. Jag vet inte. Om jag sett en så söt tjej borde jag ha vetat om jag sett henne. Plötsligt står hon bredvid mig. Hon hälsar med ett kort ”hej”. Jag besvarar hälsningen på samma sätt. -Var inte du med i Eskilstuna? … Tjugohundraåtta? Jag ger henne ett igenkännande leende. –Jo. … Visst. -Jag tyckte väl jag kände igen dej. -Jag också. Hon besvarar mitt leende. –Kul, säger hon. Kul att ses. Den mjuka pälskragen är lätt uppslagen mot den isiga vinden. Ett cendré hårsvall kämpar innanför med det grå pälsverket. En liten nätt uppnäsa och kluriga ögon som jag inte kan se färgen på, ger henne ett pikant utseende. Bussen kommer och folk har bråttom in för att ta de bästa platserna. Jag hamnar ungefär mitt i och lägger en hand i sätet bredvid mig i en förhoppning att hon ska komma och sätta sig bredvid. Våra ögon möts över mittgången och hon gör precis som jag önskat. Som hon förstått att det är åt henne jag markerat en plats. Vi sitter tysta bredvid varandra och lyssnar till den obligatoriska guiden. Det känns litet nervöst att sitta bredvid den här tjejen som jag inte ens vet namnet på. Jag vet inte varför jag känner så. Varför ska jag känna mig så här bortkommen? Det känns litet löjligt liksom. Kanske beror det på att hon är så speciell. Så annorlunda de andra statusinriktade standardkvinnorna i svarta långbyxor, dunkla gabardinkappor. Bussen har stannat. Vi guidas in i företaget. VD hälsar oss välkomna. Vi delas upp i grupper efter intressen. Tala om intressen! Jag har bara ett intresse just nu. Jag gillar den här tjejen nåt alldeles förbannat. En ingenjör vid företaget demonstrerar en rotor styrd av ett ynkligt chip. Det är inte måtta vad det här lilla chippet kan utföra. Jag börjar bli fascinerad eftersom jag själv ägnar mig åt liknande saker på mitt jobb. Något mjukt vidrör min hand. Hon står tätt inpå mig. I en handvändning har de tekniska finesserna blivit helt ointressanta. -Jag heter Erna. -Benny. Inget mer blir sagt. Förstrött lyssnar jag till mannen som förklarar en massa invecklade tekniska termer. -Vet du vem Hanna är? -Hanna? -Hon var med i Eskilstuna. Du växlade ord med Hanna. Nej, jag kan inte erinra mig någon Hanna. Erna upplyser mig inte heller. Instruktionsrundan tar äntligen slut. Vi står i en stor, nästan folktom hall med glänsande ljust marmorgolv. Erna tar av pälsen och räcker den åt mig. -Jag vill inte hänga den i garderoben. Detta sagt ger hon sig iväg mot damrummet. Blir borta ett bra tag. Jag blir orolig att vi ska missa nästa föreläsning. Erna kommer när det bara är någon minut kvar. Jag vill ge henne pälsen men hon visar inga tecken på att ta emot den. Frågar om jag har någon tjej eller är gift eller så. När jag förnekar detta säger hon: -Skulle du kunna leva i celibat. Konstig fråga. Hon ser min förvirring och kommer med nästa överraskning: -Jag är lesbisk. Vart vill hon komma med sina frågor? Har detta med Hanna att göra? Det går runt i min arma skalle. Jag följer en lesbisk tjej in i föreläsningssalen med hennes päls på armen. Salen är inte fullsatt och jag lägger pälsen på sätet bredvid mig. Hon sätter sig på andra sidan till vänster om mig. Föreläsningen är tråkig. Erna gör anteckningar. Som jag tror. Hon river av en lapp från sitt skrivblock och skjuter över den till mig. Där står: Vet du vad som menas med D/s? Jag stirrar på lappen som en idiot. Det enda jag kan komma på är Dominans/submission men det kan ju inte vara vad hon menar. Men ändå blir jag kåt av frågan. Jag skriver ett nytt frågetecken på lappen och skickar den tillbaka. Den kommer tillbaka med: ”Vet du det eller vet du det inte?” Jag blir irriterad och lägger lappen i fickan. Jag brukar inte tänka dominans eller undergivenhet utan att jag är maso. Erna får alltså inget svar av mig. Efter föredraget är vår verksamhet slut för dagen. Väl ute i marmorhallen i minglet snappar Erna åt sig pälsen, som jag åter bär på, och ger sig av. Några meter bort vänder hon sig åt mitt håll och säger ”vi ses kanske i morgon”. Och så är hon försvunnen. * Följande dag avslutas kursen med några föreläsningar under morgonpasset och en så kallad lätt lunch. Natten har jag tillbringat med att försöka ”analysera” mina upplevelser. Vad har Erna för avsikter med sina förstuckna frågor? Hur kan jag vara så fascinerad av denna unga vackra kvinna när jag vet att hon är lesbisk? Vad kan hon ha för intresse av mig? Jag försöker inbilla mig att jag är ett trevligt sällskap helt enkelt men vet samtidigt att det inte är så. Men har hon funnit vad hon söker? ”Vi ses kanske i morgon” lät inte precis som om hon var angelägen om det. Snarare hade hon haft alltför bråttom att komma iväg för att slippa mig. Jag är omskakad. Omtumlad den här morgonen. Varför hade hon frågat om jag kunde tänka mig att leva i celibat? Jag kände mig som en idiot som inte vågat svara på lappen om D/s. Kunde det vara mitt uteblivna svar som gjorde att hon funnit mig hopplös? Inget att bygga vidare på. I varje fall var det den känsla jag fått när hon tog ett hastigt farväl. Folk har samlats i god tid för morgonens föreläsningar. Jag ser henne i samspråk med två damer. De har lämnat sina kappor i garderoben men Erna bär sin päls och jag blir genast kåt av att se henne. Hon står vänd så att hon inte ser mig men en av damerna ger mig ett leende och gör en liten markering med handen att hon känner igen mig. Säkert är det fler som har uppfattat det som att Erna och jag har funnit varandra här på kursen och kanske blivit ett par. Jag blir litet nervös. Vet ju inte om Erna fortfarande vill kännas vid mig. Samtidigt vore det oartigt att inte låtsas om henne nu när andra tydligen observerat oss så jag går fram till den lilla gruppen och hälsar med mitt förnamn, på de två damerna, något äldre än Erna och mig. Erna och jag hälsar genom att utbyta generade leenden men utan att ta i hand. Erna har hela tiden hållit attityden ”se men inte röra”. Den lilla gruppen skingras och där står vi igen tillsammans. Tysta. Som om vi inte har något mer att säga varandra. Men just som vi ska gå in i föreläsningssalen tar Erna av pälsen och räcker den till mig. Som om det blivit någon sorts ritual. Jag är generad över att visa mig med hennes päls men samtidigt blir jag kåt av att hon hanterar mig på det sättet. Just som vi har satt oss viskar hon: -Du svarade aldrig på min fråga i går. Brydd skakar jag på huvudet. -Nä för du tordes inte. -Hur kan du tro de? -Du stoppade lappen i fickan. Du skämdes för att säga sanningen. … Å ljuga vågar du säkert inte. Herre gud! Mina kinder hettar. Jag förstår att jag rodnar. Föreläsningen börjar och vi blir tvungna att hålla tyst. Omöjligt kan jag få ur min skalle det hon sagt. Att jag skäms. Det är precis så det är. Jag sitter och ältar detta. Vad skall hon tro om mig? Hon tror inte, hon vet. Föreläsningen blir ett fiasko för min del. Jag hör inte på, kan inte koncentrera mig. Av ett infall sänder jag över en lapp till Erna. Med ett enda ord: MASO! Omgående kom lappen tillbaka med ett tillägg. ”Underbart”. ”PERFEKT!” Paus för umgänge och en kopp för dem som önskar. Erna drar ut en stol för mig att lägga pälsen i medan hon ”ber” mig att hämta en kaffe och en croissant åt henne. -Jasså de e maso du e, är det första hon säger när jag kommer med de begärda varorna. Vi småpratar mellan kaffe och wienerbröd. Jag svarar inte rakt på hennes konstaterande utan frågar vad hon egentligen har för intresse av umgänge med mig. Säger att jag inte trott att lesbiska kvinnor ville ha med män att göra. -Vissa män, säger hon. Såna som ställer upp på oss. Det finns faktiskt såna. Män som ställer upp på att göra oss små tjänster. Å så. … Utan att få något tillbaka i gengäld. Detta ”Å så” innebar säkert att det inte precis behöver vara ”små” tjänster. Erna förstår nog men för mig blir det en genant tystnad efter hennes inpass. Tystnaden sätter press på mig och till sist frågar jag: -Så jag skulle vara en sån man menar du? -Annars skulle du inte ha kommit fram till mej i dag på morgonen. Jag försöker att förklara bort mitt intresse med att en av damerna som hon stod tillsammans med, hade känt igen mig och att skulle kunna tyckas konstigt om jag inte kom fram och hälsade. -Så gulligt av dej att tänka så. … Du var så rar i går när du stod och vaktade min päls när jag var i damrummet. … Jag var litet extra länge där för att se om du skulle stå kvar när jag kom ut. Jag var allt lite nervös för att du skulle ha hängt pälsen i kapprummet och gett dej i väg. … Men du stod där så tåligt! Om du bara kunde ana hur lycklig jag blev när du stod där och väntade på mig. …. Hade du stått där på samma plätt hela tiden? Hennes fråga är besvärande och jag vill inte svara på den. Men till slut kommer där en nick som jag inte riktigt var beredd på. Jag blir kåt och kall om vart annat när jag på det sättet säger som det var. Jag hade varit generad när jag stått där till allas påseende med hennes päls över armen. Och… jag insåg att det var precis vad hon velat. Plötsligt säger hon med ett klurigt leende: -Du tycker om mej! … När jag inte genast bekräftar detta säger hon: -Vågar du inte säja att du tycker om mej? Hur formulerar man sig till ett vettigt svar på en sådan fråga? Hur man än svarar blir det ju löjligt. Jag tycker om henne något alldeles förbannat men hur säger man det till en lesbisk kvinna? Och hur kan det komma sig att jag tycker om henne så som jag gör trots att jag vet att jag inte kommer att kunna ha en sexuell relation med henne? Det kommer inte att bli något ligg med henne hur mycket jag ens skulle önska det. Leva i celibat! Skulle jag kunna det för hennes skull? Svar: Ja. Samtidigt är tanken skrämmande. -Jag trodde inte att lesbiska kvinnor kan tycka om män. -Jag har inte sagt att jag tycker om dej. Men jag tycker att du e söt. Hur känns de å va masochist? -De e inte de samma som att vara undergiven om du tror det. -Så du e en sån där som bara ska en massa pisk? -Inte alls. Mer psykiskt alltså. Liksom. -Då måste du väl i all sin dar vara undergiven! Va. En lydig… Mer hinner hon inte förrän jag avbryter: -Du! Jag vill inte att vi pratar mer om det här. -Jodå. Vi ska prata mer om det här. Mycket mer. Folk börjar dra sig mot föreläsningssalen. Jag gör ansats att resa mig för att följa strömmen. Erna håller mig tillbaka med en hand på min arm. Det är första gången hon vidrör mig. Jag har trångt i byxorna. Blev sprängstyv när hon sa att jag måste vara undergiven och lydig. Det går runt i huvudet och jag skäms outhärdligt. Måtte jag bara inte få utlösning. Jag sneglar mot toaletterna. Erna ser att jag har problem. Håller kvar sin hand på min arm. En gest av ägande. Mina känslor stiger lavinartat och okontrollerat. Jag hulkar till av förtvivlan när jag inte kan hålla tillbaka. -Vi kan inte gå in till föreläsningen. -Jag måste… Det rycker till och jag blir nedsölad i kalsongerna. Höjer armbågen för att dölja min nesliga gråt som övergår i hysteriska konvulsioner. Erna hjälper mig att ställa sig i vägen så att andra inte ska märka. -Vi går till hotellet. Om hon åtminstone inte låtit vänligt deltagande på rösten. Jag har förlorat ansiktet. Vill bra komma bort från Erna. Från gruppen. Från hela skiten. Erna håller mig under armen när vi lämnar företaget. Vi går arm i arm till hotellet. Utan att fråga om hon får, följer hon mig upp på mitt rum. -Va underbart, säger hon när hon just stängt om oss. Du förstår va detta betyder? Jag vill inte svara. Just nu önskar jag henne dit pepparn växer. Till slut tar jag mig samman och säger till henne att gå. -Du vill inte att jag ska gå. Jag betyder för mycket för dej. Jag vet för mycke om dej. … Dina hämningar har just släppt. Du förstår inte ens själv hur mycket jag betyder för dej. Jag har inte tid med henne. River åt mig ett par rena kalsonger ur min resväska och stänger in mig på toaletten. Vad jobbigt att ha henne med in på mitt hotellrum. Nu är det jag som är i toalettrummet och hon som väntar. Fast rollerna är ändå inte de omvända. … Varför gick inte hon till föreläsningen? Nu är det frågan om… kontroll. Det är inte av hjälpsamhet hon följt med. Jag förstår mig inte på Erna. Hon är så gåtfull. Lurar av mig den ena upplysningen efter den andra om min person. Jag är arg och upprörd. ”Undergiven och lydig”. LYDIG! Hur kan hon bara säga så? Så nedvärderande. Så kränkande. Jag vill be henne dra åt helvete men vet att jag inte kommer att göra det. Hur kunde jag bara reagera som jag gjorde när hon sa så där? Jag har fått på mig rent under och står med händerna stödda mot handfatet som i meditation och försöker få mina känslor under kontroll. Ejakulationen hade kommit mig att lätta på trycket. Men redan är det på gång igen. Jag behöver bara tänka på att hon omnämnt mig som ”lydig” för att det ska börja spänna. Hopplöst! Hur ska jag kunna stå inför Erna igen utan att visa mina känslor? Om hon bara inte suttit där ute i mitt rum… Om jag bara kunnat få litet tid på mej… Har jag uppfört mig mot henne på något annat sätt än som en lydig idiot? Är det inte hon som styrt mig hela tiden sedan vi stötte samman? Eller, om jag ska vara ärlig, hon närmade sig mej. Det måste finnas något hos mig som hon söker. Lydig? Nej! FAN! Inte det igen. Och hon vet hur betagen jag är i henne. Och… det värsta! Jag vill inte ändra på nånting. Plötsligt har jag lämnat badrummet och ställer mig i någon sorts givaktställning som för att överlåta initiativet till henne. Hon sitter i hotellrummets enda fåtölj, fortfarande i päls, nonchalant bläddrande i min rosa Dagens Industri. Med en nonchalant gest lägger hon ifrån sig tidningen med orden: -Läser du sånt här på din fritid? Åter blir jag förbannad. Men är fortfarande kåt. Vad har hon med det att göra. Tankarna forsar genom min skalle. Det är bråttom att gripa något som kan likna ett initiativ. Men det blir bara ett ryck på axlarna som får betyda just ”va har du me de å göra”, men det kommer i stället: -Ja, varför skulle jag inte det? -Därför att du ska sköta sånt på jobbet. Din fritid kan användas mycke bättre än så. … Sätt dej! Hon gör en handgest mot stolen vid skrivplatsen. Pers Erna, söt, cendré, 24 Hanna, stram, 30 Ego Benny 27, alldaglig |
Added 30 apr 2021 Stories
You cannot see or post comments since you are not logged in.