Log inRegister
Parasiten

Part 1

-Yvonne har ringt. ... Hon kommer på lördag... Hon tänker stanna i veckan som kommer. ... Eller så.

Så det är på det sättet det är. Nu förstår jag varför Lilian har varit så tillknäppt sedan hon kom hem från skolan. Hon har ruvat på att meddela mig denna ovälkomna nyhet. Yvonne är så krävande. Lilian kommer att få det jobbigt. Yvonne har inte gjort sig känd för att vilja hjälpa till.

Jag har aldrig blivit klok på vad Lilian egentligen tycker om sin vackra kusin. Ibland verkar det spänt emellan dom. Dessemellan är de som intima väninnor.

Varför är det så impopulärt att Yvonne skall komma? Kan det vara för att jag har råkat säga att jag tycker att Yvonne är snygg? Hon ÄR verkligen tjusig, den långa, blonda kvinnan, som i medvetande om sin dragningskraft tillåter sig en viss arrogans något som snarare ökar hennes attraktionskraft än dämpar den. Egentligen är jag inte svag för den sortens kvinnor men Yvonne är ett undantag. Jag kan inte neka till att det intresse, som hon visar mig, smickrar mig. Samtidigt är jag förbannad på hennes nedlåtande sätt mot Lilian.

Visst kan Lilian ha fler anledningar att frukta Yvonnes närvaro i vårt hem än svartsjuka. En vecka, medan såväl Lilian som jag arbetar heltid. En vecka ELLER SÅ! Det kan betyda mer än en vecka! Det kan betyda ungefär vad som helst. Kanske är det vad som oroar Lilian. Hon känner sin kusin bättre än vad jag gör.




Jodå. Aningarna har visat sig riktiga. En vecka har gått och vår gäst visar inte minsta vilja att lämna vårt hem. Lilian har sitt jobb som adjunkt på gymnasiet att sköta. Yvonne låter sig passas upp på det mest skamlösa sätt. Ansvaret att säga ifrån att nu vill vi inte ha henne hos oss längre glider alltmer över på mig. Även om jag är förbannad på Yvonnes sätt emot Lilian, känner jag mig inte särskilt motiverad att köra iväg henne.

Jag gör några trevare hos Lilian hur vi egentligen skall ha det med kusinen men får undanglidande svar. Innan ytterligare en vecka hunnit rinna iväg tar jag mig äntligen samman och talar med Yvonne. Tyvärr kan jag inte neka till att det känns nervöst.

-Hur länge tänker du stanna?

-Låter det minsann inte som om du vill bli av med mej?

Hon ger mig ett av sina mest bländande leenden och klappar mig på kinden och jag kommer alldeles av mig.

-Nej då, nej då, säger jag harigt, men det blir jobbigt för Lilian. Du kunde ju hjälpa henne litet mer. Så blir det inte så jobbigt.

-Eller så kunde DU hjälpa henne. ... Är du inte modern? Hushållsarbete ligger liksom inte för mej. Om du förstår.

-Nähä!? ... Men MEJ passar det?

-Varför inte?

Yvonne ler sitt bländande igen och ser belåten ut som om hon sagt något riktigt dräpande. Jag känner att jag måste ge igen och bryr mitt huvud:

-Finns det NÅGOT arbete som du passar för?

-Leda och dirigera! Svaret kommer snabbt och belåtet. -Hålla slavar i arbete. Det är vad jag gillar.’

Det hon säger är så fräckt att jag alldeles kommer av mig. När det gått för lång tid för att en replik skall vara en replik, klappar Yvonne mig åter på kinden som en bekräftelse av vad hon sagt. Jag känner hettan från skammens rodnad. Det står helt klart mellan oss att jag inte klarar av henne. När tystnad rått tillräckligt länge för att ha etsat sig in tar Yvonne upp tråden igen: -Säj mej ärligt, Herman, skulle du tycka om att se mej knega?

Hennes fråga gör mig verkligen besvärad. Det är omöjligt att svara jakande på den. Och så står jag där och ler skevt. Men något tycker jag att jag måste säga men det blir inte särskilt välfunnet:

-Fan vet vad du lever på.

-Det var fult uttryckt. För närvarande på dej och Lilian. ... Om du ber mig riktigt vackert så kanske jag fortsätter med det.

-Vi kanske skulle klara ut hur vi skall ha det med den saken.

-Gör det.

Yvonne ler utmanande och fingrar på knapparna i min skjorta, som jag bär uppknäppt i halsen, vilket jag brukar ha den när jag är hemma för att känna mig avslappad.

-Vi har jobb att sköta, Lilian och jag.

Det där blev oartigare och klumpigare formulerat än jag egentligen vill. Yvonne tar bort sin inviterande hand från min skjorta. Samtidigt tar hon ett snabbt steg baklänges:

-Okej! Om du inte gillar mej så håll dej ur vägen. Efter den salvan vänder hon på klacken och går in på gästrummet. /Som Lilian börjat kalla Yvonnes rum!/.




-Va har du sagt till Yvonne?

Lilian är skärrad. Det är kväll samma dag.

-Hon är inte litet fräck, svarar jag undanglidande på Lilians fråga.

-Va har du sagt? Yvonne var rasande.

-Inget särskilt. Bara låtit henne förstå hur jobbigt detta blir för dej....

-HUR har du sagt det? Om du har varit oförskämd emot henne måste du be om ursäkt.

-Jag vill inte att... att... Om det är någon som har varit oförskämd så inte är det jag i alla fall.

-Du vet hur hon är. Du måste vara försiktig med hur du uttrycker dej mot Yvonne.

-Hon ska inte komma hit och tro att hon kan bära sig åt hur hon vill. Hon hunsar med dej Lilian, och jag tänker sätta stopp för det.

-Lägg dej inte i det är du snäll. Jag kan tala för mej själv!

-Kan du?

Lilian biter sig i läppen. Så nickar hon. Det är inte sant det som hon försöker få mig att tro.



Följande dag vid middagen är bara två kuvert framsatta. Yvonne är ännu på sitt rum när Lilian viskar till mig:-Har du bett om ursäkt?

Jag skakar på huvudet. -Nej. Naturligtvis inte. Det får du mig inte till.

-Du måste. Hon är hemskt arg.

-Hon ska inte komma hit och vara arg! Men Lilian, tänker du gå omkring klädd på det där viset?

Lilian har en knäkort, svart klänning och serveringsförkläde, svarta strumpor och lackpumps med vansinniga klackar.

-Krångla inte är du snäll.

-Hon kör med dej. Jag tänker inte finna mej i det.

-Lille man! - Rösten kommer utifrån salongen. -Det är inte du som skall finna dej i någonting. Det är Lilian som finner sig i att vara rar och tillgiven därför att jag har sagt att hon skall vara det.

Lilian har pilat iväg som en feg hare, ut i köket, så fort hon hört Yvonnes röst. Vi hade inte hört Yvonne komma när vi var uppe i vårt upphetsade samtal.

Som vanligt är Yvonne magnifik och överlägsen, klädd i en häftig overall i svart siden med det vida, blusade livet V-ringat så att man ser den intagande klyvningen mellan hennes bröst. Byxorna är snäva och slutar en tredjedel på vaden. Hon bär högklackade pumps och enkla stilfulla smycken, som, vare sig de är äkta eller strass, vittnar om bärarinnans goda smak. Matchande örhängen, halsband och armband. Jag kan inte låta bli att undra hur förmögen hon egentligen är.

Generad över att Yvonne har hört mitt utbrott känner jag mig fånig och vet inte hur jag skall hantera den uppkomna situationen eftersom Lilian så uttryckligt har bett mig att inte försvara henne. Hon har försatt mig i en besvärlig mellanställning och tycks ta mer parti för Yvonne än för mig. Det kan vara påtvunget men jag har en känsla av att det inte riktigt kan vara på det viset. Jag vet varken ut eller in och känner mig allt löjligare.

Lilian kommer in från köket när hon märker att känslorna har lugnat sig.

-Maten är inte riktigt klar. Jag har ställt fram Vermouth och gin och chips i salongen... om ni vill vara vänliga så länge.

Yvonne går före dit in.

-Lillan börjar sköta sig allt bättre. Hon har till och med kommit ihåg istärningar.

-Jag gillar inte att du kör med henne på det här sättet.

-Jag har talat om för henne hur det ska vara med ett och annat så det blir litet stil på det här hushållet.

-Lilian är inget hembiträde...

Yvonne håller upp en avvärjande hand att jag inte skall prata mer som om hon vill säga: "Jag skall förklara". Under tystnad blandar hon gin och Vermouth i de två framställda seltersglasen, lägger istärningar i och räcker mig det ena glaset som om hon vore värdinna i huset. Vi höjer glasen mot varandra och läppjar på innehållet samtidigt som vi sätter oss. Yvonne i den skinnklädda soffan där hon kan drapera upp benen, jag i en djup fåtölj av samma svarta skinn. Vid skålandet möts våra blickar en sekund som genom ett egendomligt samförstånd, som jag inte vill kännas vid. Situationen är liksom för allvarlig för mig.

Åter smakar vi på drinkarna och nervöst väntar jag på att Yvonne skall förklara sig. Jag kan inte själv ta upp det genanta ämnet om Lilians undergivna uppförande sedan jag låtit mig tystas av Yvonne. Situationen är alltför orimlig för att jag skall få grepp om att hantera den och eftersom jag är rädd för att komma i affekt har jag istället hamnat i ett hopplöst underläge. Yvonne har märkt mitt bryderi och behöver därför inte göra sig någon brådska. Till slut säger hon: -Jag är rädd att du måste finna dej i att Lilian - eller Lillan, som jag tänker kalla henne i fortsättningen - uppträder servilt.

Det Yvonne säger är så fräckt att jag att jag sitter förstummad. Eftersom jag tiger tar Yvonne åter ordet:

-Hennes uppförande skall bli bättre och bättre. Jag tänker inte tillåta något som är sämre än perfekt.

-Du har tydligen tänkt dej att hon skall bli ditt hembiträde?

-Kan du kalla det.

-Yvonne! Jag finner mej inte i det här. Jag förstår ingenting.

-Du behöver inte förstå men måste faktiskt finna dej i att det blir vissa förändringar här i huset.

-Så du menar att... du tror att du kan...

-Den nya ordningen är redan införd. Du såg ju Lillan.

Jag känner mig otillräcklig och tycker att till och med Lilian sviker mig som har ställt sig på Yvonnes sida när jag försöker hjälpa henne undan det ok, som Yvonne så tydligt tänker lägga på henne. Som tröst i min nöd tar jag en stor klunk av drinken, som är allt för starkt spetsad med gin för att jag riktigt skall tåla den. Jag ser på Yvonne och försöker lägga in så mycket av förebråelse jag kan i min blick:

-Så du menar att du tänker låta Lillan gå klädd som piga...

Yvonne svarar med ett leende och det retar mig, vilket säkert också är meningen.

-Just, säger hon med utmanande belåtenhet. Hon är ju söt så. Det måste till och med du ha sett.

Jo för tusan. Jag har sett det. Men det retar mig inte mindre för det. Yvonne har kuvat Lilian och nu retas hon med mig. Jag tänker inte finna mig i det. Men hur ska jag kunna försvara mig när jag inte vet hur det kommer att gå ut över Lilian vad jag säger. Jag minns alltför väl hennes bön till mig att be Yvonne om ursäkt för att jag retat henne dan innan. Vilket jag inte tänker göra.

-Söt eller inte så tänker jag inte låta dej hålla henne som din privata piga här i huset.

-Din vilja ligger i en ask.

Yvonne gör allt för att reta mig.

-Du kommer aldrig att kunna få Lillan att sätta sej upp emot mej. Lika bra du tar skeden i vackra hand och finner dej i det som det är.

-Fan! ... Fan!

-Du skall inte svära lille man. Du är inte den typen som svär och det passar dej inte.

Yvonne blir värre och värre. Hon känner sig säker i sadeln och jag förstår att jag inte skall komma någon vart med henne. Va fan ska jag ta mig till? Min drink är uppdrucken och jag sneglar mot karaffen och mot Yvonne för att se hur hon ställer sig till att jag tar mig en till. Hon gör en knappt märkbar, uppmuntrande blick. Jag vet att jag kommer att bli lummig men jag kan behöva bli det.

Vi sitter tysta en lång stund. Jag kan tydligt se hur belåten Yvonne är med utvecklingen. Så totalt olika de är Yvonne och Lilian. Jag kan inte neka till att det finns något hos Yvonne som fascinerar. Inte bara det att hon är snygg. Det är något speciellt med hennes självmedvetenhet också. Kan det vara så att även Lilian är svag för det? Hur skall jag annars kunna förstå hur hon har låtit sig kuvas så som hon har? Lilian har ju aldrig visat sig vara någon dumbom.

-Vad tänker lille Håkan på nu då?

Jag blir överraskad av att Yvonne tar upp samtalet igen.

-Inget särskilt.

-Vet du vad som menas med "menage a trois"?

-Någonting med tre. Det hörs ju.

-Nämen så duktig man kan vara då. Man kanske inte kan franska?

-Det har aldrig varit min starkaste sida.

-Menage a trois är ett förhållande mellan tre personer. Det verkar som om du har accepterat att hänga med på det.

-Gör det?

-Du krånglade i går men det verkar inte längre som om du tänker försöka slänga ut mej. ... Du har väl kanske insett att det inte blir så lätt?

Just som Yvonne säger detta står Lilian i dörren till salongen och förklarar att maten är serverad. Hon skall precis dra sig tillbaka mot köket igen när Yvonne hejdar henne.

-Lillan! Kom hit! Sekunder senare står Lilian åter i dörren. -Det hade varit sött med en liten nigning när du kommer och säger till att maten är färdig.

Stackars Lilian så hon rodnar. -Det kommer att kännas tillgivet och du kommer att må bra av det.

Munnen öppnas på Lilian i förvåning och säkert skäms hon. Så säger hon osäkert: -En annan gång kanske.

-Vi ska se till att det blir så, Lillan lilla. Varje gång. De två kvinnorna möter varandra med blickarna under tystnad tills Yvonne säger: -Du får gå.

Medan Yvonne och jag går ut i den avbalkning av vardagsrummet som Lilian och jag kallat matsalen viskar jag till Yvonne: -Nu får det vara nog med att djävlas med henne.

-Lillan måste vänja sej vid ödmjukhet för att bli som jag vill ha henne.

-Du går för långt.

-Inte alls. Sån't ligger bra till för henne men det tror jag du har för svårt för att fatta.

Det är första gången vi sitter endast två till bords och det gör att jag känner mig lumpen. Jag har inte kunnat försvara Lilian men hur skulle jag också kunna det mot hennes egen uttryckliga vilja? Lättare att bära blir det inte för mig när hon kommer in som det perfekta hembiträdet och serverar, först Yvonne, sen mig. Dagen till ära serveras oxe med béarnaisesås. Därtill vårt bästa Beaujoulaisvin. Trots att jag redan är lummig av drinkarna kan jag behöva vinet. Den här dagen är inte min lättaste att klara av.

-Du är inte lika kaxig som i går.

Yvonne är olidligt segerviss. Hon retas med mig. Om Lilian verkligen tänker fortsätta som hon gör vad kan jag då göra för att freda oss från intränglingen? Spela med? Försona mig med Yvonne? Om jag åtminstone visste vad som kan ligga bakom denna utveckling. Vad gör Lilian så svag och värnlös att hon inte ens vill ha mitt beskydd? Jag känner mig kraftlös och misslyckad. Jag vill inte vara det. Jag vill besegra Yvonne. Få henne på rygg. Hon är ju så förbannat tilldragande. Lilian får förlåta men hon har själv medverkat till att försätta mig i denna omöjliga situation.

-Jag fattar inte vad som har tagit åt Lilian, säger jag i ett försök att förklara för Yvonne min förändrade inställning.

-Jag skall tala om det för dej i kväll.

Jag betraktar henne frågande men Yvonne bara ler kryptiskt till svar.

-I kväll?

-Du och jag skall ha det skönt.

Gör hon mig en invit? Är det hon som tänker få mig i säng istället för jag henne? Jag ser på henne och känner mig som ett fån. Hon svarar med att le inbjudande. Mitt arma huvud fungerar rätt motvilligt men jag kan inte neka till att det lockar... Det sexuella har jag inte blivit bortskämd med eftersom det har fungerat minst sagt sparsamt mellan Lilian och mig.

-Du har det inte lätt stackare.

-Va?

-Du har det inte lätt stackare.

-Kalla mej inte stackare för det är jag åtminstone inte.

-I går försökte du slänga ut mig. När du inte lyckades med det försökte du beveka mej. Som du ser har du inte lyckats med det heller.

-Det blev lite dumt i går.

-Jasså? ... Du har visst ångrat dej?

-Lilian sa att du var arg.

-Jag tycker inte om när folk... såna som du och Lillan... försöker sätta sej på mej.

-Jag har inte försökt sätta mej på dej.

-Det var skönt att höra.

Hon ler försmädligt igen och jag vet inte längre hur jag skall tackla situationen. Jag borde ha varit försiktigare med drinkarna.

-Vad säger man när man har burit sej dumt åt?

-Dumt? Burit sej dumt åt?

Jag ser frågande på henne.

-Du sa att du bar dej dumt åt i går... Det gjorde du ju. ... Vad säger man då?

-Va? Förlåt!

Hon ser mig varmt i ögonen. Så sträcker hon sin hand över bordet och lägger den över min handled.

-Nu tycker jag om dej Håkan.

Fan! Jag känner något i ljumsken som jag inte borde och drar åt mig handen. Yvonne är allt fan så tilldragande. Men Lilian... men Lilian. Yvonne ler fortfarande mot mig trots att jag har avvisat hennes invit.

Lilian har just dukat ut efter varmrätten och serverar glass med varm chokladsås och häller upp söt sherry i våra glas. Varje gång hon kommer in och månar om oss skäms jag å hennes vägnar. Kan det verkligen vara så att hon finner njutning i att låta sig hunsas? Den tanken slår ned i mig och är mycket besvärande.

Vi låter oss serveras kaffe i "salongen". Yvonne utmanar mig på en stilla flört men vi pratar inte mycket. Jag påminner henne om att hon lovat att förklara Lilians egendomliga uppträdande för mig.

-Senare, raring, säger hon.

Jag får låta mig nöjas med det. Lilian tittar in för att kolla om det är någonting vi vill ha.

-Om du har något arbete att göra Lillan, så kan du få göra det när du har diskat upp efter middagen.

-Ja tack. Jag har några uppsatser som jag måste rätta tills i morgon.

-Jag är inte intresserad av vad för skit du har att göra. Håll dej i köket med vad det än är. Jag ringer i klockan om vi behöver dej.

Lilian, rodnande, gör en knix i dörren och drar sig tillbaka. Yvonne ler belåtet när vi blivit ensamma.

-Hon har lagt sej till med nya dygder. Det går att få fason på Lillan. Jag föredrar att inte kommentera det. Yvonne tar vid igen: -Bara du inte lägger dej i och förstör vad jag vill uppnå med Lillan.

-Fan vet hur långt du tänker gå med henne. ... Är det mening att hon alltid ska går omkring klädd på det där viset?

-Ja.

-Ska hon aldrig få sitta med vid bordet?

-Nej.

Jag vet inte hur jag skall tas med Yvonne. Efter en lång pinsam tystnad vågar jag mig på, inte en protest men ett påstående: -Lilian är i alla fall min fru.

-Än sen? ... Du skulle ju sluta tjata om att Lillan är din fru. Hur vore det om du skulle börja uppföra dej som en gentleman emot mej. Artigt och belevat?

Jag känner hettan av kindernas rodnad. Hon tycks ana motstridiga känslor hos mig och blir vänskapligt sinnad och sträcker ut sina ben åt mitt håll men når bara yttersta delen av mina knän med sina fötter.

-Kom närmare! Jag flyttar mig längre ut på sätet men Yvonne är inte nöjd. -Du måste flytta stolen så att jag når att ha fötterna bekvämt på dej. Jag stiger upp och baxar fram den åbäkiga fåtöljen. -Bra! Så där vill jag alltid ha dej här i salongen så jag bekvämt kan vila benen på dej. Hon kör fötterna ända upp i min ljumske samtidigt som hennes ben vilar mot mina lår. Jag är inte riktigt i form för det där men Yvonne ler segervisst och irriterar mina känsliga delar med sina spetsiga klackar. Hon är allt fan så snygg, Yvonne, men kanske ännu snyggare när hon är allvarlig fast jag vill inte låtsas om det just vid detta tillfälle och kan inte hjälpa att jag fortfarande är litet förbannad. Yvonne trycker på i mitt skrev och försöker hetsa upp mig. Smäckra ben, läckra, tjusiga pumps. Jag kan inte längre förhålla mig oberörd och det retar mig.

-Bry dej inte om Lillan. Det har du inget för. Ägna dej åt mej i stället.

Förstrött fingrar jag på hennes skor men tar snabbt bort händerna igen. Vi sitter tysta en stund, Yvonne verkar stött men så kommer en ny attack och hon kör upp en spetsig klack mot min pung för att framtvinga en reaktion. När jag inte genast reagerar ökar hon trycket med en brutal stöt och får mig att tjuta av smärtan medan jag flyttar mig bakåt i fåtöljens säte för att försöka undgå hennes attacker. Yvonne gör en grimas som av vämjelse. -Du är väl inte en sån där impotent djävel va?

-Du kanske kunde ta bort dina baktassar i så fall va?

-Jag nästan har förstått på Lillan hur du e.

-Va?! Vaffan! Lillan? Va har hon sagt? Så uppbragt jag blir av hennes infama antydan.

Yvonne tar inte bort sina envisa fötter. -Ni har ju inte haft särskilt mycke glädje av varandra, du och hon ju. ... Jag menar i sängen alltså.

-Har Lilian sagt de?

-Jag frågar dej.

-De... de... angår dej tammefan inte!

-Okej! Om du envisas med att vara vrång får jag väl fråga Lillan istället. Hon vågar inte annat än ge mej svar på vilka frågor jag vill.

-Du är så god å ge fan i att pumpa Lilian på sånt som berör mej. Hon har inte rätt att prata me dej om vårt privatliv.

Äntligen har Yvonne fått mig att bli förbannad på allvar. Åter har jag lust att be henne dra men jag avstår för jag vet att jag inte kan få henne ur huset mot hennes vilja. Med ett belåtet leende kontrar Yvonne: -Är du så rädd för att Lilian ska avslöja dina svagheter?

En så förbannad kvinna vi fått på halsen.

-Svara mej, envisas Yvonne och trycker åter upp sin brutala klack i mina genitalier.

-Ge fan i så där, utbrister jag i ett kvidande som jag inte lyckas behärska.

-Lillan tillhör mej och hon kommer att svara på alla frågor jag ställer.

-Va e de du pratar om? Lilian, skulle hon tillhöra dej?

-Såpass trodde jag du hade fattat.

-Du e inte klok.

Hon trycker till igen i min ljumske så jag vrider mig i smärta och tar sedan ned sina fötter som om hon vill markera att den personliga kontakten oss emellan är bruten. Märkligt nog får hon som hon vill: Det känns inte bra när hon tar bort sina läckra fötter.

-Du! Yvonne!

Förlåt. Så är jag där igen och går med håven.

-De e allt en hel del som du inte kan fatta.

-Verkar så.

-Så du medger det i alla fall.

Yvonne reser sig tydligen i avsikt att gå in till sig. Fortsätter att bryta kontakter och något inom mig känns som om det vill gråta utan att jag kan göra klart för mig vad. Som i en panisk rädsla för att inte hinna hejda henne kastar jag ur mej i en avslöjande viskning:
-Du Yvonne! Du behöver inte prata med Lilian va? Om oss. Henne och mej.

Yvonne stannar upp. Dröjer. Vänder sig om. -Så då e så då? Som jag sa?

-Ja. De kanske de e.

-De va bara de jag ville veta.

Hon tar några steg mot sitt rum igen men hejdar sig igen. -Jag kanske kommer att prata mer me dej om det. ... Och då vill jag ha svar. Utförligt. På alla mina frågor.

Hon fortsätter in på sitt rum och lämnar mig ensam i vardagsrummet att begrunda hotet i vad hon sagt: Om inte jag svarar tillfredsställande på hennes intima frågor går hon till Lilian med samma frågor.

Jag mår inte riktigt bra och borde inte ha druckit så mycket. Om jag varit litet nyktrare kanske jag kunnat klara av Yvonne. Som det nu är känner jag mig mest gråtfärdig här jag sitter ensam och oföretagsam. Ljud hörs från köket. Lilian är där, också ensam, men det känns alltför genant att gå ut dit och prata med henne efter allt jag fått uppleva. Därför blir jag sittande där jag sitter i väntan på att Lilian ska gå och lägga sig först så jag slipper konfronteras med henne mer än nödvändigt. Problemet är att vi fortfarande delar säng. Men vi har legat tysta många gånger förr på var sin kant utan att säga varandra mer än godnatt.

Naturligtvis finns mycket som vi, Lilian och jag, skulle behöva prata igenom med anledning av den stora förändring i vår tillvaro som det innebär att ha Yvonne inneboende hos oss. Jag har svårt att förstå mig själv hur jag kunnat gå med på något så genomgripande som att parasiten kvar i vårt hem. Yvonne, Yvonne! Hennes namn finns inom mig, verkligt och skrämmande.

Ljuden från köket har upphört utan att jag har hört Lilian gå in till oss. Tänker hon aldrig lägga sig? Har jag slumrat till i min fåtölj och inte hört henne lämna köket? I en plötslig ängslan att det kan ha hänt Lilian något, hon kan ha gjort sig illa, kanske rent av tagit livet av sig. Försiktigt skjuter jag upp den stängda dörren. Mörker. Endast ljuset från hallen faller in och lyser svagt upp där det kommer åt. Just som jag skall stänga igen för att dra mig mot vårt sovrum hör jag mitt namn uttalas. -Håkan? Är det du?

På en låg, smal tältsäng nära golvet ligger Lilian i en sovsäck knappt synlig från dörren eftersom den ligger tätt utefter serveringsskåpet. Hon har det trångt där mellan köksbordet och skåpet. Jag är inte beredd på detta och det går runt i min skalle på ett högst obehagligt sätt. Efter att ha dragit igen dörren står jag gungande i hallen utan att veta hur jag skall ta vad jag just blivit vittne till. Oföretagsamheten övergår i ilska och jag tar stegen fram mot Yvonnes dörr, höjer knogen beredd till en knackningskanonad men hejdar mig innan jag verkställt min första impuls därför att jag erinrat mig mitt löfte till Yvonne att inte lägga mig i hur hon behandlar Lilian. Hur har jag kunnat ge henne ett sånt djävla löfte? Det är ju inte klokt som Lilian blir behandlad. Måste jag verkligen finna mig i det här? Och hur kan det komma sig att Lilian måste finna sig i det?

Min hand, som nyss varit så djärv, sjunker i takt med att vankelmodet stiger inom mig. Min ilska övergår i irritation över att jag undsluppit mig ett orimligt löfte till Yvonne. Jag har svikit Lilian och är en knöl. Eller har jag? Svikit Lilian? Det är hon själv, inte jag, som har givit Yvonne fria tyglar i vårt hem. Min ilska övergår att drabba Lilian, det förbannade våpet. Plötsligt blir jag kåt där jag står utanför Yvonnes dörr. Känslorna kommer överrumplande. Impotent? Jag? I helvete. Beviset har jag där i kalsongerna. Men så säker på mig själv är jag inte att jag vågar storma in till Yvonne och bevisa också för henne vilken baddare jag är. Förhållandena i vårt hem är liksom alltför komplicerade för en sådan handling.

Jag slänger mig på rygg mitt i Lilians och min stora dubbelsäng och försöker bringa reda i mina minst sagt förvirrade tankar. Visst känns det konstigt att inte ha Lilian där bredvid mig. Något sådant har inte hänt under de fyra år vi varit gifta.

Saknaden efter Lilian flyktar snart bort. I stället är där ett par höklackade fötter i mitt skrev och åter blir jag hopplöst kåt. Dom är allt fan så snygga, Yvonnes fötter!

Morgonen därpå blir jag väckt av Lilian, fullt påklädd i sin mossgröna dräkt och klar att gå till sin skola och till synes oberörd av de förödmjukelser hon drabbats av dagen innan. Jag kan inte avgöra om jag legat vaken några timmar under natten och fantiserat om Yvonne och hennes grymma fötter i mitt skrev eller om jag drömt det. Som i ett töcken, en störning, hör jag Lilian säga: -Din frukost står framställd i matsalen. Ifall du vill äta innan ägget och teet kallnar. Hej då jag kilar.

Lilian hade inte kommit längre än till sovrumsdörren som om hon vill markera en distans mellan oss. Om hennes sätt var påbjudet eller ej kan jag inte avgöra men att servera frukosten i "matsalen" var i vart fall en påbjuden förändring. Tidigare när Lilian och jag varit ensamma har det aldrig varit tal om annat än att äta i matvrån i köket.

Jag slänger på mig kläderna i en hast, äter min frukost, rakar mig och snor mig iväg så fort jag kan för att slippa bli på tu man hand med Yvonne. Egentligen vet jag inte vad det är som gör mig rädd för det. Fortfarande mår jag inte bra efter gårdagen. Kanske ängslas jag för att jag inte är den macho som jag inbillat mig under natten framför Yvonnes dörr. Om jag ens trott det då.




Maison a Troi

Added 5 may 2021   Stories  

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print  Document ID 29014  Report