Hur kan vi? nr 151: BDSM kan läka trauman från sexuella övergrepp

Hur kan vi? nr 151: BDSM kan läka trauman från sexuella övergrepp – Andy Buru & Li Storm Tadaa

Disclaimer och begränsningar: Jag själv är biased i och med att jag har erfarenhet av både tantra och BDSM, samt att jag i och med brinnande engagemang i porralarmism och terapier mot så kallat porrberoende är van vid att gräva och ifrågasätta folks kompetenser och döma ut dem som charlataner tills motsatsen är bevisad. Jag ska försöka att vara rättvis men jag kommer att vara hård då jag blir djupt provocerad av mycket av det som sägs. Och jag kommer att utgå från mina egna tankar, åsikter och erfarenheter. Jag talar därmed inte för alla, och finns det folk där ute som känner sig hjälpta av BDSM och/eller tantra i sina trauman och personliga problem så är jag bara glad för deras skull.
Jag har också bollat med en bekant som är legitimerad psykolog med erfarenhet av att behandla trauman och som därmed kunde ge input gällande vissa begrepp som slängs med.

TL;DR
Två frälsta alternativskolade hippies med bekräftelsebias som pratar högtravande, urvattnar och byter ut begrepp och sprider desinformation och myter om saker de inte vet någonting om.
Som personlig utveckling och nöje/njutning är det helt kosher att utöva både tantra och BDSM. Det är också helt i sin ordning att betala dyra pengar för sådana kurser. Det är helt ok att ha psykiska besvär och utöva BDSM och tantra, men lider du av PTSD eller annat specifikt så spar dina pengar och sök skattefinansierad riktad vård av utbildade specialiserade legitimerade psykoterapeuter. Var källkritisk mot "terapeuter" och "coacher" som tjänar pengar på sina utövanden och som kryddar dem med lovord om "traumabehandling".
Kom också ihåg att du inte kan anmäla sådana här aktörer till IVO vid eventuell felbehandling, utan till Konsumentnämnden där det är svårt att få rätt för upplevelsekonsumtion.

Jag har nu alltså lyssnat på Navid Modiris poddavsnitt. Jag hade velat kommentera direkt i Youtube men insåg att det skulle bli för långt så jag skriver av mig här i stället.

Länk till avsnittet:
https://www.youtube.com/watch?v=PwvnWEdYp-Q

Till att börja med så vänder jag mig starkt emot titeln "BDSM kan läka trauman från sexuella övergrepp". Dess buzzwords "trauman", "sexuella" och "övergrepp" leder tankarna på en smalspårig väg i vad BDSM-utlevnad går ut på och varför folk utövar det.
Det ger också intryck av att gästerna är experter på både BDSM och traumabehandling. Det är de inte. De är kursledare och frälsta på de utlevnader de håller kurs i, och får klientel och bekräftelsebias därefter.
Låt mig understryka att jag har full respekt och aktning för det de utövar, dvs shibari/kinbaku respektive dans. Men de är inte legitimerade psykologer med traumabehandling som specialitet.

Hela avsnittet känns som ett virrvarr av svammel. De pratar om BDSM som nyfrälsta som lärt sig stereotypa klyschor om vad BDSM är och vad det är bra för:

- Att det är en "lek". (Bagatellisering och osynliggörande av dem som utövar på fullaste allvar som livsstil och utifrån behov/läggning)
- Att man kan läka trauman genom BDSM (nej, för PTSD ska man söka professionell hjälp, inte förlita sig på en icke vårdutbildad dom/sadist).
- Att många som är dominanta i vardagen ofta vill vara undergivna ibland för att vila från ansvar (ja, dessa finns också, men det finns också de som är dominanta respektive undergivna i sin natur 24/7 och som saknar både nytta och intresse av att switcha. Alla begrepp som naturligt dom/ug, switch, sessionsutövare, 24/7-utövare, TPE, lek-utövare, livsstil, krydda och läggning finns av en anledning).
- Att det är väldigt vanligt att speciellt undergivna använder stoppord (nej, det stämmer inte, och dessutom är stoppord en falsk trygghet om den helt ersätter vanlig kommunikation och givarens förmåga att läsa av situation och partner. Dessutom är rött, gult och grönt väldigt svartvita begrepp som inte säger någonting om vad som känns fel, varför och hur det kan rättas till. Det finns även exempel på utövare som själva är på väg att ta skada pga att de inte förstår själva när de borde säga gult eller rött)
- Att nybörjare bör berätta för sina partners vad de vill ha eftersom den förhandlingen skapar trygghet (nej, det ligger i sakens natur att nybörjaren inte vet vad hen vill ha och då kan rabblande av kinkslistor och skarpt utövande landa väldigt fel. Jag skulle hellre föreslå att personen säger "Jag är ny på det här, jag är intresserad av xyz" och så kommer de överens om en light-version/provsession och gör sig beredda på extra avstämningar under sessionens gång tills de vet var de har varandra och vad de kan bygga vidare på).

Det de inte nämner och som lyssnarna bör veta är att BDSM _inte_ bara är smärta och rep, utan ett stort smörgåsbord och brett spektrum av praktiker, upplevelser, behov och syften, och att t.ex. våldtagna självklart kan utöva BDSM men kanske pga sina trauman hellre väljer (och kanske bör välja) bort just rape-play till förmån för vardagsdominans och mysvaniljsex (jag bara name-droppar nu) och att låta en legitimerad psykoterapeut behandla traumat så länge. Jag för min del har issues med dominans pga dåliga erfarenheter både i uppväxt och nutid så jag väljer hellre att syssla med fysiska konkreta utlevnader såsom bondage och s/m.

Jag behöver väl knappast säga att både tantra och BDSM fel utfört och av fel anledningar kan _skapa_ trauman och _förvärra_ psykiska problem. Inget av dem är eller bör ses som potentiella universalmirakelmedel för alla.

Jag saknar också en tydlig definition av begreppet "trauma" och exakt vad i tantran och BDSM som skulle hjälpa mot trauman. På poddavsnittet låter det som att trauma reduceras till att någon varit taskig mot en på skolgården eller att mamma inte tröstade en gång när man var ledsen.

Halvvägs in i avsnittet verkar de vara som besatta av just trauma och traumabehandling. Återigen utan att definiera ordet eller peka på vad inom BDSM som evidensbaserat skulle hjälpa mot det. De urvattnar begreppet på samma sätt som Porrfri Barndom som strör "porrskada" överallt utan att definiera, än mindre peka på forskning och lösningar. Vad jag tycker är minst lika allvarligt är dock att de dels levandehåller bilden av BDSM som något folk använder för att läka trauman (tack för att ni ger oss andra utövare dåligt rykte), och dessutom indirekt uppmanar traumatiserade att uppsöka BDSM (och/eller tantra) - gärna på kurs hos dem (som kostar pengar. Riktig vård kostar som sagt gratis/billigt) - för att finna läkning, vilket ställer höga krav på deras oskolade kurspartners att veta hur de ska hantera triggers så att problemen inte förvärras.
Rent utsagt ett oansvarigt förfarande gentemot både hjälpsökare och utövare som inte har lust att ta hand om andras problem.

Det är vidare några specifika saker jag reagerar särskilt på (ingen inbördes eller kronologisk ordning).

1. Li uppmanar, apropå tillit och samtycke, folk att titta sina krogragg djupt i ögonen och fråga "Varför litar du på mig?" och hävdar att det skulle öka tilliten. Jag hävdar tvärtom att en sådan fråga kommer att få personen att känna sig konfronterad och ifrågasatt och därmed dödar man både tilliten för båda och interaktionsflytet man eventuellt hade fram tills dess. Sådana frågor ställer man bara när något är fel i relationen. Dessutom: att titta varandra djupt i ögonen är en vanlig praktik man aktivt övar på i tantravärlden. I den vanliga världen tolkas samma beteende antingen som djup samhörighet eller som ett hot. Jämför med ledarhundar som tränas i att gå emot och inte agera på sina hundinstinkter medan de jobbar.

2. Skammandet av vanlig kåthet i könsorganet som "dålig" och "universell kåthet" som mycket intressantare. För mig är kåthet något högst subjektivt och personligt och att ranka vissa sorters kåthet eller vissa personers upplevelser av kåthet som "bättre" eller "sämre" (dessutom baserat på vad någon annan, i det här fallet den andlige ledaren och auktoriteten Osho, sagt) är problematiskt och kan leda till mindervärdeskomplex och prestationsångest för den som inte lyckas uppnå de "bättre" och "högre" nivåerna. (Been there, done that).

3. Egna begrepp och begreppsutbyten. Li säger att hon undviker order "rapeplay" eftersom det kan vara triggande för folk (sedan när ska hela BDSM-världen rätta sig och sina begrepp efter lättriggade människor?). Andy säger hellre "intensitet" i stället för "smärta", vilket för mig är två helt olika saker. Enligt Li är "freeze" att man tappar all mental fattning under ett övergrepp. Min bekant psykologen säger att man under det tillståndet är i full fattning men att det är kroppen som lägger av.

4. När Navid avviker en stund och Andy och Li lämnas kvar själva att prata trauma och triggers kommer det en jäkla massa "kanske" och "jag tror" om vad de tror kanske är bra eller dåligt att göra vid triggning under pågående session. I mina öron är det bevis nog för att de inte har en susning om vad de pratar om. En riktig vårdutbildad hade pekat på forskning och kategoriserat vad som enligt den är (eller verkar) vara bra eller dåligt för vilka typer av människor och problem och därigenom givit vägledning i hur man som partner bör agera.

5. Li hänvisar till en amerikansk (finns verkligen inga svenska likvärdiga?) studie som visar att BDSM-utövare är mindre harrassed (tala svenska!) än ickeutövare. Hon specificerar inte vad studien heter, än mindre dess metod eller underlag. Att dessutom med "forskning" som alibi insinuera att BDSM-utövare är mindre trakasserade än andra är en grov förenkling. Blir t.ex. en rasifierad bög i hijab mindre trakasserad pga hudfärg, sexuell läggning och klädsel bara för att han också är BDSM-utövare (vilket kanske inte ens syns på honom)?

6. Andys stereotypa beskrivningar av hur traumatiserade BDSM-nybörjare är och beter sig på Tinder. Det låter mer som en stereotyp och stigmatiserande beskrivning av självskadare snarare än traumatiserade med annars normalfungerande självbevarelsedrift.

7. Jag reagerar också starkt på hur Li beskriver att hon under kurserna kan plötsligt växla mellan traumabehandling och lek. För mig är det inte ett seriöst beteende mot en som kanske är traumatiserad hjälpsökare på riktigt.

8. Överhuvudtaget är det väldigt mycket självcentrering ("Jag har själv upplevt", "Jag har sett detta på kurs", "Jag tror", "Jag har känt det här") uppblandat med lösryckta generaliseringar, förenklingar och påståenden som nyfrälsta gärna slänger sig med för att låta duktiga innan de mognat i det de utövar.

Vidare lämnas åtminstone jag helt utan verktyg, kunskapstips och tips på hur jag bäst ska agera i stunden om den jag utövar med triggas av något, oavsett om det var intentionen eller ej.

Källkritik:
Li tipsar om traumaterapeuten Pauli Marsen, som enligt henne är "bäst" på traumabehandling. Skeptisk mot sådana substanslösa hyllningar som jag är så går jag in på hans hemsida. Lo and behold, på hans cv hittar jag en rad utländska namn och engelskspråkiga kurser och utbildningar han gått på utanför svenska högskolesystemet. Li fortsätter: "Han har gått på typ 40 olika utbildningar i Kalifornien". Wow, som om det skulle vara till hans fördel. Om de alla handlar om samma sak (traumabehandling), varför dög inte de första om han måste gå på flera dussin till? Varför lägger han inte samma tid på att gå psykologprogrammet och ansöker om legitimation som kompetensbevis? Och eftersom dessa "utbildningar" förmodligen inte ingått avtal med det svenska högskolesystemet (dvs skattefinansierat/"gratis" och CSN-berättigat) så utgår jag från att de kostar mycket pengar och att de finansieras av hans hjälpsökande klienter som får betala ur egen ficka (till skillnad från riktiga patienter som går gratis/kraftigt subventionerat inom den svenska vården med evidensbaserade legitimationsgrundande utbildningar). Rätta mig gärna om jag har fel i något av det här, men det här luktar 12-stegsknarkande "sexmissbrukande" addiktolog-Roger Nilson.

Både Li och Pauli Marsen listar NARM som ett av verktygen de använder. Googlingen för mig till en engelskspråkig hemsida där en skumning av innehållet ger att NARM står för "NeuroAffective Relational Model" (vilket ger mig vibbar av lika mycket vetenskaplighet som Neurolingvistisk Programmering. Släng i lite "neuro" i namnet så låter det vetenskapligt och proffsigt!) och är ett hopkok av psykodynamisk psykoterapi, KBT, anknytningsteori, gestaltterapi, Somatic Experiencing® och mindfulness. Minst sagt rörigt och spretigt. Vidare får jag intrycket av att detta är ett slags pyramidspel likt CSAT (som "sexmissbruksterapeuter" på DBK utbildat sig i); glassiga soliga bilder på städer man kan utbilda sig i, och man kan bli medlem i deras "community" (sektvarning).
https://narmtraining.com/what-is-narm/

Att Li i sin tur radar upp en mängd behandlingar och metoder hon använder, och utan att beskriva de utmärkande dragen och användningsområdena i respektive metod, ger mig inte mindre rörigt intryck.
Jag ska disclaima här: Jag har själv gått i terapi hos en olegitimerad som hade alternativmetoder i sin verktygslåda. Skillnaden är att hon tydligt kunde beskriva på sin hemsida vad de olika metoderna gick ut på och vad som var tankarna bakom dessa, och därmed kunde jag ta ett välinformerat beslut om huruvida hennes metoder var något för mig.

Både Andy och Li refererar till saker de upplevt hos sina kursdeltagare. Problemet med det är att den bevisföringen är anekdotisk och ej tillförlitlig eftersom 1) det är en viss typ av människor som söker sig till deras kurser och 2) på sådana kurser med många människor kommer man inte ifrån risken för grupptryck och att deltagare förskönar och till och med ljuger om sina upplevelser när de uppmanas att dela tankar i sharing-cirklar och omdömen - vem vill och vågar säga emot vad alla andra säger och förstöra den fina stämningen som ofta kommer med den här typen av kurser, med marknadsföring som skapar höga förväntningar på hur underbart allt ska vara? (De riskerna minimeras av att offentlig vård fokuserar på enskild konsultation, tystnadsplikt samt avstår från patientomdömen och hemsidor tapetserade med vackra häftiga bilder från naturen och glada kursdeltagare).

Vid den typen av kursverksamhet ligger det också i sakens natur att man (till skillnad från riktig vård) inte tar reda på deltagarnas ingångsvärden (syfte, hur de mår, vad de vill uppnå, var de är i livet, vad de behöver hjälp med, definition och gradering av besvär). Därmed kan man inte så tvärsäkert sitta och uttala sig om huruvida deltagarna blev hjälpta specifikt för vilka problem och med vilken behandling. Det är det man har journalsystem, diagnosticering och systematiskt datainsamlande för.

End of rant.