Vi måste göra en katalog

Part 1

Holger Erlandsson funderade ibland över sonen Karsten. Han och Carita hade uppfostrat Karsten väl, men grabben var en mjukare slags konstnärssjäl. Han skulle knappast ta över familjens företag, det hade stått klart sedan ganska länge. Karsten intresserade sig inte för den sortens hantverk. Lite sved det allt, men ingen katastrof. Holgers egen bror låg närmare till hands, och det fick väl vara bra det. Erlandssons Möbler och Trävaror skulle åtminstone fortsätta, såvida nu inte branschen gick i kris.

Karsten Erlandsson arbetade rent formellt i familjeföretaget, efter sin utbildning på Konstfack i Stockholm. Nog hade han visst handlag med träarbete, men hans talang låg snarare inom bildkonsten. Han var tjugofyra år och tämligen tillbakadragen. Tills vidare fick detta förbli hans levebröd, men en dag skulle han bli något - när han hittat den balans han sökte. Det traditionella måste kunna möta det moderna, men på ett rimligt och smakfullt sätt. Han övade och förbättrade sin konstnärliga förmåga, men just nu på hemmaplan i företagsateljén. Någonting höll honom tillbaka, lite oklart vad. Fast han visste väl kanske innerst inne. Han ville inte lämna Lisen bakom sig.

Margit och Karl-Axel Strömberg hade inga barn. Det var Margit som praktiskt drev företaget, men hon tyckte sig se en ände. Strömbergs Sömnadsaktiebolag var grundat i hennes släkt, men hon kände faktiskt ingen starkare förpliktelse. Det rådde inte samma samma sorts affärsklimat längre, och det blev svårare att få lönsamhet. Karl-Axel hade ett ansenligt arv i reserv, och det var en trygghet inför framtiden. Med Lisen och Mona fungerade fortfarande ruljansen, men de skulle knappast bli kvar permanent.

Lisen Forsell var tämligen begåvad som sömmerska, men rörde sig även gärna i butiken. Faktiskt stod hon om möjligt i kassan. Därifrån kunde hon se bort till Erlandssons. Och ibland gick Karsten ut och rökte. Då försökte hon också smita iväg ut. Eller så stod hon kvar och drömde. Han var fem år äldre än hon, och han hade ju gått på Konstfack. Han hade nog träffat en massa tjejer. Själv skulle hon knappast ha en chans. Inte utan att bli mer lik Mona.

Det är bra med ett ansiktet utåt. Om det handlar om kläder och mode, så får ansiktet gärna vara ganska ungdomligt. Mona Lindell hade blivit Strömbergs ansikte utåt. Hon var med i många olika sammanhang, i kontakter med underleverantörer och vid visningar. Samtidigt stöttade hon kring lagerhållning och ekonomi. En högklassig allt-i-allo som fångade folks blickar. Fortfarande obunden vid trettioett och tämligen frigjord. Visst gick det väl vissa illvilliga rykten, men folk kunde ju aldrig sköta sitt.

Företagen hade bägge hört till orten länge, men tyvärr gick affärerna märkbart allt sämre. Det hade blivit kännbart kärvare för bägge. Konkurrens från inhemsk produktion i större skala, och även via ökande import från utlandet. Det hade märkts tydligt de senaste åren, och 1973 skulle knappast bli något undantag.

--

Idén till katalogen hade fötts på våren. Främst hade Carita Erlandsson varit den drivande, men hon hade alls inte varit ensam. Tanken på något nytt hade de alla, och hennes förslag gjorde det hela konkret. När det väl uttalats kändes det självklart. “Vi måste göra en katalog” - alla instämde.

Raskt började man fundera på det praktiska. Mona fick en slags övergripande, sammanhållande roll. Likväl var det inte hon som bestämde. Margit Strömberg och Holger Erlandsson var beslutsfattarna, och även Carita Erlandssons ord vägde tungt.

Skulle Erlandssons eller Strömbergs namn stå först? Strömbergs hade tekniskt sett de äldsta anorna, men “Erlandssons och Strömbergs” flöt lite lättare. Och sen borde ju titeln vara klatschig, för att kunna fånga in betraktarens uppmärksamhet. På propert och seriöst manér, inflikade Holger.

Diskussionen svävade ut till katalogens allmänna uttryck. Margit Strömberg ville ha något ganska esoteriskt, eller åtminstone något tänkvärt eller kanske poetiskt. Gärna något abstrakt, och kanske modernistisk symbolik. Hon försökte diskutera just detta med Karsten ibland, men han tycktes inte riktigt hålla med. Sanningen var att det hade han visst, om det handlat om något mer grandiost. Inte en liten broschyr för två småföretag. Det var inte hans tillfälle att glänsa.

Hursomhelst bestämde man en titel till slut. Valet föll på “Besök Erlandssons och Strömbergs!” Varken poetiskt eller underfundigt, men föredömligt tydligt. Att locka dit folk var katalogens syfte. Gärna från grannsamhällena, eller ännu mer långväga.

Tidpunkt och inriktning blev nästa stora fråga. Mona tyckte att arbetsgången var lite bakvänd. Borde inte titeln väljas efter eventuellt tema? Hon lät förstås Margit och Holger hållas - det var ändå deras företag och pengar.

Planen som beslutades var nog förvisso sund - en julkatalog som visade rätt mycket sommarutbud. Julklappar kunde ju vara artiklar för sommarhalvåret. Eller så skulle kunderna åtminstone återkomma då. Det gällde ju att tänka lite framåt. Det fanns ökande konkurrens att kämpa emot.

Att framställa en katalog var vanligtvis kostsamt, och borde inte ha kunnat komma ifråga. Nu fanns det dock alldeles särskilda förutsättningar. Carita Erlandssons kusin hade övertagit ett tryckeri, och kunde sätta och trycka upp katalogerna. Formgivningen i stort stod ju Karsten för, men de skulle få vederbörlig professionell hjälp. I gengäld skulle katalogen även marknadsföra tryckeriet, och de tjänster som kunde erbjudas där.

Det hade blivit lite väl spretiga idéer, och de hade fått kompromissa en del. Omslag och fyra invändiga sidor i fullfärg, sedan i huvudsak svartvitt med röd extrafärg. Totalt skulle katalogen utgöras av fjorton sidor. Reklamen för tryckeriet skulle finnas efter mittuppslaget, på den sista innehållssidan som var fullfärg. Flertalet sidor skulle blanda text och bild. Antingen text eller bild hade varit enklast, men nu fanns ju så begränsat utrymme.

De fåtalet katalogsidorna fick helt enkelt räcka, även om det snarare blev en pamflett. Sista sidan skulle ha en fiffig räddningsplanka - en uppmaning att hämta kompletterande häften senare. “Häften” var kanske också att ta i. Det skulle väl möjligtvis bli fotostatkopierade blad, där senare erbjudanden och tillkommande sortiment presenterades.

--

Våren övergick så sakteliga i ordentlig sommar. Äntligen hade det övergripande kring katalogen klarnat. Mona kunde andas ut en liten aning, och istället planera för praktiska göromål. En del skulle hon få sköta själv, för annat skulle hon bara vara sammanhållande. Men ganska mycket av det kunde anstå, för det drog igång först efter sommaren.

Mona och Lisen skulle båda stå modeller, samt eventuellt flera ur den befintliga personalen. Själva fotograferingarna skulle förstås skötas av Karsten. Förutom det skulle han bidra med illustrationer, även om man fick se hur många. Det viktigaste var att katalogen inte försenades.

Vanligtvis ordnades ordentlig julfest och lättare midsommarfirande, naturligt nog hos Erlandssons Möbler och Trävaror. Nu blev midsommarfesten till något lite större, där även kusinen med tryckeriet var med. Han hade med sig ytterligare några personer, som alla hade med katalogproduktionen att göra.

Visst pratades en del om katalogen, men det var inte något regelrätt planeringsmöte. Mest av allt åt och drack de. Även Lisen fick ta öl och snaps, fast att hon inte riktigt var myndig. Hon skulle fylla 20 först i augusti. Själv tyckte hon att det kändes stort, men för de övriga verkade det självklart. Hon hade knappt smakat något starkt förut.

Lisen kände att det snurrade en aning, och hon blev extra glad och fnittrig. Mest pratade hon med Berit och Josefin, som bägge två var något äldre sömmerskor. Då och då sneglade hon på Karsten. Det var många som pratade med honom, och han visade illustrationer av olika slag. Hon var lite frustrerad över allas intresse. Hon hade velat prata ostört med honom.

Så småningom hade de flesta ätit färdigt. Karsten hade börjat samtala med en grafiker, och Lisen började att städa undan lite. Nog kände hon sig en aning svajig, men det var inget som störde henne.

Hon flyttade några skissblad som låg framme. Det var förarbeten som Karsten hade gjort, och dem ville hon vara rädd om. Kanske borde hon egentligen lägga undan dem? Nu hade ju alla ändå sett dem.

Helst borde hon låta Karsten göra det. Han ville ha sin egen tydliga ordning, och undanbad sig besökare i sitt ateljérum. Men nu skulle hon ju hjälpa till, och då måste det ju vara okej. Hon gick bort till ateljén vid kortsidan.

Där inne tände hon lamporna i taket. Det doftade av olika material och medel. Lisen tyckte att det var spännande dofter. Här inne kunde ju allt möjligt skapas, bara man visste hur man gjorde det. Den lilla kittlande spänningen kändes i blåsan. Öl rann uppenbarligen igenom en ganska fort. Nästa anhalt skulle helt klart bli toaletten.

Ett bord i hörnet var förhållandevis tomt. Där lade hon skisserna hon tagit med. För skissark fanns egentligen ett grågrönt skåp, med särskilda låga och djupa utdragbara lådor. Hon borde nog inte röra det egentligen. Fast hon kunde ju kolla snabbt ändå, ifall någon av lådorna verkade uppenbart rätt. Nog för att skåpet brukade vara låst, men nu hade Karsten lämnat det olåst. Han hade ju visat många skisser idag.

Lisen drog ut en låda på måfå. Där låg ett antal mallar för sprängskisser. En annan låda innehöll skisser av trästruktur. Ådringar i olika träslag, utförda i akvarell. Nästa låda verkade kunna vara den rätta. Överst låg en studie av veckat tyg. Den var utförd i blyerts och krita. Lisen drog ut lådan helt och bläddrade. På nästa ark fanns något mycket intressantare. Hon kände tydligt igen sitt eget ansikte, redan innan hon hunnit avtäcka hela bladet.

Bilden var en verkligt konstfärdigt utförd illustration, trots att den uppenbart bara var en skiss. Hennes ansikte gick utmärkt att känna igen, och hon kände sig smickrad över det. Att Karsten hade fångat henne så bra - ja till och med förbättrat henne lite. Fått henne att se extra levande ut, så som en del skickliga konstnärer kan.

Lisen blev stående och tittade på bilden. Karsten hade lagt ned möda på ansiktet. Hon kunde inte sluta stirra på det. Först nu slogs hon av något märkligt. Hennes ansiktsuttryck på bilden såg tvetydigt ut. Det vad livfullt med en intensiv blick, men vad fanns det där bakom allt? Hon tyckte faktiskt att hon såg förfäran.

Något förbryllad avtäckte Lisen bladet lite till. På bilden höll hon händerna framför bröstet, nästan som om hon instinktivt skyddade sig. Ny syntes att miljön var en gymnastiksal. Den var mindre detaljrikt utförd än gestalten.

Lisen förde undan det täckande bladet helt. Mycket riktigt var hon klädd i sportlinne, och på underkroppen bar hon som väntat...

Hon flämtade till, trodde knappt sina ögon.

På underkroppen hade hon åtsittande blå kortbyxor. I grenen fanns en stor mörk fläck, och hon stod i en spegelblank pöl. Vagt markerade ränder syntes utefter hennes ben. Det fanns bara en tolkning att göra: Hon hade pinkat på sig på bilden.

Lisen blinkade oförstående ett par gånger, handlingsförlamad. Hon borde väl bli ledsen och arg? Det här var ju en stor skymf! Ändå brände kinderna av en annan känsla, som hon inte riktigt förstod sig på. Karsten tyckte ju inte illa om henne, så mycket tyckte hon sig ha förstått. Och skissen utstrålade inte alls någon fientlighet, utan verkade omsorgsfullt och närmast ömsint framställd.

Förfäran i motivets ansikte dolde fler djup. Det fanns en sorts sårbarhet över bilden, som definitivt var besvärande men också… spännande? Så många underliga känslor hann fladdra runt. Lisen kände förlägenheten stiga upp genom kroppen. Hon kände sig underligt påkommen i situationen, trots att det väl förhöll sig omvänt? Det var hon som kommit på Karsten, och hur han hade… ja, vad egentligen? Vad i hela friden betydde det här?

Ett ljud fick Lisen att rycka till. En oroväckande ilning for genom hennes buk, och hon släppte tillbaka skisserna i lådan. Hon sköt vårdslöst igen den efter sig, och snodde runt för att lokalisera ljudkällan. Någon måste nyss ha tagit i dörrhandtaget. Lisen rörde sig hastigt bort från arkivskåpet.

Dörren började glida upp och avslöjade Mona. “Jaså står du här och kuckelurar, Lisen?” Mona såg rosig ut, antagligen av dryckerna.

“Ja, jag bara la undan några skisser” svarade Lisen och log ett fåraktigt leende. “Det vore dumt om de blev slabbiga.”

Lisens leendet var forcerat, och hon rodnade. Mona nickade och flyttade sig från dörröppningen.

“Jag ska väl gå tillbaka” mumlade Lisen, och slank förbi Mona ut ur ateljén. Hon var medveten om sin fulla blåsa, och försökte att inte tänka på bilden. Dags att kila till toaletten illa kvickt. Den låg på andra sidan om festligheterna.

Karsten satt fortfarande och pratade vid bordet, men nu fångade Lisen upp hans uppmärksamhet. Antagligen för att hon hastade fram så, och gick med målmedvetna steg mot toaletten.

Det där pirret när hon såg honom, och nu när han såg på henne. Nog fanns det där som det brukade. Fast det kändes så mycket extra nu. Säkert berodde det väl mycket på alkoholen, men något annat förstärkte helt klart känslan: Just det att hon var så kissnödig. Karsten visste inte att hon var det, och hon ville inte visa det heller. Eller skulle i vanliga fall inte velat, men nu for något okaraktäristiskt genom henne.

Egentligen var ju allting precis som vanligt, och ändå var det inte alls det. Fina flickor svassar inte för pojkars skull. Och Lisen var definitivt en fin flicka. Men Karsten hade träffat andra sorters flickor, det kände hon sig ganska säker på. Och nu den där bilden han målat, och som hon inte borde ha sett. Och alkoholen som gjorde något med henne.

Lisen saktade in och gav stegen svikt. Lät händerna stryka lätt längs sina lår. Knäade en aning och pressade ihop benen. Svankade lite med ryggen, sköt ut rumpan. Hon såg att Karsten noterade alla signalerna. Han satte sig upp rakare på stolen, och hans blick verkade svepa över henne. Och så fick de ögonkontakt med varandra.

Lisen tänkte på den där förfärande minen, som också varit sällsamt full av löften. Hon försökte göra sin blick aningen intensivare. Särade läpparna, höjde ögonbrynen som i förvåning. Eller som i förfäran, intalade hon sig. Så som hon sett ut på bilden. Därför att hon hade kissat på sig.

Ett ögonblick upplevde hon en vansinnig overklighetskänsla. Övervägde hon verkligen att fullfölja sin charad? Ge efter för fantasin som Karsten planterat?

Lisen ryckte till och kom till sans. Kilade med kvicka steg vidare till toaletten. Som tur var så var den ledig. Hon drog hastigt igen dörren efter sig, blev sedan stående innanför med bultande hjärta. Ansiktet kändes hett och svett bröt fram. Vad var det hon just hade tänkt?

Nog för att hon var enormt kissnödig, men knappast som på den där illustrationen. Där hade hon ju kissat på sig. Det skulle hon givetvis inte göra nu, för här stod hon ju framför toalettstolen. Det vore så vansinnigt om hon skulle…

Återigen slet hon sig ur en trans. Vägrade att tänka färdigt sin chockerande tanke. Hon skuttade fram och fällde upp toalettlocket. Skyndade sig att få ner sina trosor, rafsa undan kjolen och sätta sig ner. Nu gjorde hon precis som man skulle. Något alternativ tänkte hon inte kännas vid. Hon satt på toalettstolen och släppte loss.

En stråle bröt vattenytan nere i klosetten. Den bröts åtminstone inte av hennes underbyxor. Varför hon nu skulle tänka något sådant. Det fanns ju ingen anledning i världen. Hon satt här på den svala toalettstolen, och det var ju det alldeles självklara. Det behövde inte jämföras med några alternativ. Ingenting om att inte ha hunnit fram. Inte känna värmen sprida sig längs benen.

Lisen svalde och kände sig lite yr. Hon lutade ansiktet i händerna och fnös. Det kom så jättedumma bilder i huvudet. Omoget och oansvarigt, hon var ju vuxen! Hon borde nog avhålla sig från alkohol. Åtminstone om den skulle förorsaka sånt här. För hon reagerade ju inte rationellt nu. Det gick inte att känna så här. Omöjligt att vara avundsjuk på sig själv, på en bild som någon annan skapat. Det var förstås bara barnsligt och dumt.

Det var tydligen inte bra att blunda, för då började världen långsamt att snurra. Hon ruskade på huvudet och tog toalettpapper. Blötte det under kranen och baddade pannan. Så suckade hon och gaskade upp sig. Det här var ju bara så fånigt. Dags att sluta upp med såna dumheter. Nu var allting precis som vanligt igen. Nu skulle hon fixa till sig lite, och sen gå ut till de andra. Hon skulle inte tänka mer på galenskaper.

--

Mona stod kvar när Lisen skyndat iväg. Lyset var fortfarande tänt inne i ateljén - det var inte likt Lisen att slarva. Mona tog ett steg in i rummet.

Det var något som var lite skumt. Varför hade Lisen haft så himla bråttom? Monas instinkter fick henne att kika runt. Lisen hade lagt några skisser på hörnbordet, men hade inte kommit från det hållet. Hon hade kommit från skåpet med skisser. Där såg det ut som det brukade. Eller vänta förresten, något var lite annorlunda. Ett pappersark stack fram ur en låda.

Hon gick bort till skåpet med skisserna. Det här skulle inte Karsten tycka om. Han var så väldigt petnoga med sånt. Det var en av hans irriterande sidor, enligt Monas sedvanligt starka och kategoriska uppfattning. Karsten var förvisso snygg, men dödligt tråkig.

Nåja, hon borde väl ordna till det. Se till att skisserna låg prydligt staplade. Hon drog ut lådan nästan ända ut, för att inte råka vika pappersarken ytterligare. En skiss av tillskrynklad textil, rätt naturtrogen. Fast inte så jätteintressant - hon bläddrade vidare. Den näst översta skissen föreställde uppenbart Lisen. Tydligen i en gymnastiksal av något slag. Hon var somrigt klädd i ett par… Monas ögon spärrades upp, och hon gapade. Några ögonblick trodde hon att hon fantiserade. Att hon måste inbilla sig det här, eller på något sätt måste se fel. Men nej, hon såg det hon såg. Det gick inte att ta miste på. Och det var i Karstens omisskännliga stil.

Tänk att grabben hade såna dolda sidor! Det var rent ut sagt som fan! Det var det sista hon skulle gissat. Att han ens hade några snuskiga tankar - och sen dessutom av den här kalibern! Hon kanske faktiskt måste omvärdera den tråkmånsen.

Mona var på intet sätt någon duvunge. Hon hade förstått en del om människor, och om hur udda sorter det fanns. Inte minst utifrån sina egna dolda sidor. Somliga skulle kanske helt ha förträngt dem, förnekat dem och aldrig känts vid dem. Sån var nu inte just Mona Lindell. Hon var definitivt inte hemfallen åt självförakt. Vägrade se sina böjelser som som något förkastligt. Möjligen ovanliga och inget hon skyltade med, men hon kunde knappast vara helt ensam. Och nu fanns det plötsligt konkreta bevis - från ett av de mest oväntade hållen.

Mona slogs av något som föreföll logiskt - Lisen hade säkert nog sett det här. Det förklarade givetvis hennes högröda uppsyn nyss, och varför lådan inte varit ordentligt stängd. Men Lisen visste inte att Mona visste, vilket eventuellt skulle kunna bli lite kul. Exakt hur visste inte Mona - inte ännu.

En till ganska given misstanke slog henne, och hon fortsatte att bläddra bland bilderna. Det följde studier av inredningar och möblemang, också de väldigt snitsigt och säkert utförda. Och så kom teckningen av henne själv. Den hon halvt förväntat sig att finna.

Mona såg sig själv i uppsatt hår, och hon kom väl ihåg det tillfället. Det var hennes frisyr från fjolårets julfest. Fotot Karsten utgått ifrån fanns där också. Det satt uppe i hörnet med ett gem. Hon mindes att de skulle säga “cheese”, men istället hade hon själv sagt “ost”. Det gav henne ett mäkta förvånat uttryck, som skulle visa sig passa bra här. Teckningen visade nämligen det hon hade anat.

Skillnaderna i jämförelse med fotot var slående. En rysning letade sig uppför Monas rygg, medan hon studerade den stilrena illustrationen på papperet.

På teckningen höll hon benen i kors, och knäade ganska djupt ned mot golvet. Dessutom fanns våta stråk utefter hennes ben, och golvet var tydligt blött under henne. Det föll små droppar från klänningens fåll, och några lämnade krusningar i golvets väta.

Mona märkte att hon börjat andas fortare, och hon var på vippen att fnittra. Hon lyckades hejda sig från den saken. Nån kunde ju faktiskt råka höra henne, och det ville hon inte i nuläget.

Vad skulle hon göra med denna kunskap? Om hon bara fick fundera på saken, och kanske komma på en intressant plan. För vad eller vem fick man se. Hon behövde smälta allt det här först.

Continuation:

Part 1 (5 dec 2021)
Part 2: Medan galna idéer får fäste (5 dec 2021)

Låt oss besöka några personer, med början i det tidiga 1970-talet i en liten avmagrande industriort i Sverige. (Det här skulle bli en adventsserie i fyra delar, men vi får se hur tajmingen lyckas.)

Added 28 nov 2021 Stories #Man #Woman #Shame play #Epoker/Epokromantik #Wet #omorashi #1970tal #70tal

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print Document ID 30680 ⚑ Report