En strippas reflektioner kring den kvinnliga erfarenheten och rädsla i en patriarkal värld

Jag uppmanar er som tänker att detta är ytterligare ett "me too"-inlägg om det uttjatade ämnet feminism och vill sucka och klicka vidare, snälla gör inte det. Ha ett öppet sinne, läs detta och ta till er av denna berättelse – ni kanske upptäcker något nytt som kan förändra ert perspektiv på feminism, patriarkat, kvinnor och män. Jag tror att genom min erfarenhet av att vara, först och främst, en kvinna som vuxit upp i en maskuliniserad värld, men även specifikt som en kvinnlig exotisk dansare, kan jag erbjuda unika perspektiv på dessa teman. Då jag har både denna yrkeserfarenhet och akademisk bakgrund från högskolestudier inom etnologi, sociologi och genusvetenskap, anser jag att jag har en relativt djup insikt i detta ämne. Dessutom har jag, i jakten på kunskap om vilka krafter som driver vårt samhälle, så småningom även utvecklat ett spirituellt perspektiv på det hela. Detta har också bidragit till att bredda min förståelse för genusfrågor. Jag har alltså approachat detta ämne från alla möjliga håll, och lyssnat mycket på såväl olika slags feminister, som red pill och men's rights aktivister. Jag har försökt och fortfarande försöker förstå vad alla säger om denna brinnande fråga - och hitta sanning. Sanningen måste ligga någonstans i mitten. Men var exakt?

Min avsikt med denna text är inte att smutskasta eller och helgonförklara någon, utan försöka belysa en aspekt som kanske inte alla förstår eller pratar om. Jag vill rikta fokus på den fundamentala känslan av rädsla som är en stor del av kvinnlig erfarenhet i denna värld. En rädsla som genom generationer har drivit och fortsätter driva den kvinnliga navigeringen i vårt samhälle. Därmed vill jag även uppmärksamma behovet av mäns förståelse för denna rädsla för att de ska kunna förändra sitt förhållningssätt till kvinnor. Även, eller kanske, särskilt, de män som säger att de "inte är som alla män" kan gynnas av detta budskap.

Jag vill börja med att berätta om mina egna upplevelser av manligt våld genom hela mitt liv, från barndom till vuxen ålder. Jag växte upp med inställningen att "boys will be boys", vilket innebär att maskulint beteende, oavsett hur stökigt, vårdslöst eller olämpligt, ursäktas eller bagatelliseras. Sådant beteende antas vara naturligt och förväntat från pojkar och därför inte bör tas på allvar eller kritiseras hårt. Som barn fick jag och mina jämnåriga kvinnliga klasskamrater och vänner därför stå ut med pojkarnas skadliga beteende utan att kunna vända oss till vuxna för skydd. Denna hjälplöshet uttrycktes även i familjesammanhang där min lillebror kom undan med beteende för vilket jag ofta fick straff.

Som tonåring blev jag ofta utsatt för ovälkommen sexuell uppmärksamhet av både unga killar och vuxna män, vilket jag inte heller visste att jag kunde slå larm om. När jag avvisade deras närmanden, fick jag ofta höra att jag var en hora. Jag minns tydligt hur varje gång jag och mina tjekompisar var ute och promenerade längs gator på sommrarna, tutade varannan eller var tredje bil som körde förbi oss. Vi var 13-17 år unga flickor. Dejtinglivet som ung kvinna gav mig såväl positiva erfarenheter som dessvärre djupa psykiska sår, orsakade av både subtilt våld genom manipulationer och mer direkt våld som sexuellt ofredande av olika slag. Även då trodde jag att jag fick skylla på mig själv för att jag på något sätt hade provocerat fram sådant toxiskt beteende.

Inte ens idag, som en vuxen kvinna i trettioårsåldern, kan jag känna mig trygg i det moderna svenska samhället. Jag kan knappt lämna hemmet utan att bli utsatt för sexuella trakasserier. Även om dessa trakasserier kan vara subtila, har de en negativ inverkan på min känsla av trygghet och integritet. Jag ser deras hungriga blickar, jag märker hur de stirrar eller kollar bort men vänder sig om för att titta på mig när jag går förbi, jag hör hur de visslar mot mig eller kommenterar mitt utseende. Det behöver knappt nämnas att jag inte gör någonting för att "provocera" sådant beteende. I vardagen är jag oftast osminkad och klär mig neutralt, icke-utmanande. Nu på sommaren vill jag dock känna mig fri i min klädstil och kunna gå ut lättklädd för att inte behöva lida av värmen. Jag vill inte att mina shorts och kortärmade toppar ska tolkas som en inbjudan till ovälkomna sexuella närmanden. Men tyvärr gör de oftast det.

Även om varje kvinnas erfarenhet är unik, tror jag att de flesta systrar kan känna igen sig i mina berättelser. Dessa upplevelser av manligt våld genomsyrar vår kvinnliga erfarenhet av att navigera i detta samhälle, byggt av män, utifrån manliga behov, önskemål och visioner. Dessa upplevelser har lämnat djupa sår i vårt individuella och kollektiva kvinnliga psyke, vilket har resulterat i att den grundläggande känsla vi känner inför män är rädsla. Rädsla är en känsla av obehag eller ångest som uppstår som svar på en upplevd fara eller hot, en naturlig reaktion som hjälper oss att undvika farliga situationer och skydda oss själva. Den kan manifistera sig genom ängslighet, misstro, skepticism, tillbakadragande och distansering från män. Den rädslan gör att vi aldrig riktigt kan känna oss trygga i denna värld – vi är alltid på vår vakt, har taggarna ute och bygger upp egna psykologiska murar som skyddar oss. Vi måste praktisera denna försiktighet mot alla män, oavsett hur välmenande eller illvilliga de är, tills vi har fått möjligheten att bygga upp en gedigen bedömning av mannen som är framför oss. Vi måste först göra en noggrann granskning av dig som person för att bedöma huruvida du är som de vi är rädda för eller inte.

Så hur är allt detta relaterat till min sysselsättning som strippa? När jag berättar vad jag jobbar med, får jag ofta frågor om hur utsatta vi är för "sliskiga" män och om detta har "förstört" vår bild av män generellt. Darling, vår bild har inte blivit förstörd av detta jobb – jag hoppas att du förstår att vår inställning till maskulinitet har varit skadad sedan väldigt, väldigt länge! Klubben kan antingen ha förvärrat den existerande dåliga bilden av män eller berikat vår förståelse av den manliga, ofta skadade, psykologin. Min arbetsplats är inte ett sunkigt ställe som drar till sig de värsta av män. En strippklubbs miljö erbjuder ett unikt tvärsnitt av samhället där de manliga gästerna vågar visa sin råa sida, sitt äkta "jag" – och detta "jag" kan vara såväl väldigt vackert som mycket fult. Dit kommer både män som på riktigt respekterar oss och vill oss väl, njuter av den fantastiska gåvan av vår uppmärksamhet och omhändertagande på ett vördnadsfullt sätt, och män som behandlar oss respektlöst och objektifierande. Båda typerna av män finns i övriga samhället. Du går förbi de där “sliskiga männen” varje dag, du jobbar bredvid dem, du har dem bland dina vänner och familjemedlemmar – utan att du ens vet om det. Gud vet hur många män jag har träffat som har sina älskade fruar och barn som bakgrundsbild på sina telefoner, men som på klubben beter sig som svin och behandlar mig eller mina kollegor på sätt som vi inte har gett vårt samtycke till.

Denna arbetsmiljö kan såväl bryta ner en som bygga upp och göra en starkare. Precis som många andra kvinnor har vi också drivits av rädsla i våra interaktioner med män. Men i denna specifika miljö får vi möjligheten att omförhandla vår relation till denna rädsla och omvandla den till vår makt. Vi som jobbar på strippklubb måste stå upp för oss själva och varandra, stå emot de illvilliga männen. Vi vet att här är det vi som bestämmer reglerna och vi kan säga nej till dem som behandlar oss dåligt och inte förtjänar den gåvan vi har att ge. Vi måste fortfarande vara på vår vakt i interaktioner med gästerna, för vi vet att även de som bygger upp en till synes välmenande fasad kan visa sig vara självupptagna och ondskefulla - sådana som drivs av egoism och illvillighet, som vill ta ifrån oss något, istället för att ta emot. Vår erfarenhet i en sådan miljö har lärt oss att vi inte får låta dem köra över oss, att vi måste stå i vår kraft och göra motstånd. Vi växer ständigt som starka kvinnor genom att sätta strikta gränser, säga nej och visa att det finns konsekvenser för dåligt beteende. Vi har lärt oss att övervinna vår hjälplöshet och svaghet driven av rädsla och omvandla den till vår styrka. Det finns en uppfattning om att vi är "trasiga" tjejer som har hamnat på fel ställe. Men finns det några tjejer med ett helt oskadat psyke i dagens samhälle? Precis som andra kvinnor, är vi mycket vana vid sexualisering och objektifiering sedan barnsben, och har nu hamnat på helt rätt ställe som erbjuder möjlighet att kapitalisera på den sexualiseringen.

Vad försöker jag komma fram till i detta inlägg? Man kan tro att vi lever i ett jämställt samhälle, där kvinnor har det väldigt bra och är fria i sina livsval, och kanske till och med att män befinner sig i en missgynnad position. Men jag vill rikta männens uppmärksamhet på att manligt våld fortfarande existerar i såväl direkta som subtila former, och det våldet står i vägen för kvinnornas känsla av trygghet och därmed sänker deras livskvalitet. Vår kollektiva kvinnliga erfarenhet, sammansatt av alla individuella upplevelser av flickor, tjejer och kvinnor som någonsing har gått på den här planeten, genomsyras av denna rädsla med vilken vi navigerar denna värld.

Genom denna text hoppas jag öka medvetenheten om rädsla som en fundamental inställning som genomsyrar den mänskliga erfarenheten av att vara en kvinna i denna värld. Jag förstår att om du är en man som sitter och läser detta tänker på att inte alla män är dåliga, och att du är en av de bättre. Jag köper det. Jag kan absolut förstå känslor av frustration när alla individer av ditt kön dras över en kam, medan du inte anser dig vara en del av den toxiska maskuliniteten. Men det hjälper inte att du påpekar detta för oss när vi talar om våra personliga erfarenheter av våld. Det leder bara till att vi inte känner oss hörda och förstådda. Det leder bara till ännu mer separation mellan män, kvinnor och alla andra. Det är inte det vi behöver i vårt alienerade samhälle. Vi behöver fler män som förstår, respekterar och skyddar oss.

Så nästa gång du hör din syster, flickvän, arbetskollega eller tjejkompis prata om sina erfarenheter av maskulint våld, ta inte åt dig personligt och glöm gärna uttrycket "inte alla män". Validera istället hennes känslor genom att säga "Tack för att du berättar detta för mig. Jag hör dig, jag är ledsen för det du har blivit utsatt för, det här är inte rätt". Bli en beskyddare av kvinnor i din omgivning. Försök vara en förebild för andra män genom att behandla kvinnor respektfullt, påpeka för män i dina kompiskretsar när de gör fel mot kvinnor och pratar om dem på ett nedvärderande sätt. Allt detta kommer att få dig att sticka ut från mängden, att på riktigt inte vara som andra, “dåliga” män. Och för kvinnor i din krets kommer du att framstå som en hjälte - utan att du behöver slå dig för bröstet och skrika att du inte är som andra.

Jag vill avsluta denna essä med ett citat från låten "These Past Years" av min favoritartist Savanna:

So much has happened in these past years, so much has been left unsaid.
I was frozen there for a minute but I'm thawing out now.
And I find myself asking questions:
When will we come together again and acknowledge all that's been done?
When will we tell our stories?
And when will we listen?
When will we listen?

P.S.: Om jag som både kvinna och strippa skulle få frågan om vad det innebär att vara en "riktig man", så är mitt svar enkelt. En riktig man är en sådan som utstrålar trygghet. Han är både trygg i sig själv och får även människor i sin omgivning - män, kvinnor, barn och alla andra - att känna sig trygga.

Mer kärlek åt världen och mindre rädsla! ♡

Added 28 may 19:56 Debate articles regarding sexuality and identity #Personal #Society

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Debate articles regarding sexuality and identity

🖶 Print Document ID 38942 ⚑ Report