Ängel utan vingar

Part 1

Han hade alltid undrat hur det låter när en ängel sjunger, och när hon steg fram ur körens massa och dess jämna ljudmatta plötsligt tystnade för att låta henne ta ensam ton i Ave Maria, då visste han.

Hon såg inte särskilt märkvärdig ut med sin ljusa page och den tunna kroppen dold i en mörk, bylsig klänning. Han skulle aldrig ha lagt märke till just henne i den där samlingen av ungdomar, om han nu skulle ha brytt sig om att spana efter tjejer. Det var nu ingenting han var intresserad av, men om han ändå hade betett sig som killarna i skolan och satt betyg och kategoriserat, då hade nog många av de andra flickorna i kören, för att inte säga alla, hamnat före.
Men när hon särade på sina tunna, omålade läppar och släppte ut änglasången så upphörde på ett ögonblick alla andra människor att existera. Han såg bara henne.
En röst så skör och bräcklig, men ändå stark som en stråle av ljus, och den sken rakt in i hans hjärta. Plötsligt, i ett andetag, såg hon rakt på honom och log innan hon sjöng vidare. Och det var som att hon sjöng sin himmelska hyllning just för honom och ingen annan.
Från att ha varit en i mängden, knappt ens det, blev hon den vackraste människa han sett.

Efteråt visste han inte vad han skulle göra. Han kunde inte gå fram till henne. Vad skulle han säga? "Vad fint du sjöng." Nej, det räckte inte, orden räckte inte till för att beskriva vad han varit med om. Först när hela ungdomskören respektlöst skrattande och småpratade lämnat kyrkan fick han kraft att resa sig ur bänken och gå fram till Karl-Otto, som smågnolande stod vid pianot och samlade ihop sina notpapper i den nötta skinnportföljen.
- Mattias, så trevligt! Nå, vad tycker du om vår nya sångfågel, lilla Johanna?
Johanna. Ängeln heter Johanna.
Han harklade sig och gjorde ett försök till uttalande.
- Förlåt, vad sa du?
- Jättebra. Hon sjöng jättebra.
- Ja, visst är hon duktig! Ny i kören. Och Ave Maria, mäktigt va! Hon valde den själv, ville absolut sjunga just den och först tänkte jag att det inte passade just nu. Men när jag hörde henne sjunga… Oj du! Där har vi en riktig stjärna. Något för det där Idol-programmet på fyran!
Mattias fnös till. Nej, hon var ingen Idol-tjej. Ingen tillgjord, wailande fredagsunderhållning i tv-rutan. Johanna, lilla Johanna, hon var en av Guds vackraste änglar.

Gud hade förbarmat sig.
Johanna betyder Gud har förbarmat sig och så var det verkligen, Gud hade gett hans liv en ny mening, brutit hans ensamhet och suddat ut hans saknad. Men hur skulle han nå henne? Han kunde inte begära mer än att få se henne, höra henne sjunga varje söndag, redan det var en ynnest och ändå ville han mer. Ville komma nära, ville tala med henne, ville se in i hennes ljusblå ögon och möta hennes själ.
I sina kvällsböner närmade han sig mycket försiktig med sin längtan, men Gud vet och Gud ser och han kunde inte dölja heller i mörkret hur han längtade efter hennes närvaro, hur tankarna slingrade sig om honom och hur han till slut gav efter och drömde om henne medan han gjorde det han inte borde.

Och så till slut, en söndag efter att hon förtrollad honom med en avskalad För att du inte tog det gudomliga, skedde miraklet. Det var efter att körens unga medlemmar gått ut i septembersolen, ivrigt babblande om banala ting som fester och skoluppgifter innan de skildes åt för dagen. Bilmotorer brummade iväg över kullar och genom skogar men Johanna hade ingen som kunde hämta henne idag. Hon stod vid en sliten, grön cykel och suckade när han rundade den vita kyrkan och fick syn på henne. Kedjan hade hoppat.
- Jag får nog gå hem, muttrade hon och hon måste ha sagt det till honom för han var den enda som befann sig i närheten.
- Jag kan hjälpa dig, utbrast han lite för ivrigt och kastade sig fram på knä för att undersöka den rostiga gamla kedjan.
Det var lättare sagt än gjort, kedjan var torr och hängde lös och Mattias hade aldrig försökt sig på att laga en cykel förut, men han gjorde ett tappert försök. Flera tappra försök. Minuterna gick. En höstsval bris for genom de tunga björkarna men svetten lackade i hans panna när han febrilt försökte få Johannas cykel att snurra och hennes hjärta att smälta.
- Hur kom du hit?, avbröt hon till sist. Du kanske kan skjutsa mig istället?
Det var sannerligen ett mirakel. Hans hjärta gjorde dubbla slag och han reste sig så hastigt att cykeln välte, vilket han genast bad om ursäkt för med en röst som gick upp i falsett och för första gången fick han höra hennes skratt. Det lät som en liten kvittrande fågel.
Tyvärr hade han själv inget bättre färdmedel än en cykel, om än en mer modern modell än hennes. För en gångs skull kunde han förstå varför så många av killarna i skolan hade skaffat moped. Det var inte bara för att föra oväsen och skvätta grus på förbipasserande tanter. En moped fyllde också ett syfte i situationer som den här.
Men Johanna protesterade inte när han låste upp och lite skamset rullade fram sin svartblanka hoj. Istället grenslade hon pakethållaren och när han ställt sig över ramen och satt en fot på ena pedalen lade hon först ena och sedan andra armen om hans mage. Han kom sig knappt för att hoppa upp och cykla iväg när han kände hennes tunna händer sprida sin värme genom t-shirtens tyg. Men så svalde han, tog ett bestämt andetag och stötte i trampan för att sedan vingla iväg över grusvägen med sin dyrbara last.

- Vänta, stanna, tjöt hon plötsligt bakom honom när de passerat ett par bondgårdar och en gammal uttorkad damm.
Några minuter till så skulle de vara nere i samhällets centrum som hon instruerat honom att lämna henne vid. Själv bodde han åt motsatt håll men det spelade mindre roll nu. Han bromsade in och stannade, höll nästan på att välta men lyckades ta spjärn med benet och rädda dem båda från ett smärtsamt fall i gruset. Hon släppte sitt varma grepp om honom, hoppade av cykeln och såg sig omkring. Sträckte på sig och spanade ut över en åker.
- Här är så fint, tycker jag. När det är så här öppet åt alla håll. Jag brukar alltid stanna en stund på vägen hem. Visste du att man kan äta sånt här?
Hon höll fram ett mörkgrönt, grusdammigt blad under näsan på honom och han kom sig inte för att svara. Strax därpå hade hon själv stoppat ogräset i munnen och tuggat i sig det som en liten kanin.
- Ängssyra. Det är en slideväxt. Titta!
Hon rev upp ett nytt, avlångt blad från marken och höll upp det framför honom.
- Visst ser det ut lite som en slida? På formen. Eller ett hjärta. Varsågod!
Hon la bladet i hans hand och såg väntande på när han osäkert förde det till munnen och tog ett bett. Det smakade lite syrligt men inte så dumt ändå.
- Kom, vi sätter oss.
Hon slog sig obekymrat ner vid diket och klappade med handen bredvid sig. Han satte sig, inte fullt lika smidigt, bredvid henne i gruset med någon halvmeter emellan.
- Kom närmre, tyckte hon.
Han vågade ta ett litet hopp i hennes riktning och hon drog sig också lite närmre. Och så la hon sitt huvud mot hans axel och de satt en stund och tittade ut över hektar efter hektar med skördad åkermark där fåglar sökte efter föda inför höstens utmaningar.
- Vet du om att du luktar ganska gott?
Han fick gåshud.
- Och du sjunger bra, kontrade han dumt.
- Det vet jag väl, skrattade hon. Säg något annat. Nåt jag inte vet.
- Du är fin. Du har ett fint skratt.
Hon fnissade. Så satt de tysta en stund.
- Tror du på Gud?, sa hon.
- Javisst, sa han, förvånad över den märkliga frågan.
- Vem skulle annars ha skapat allting? Vem skulle se till att världen fortsätter finnas till och att allting går som det är tänkt?
Hon svarade inte. Bara suckade och gungade sitt huvud långsamt mot hans axel. Hennes hår kittlade hans hals.
- Världen va, sa hon. Vilken plats att vara på.
- Ja, instämde han. Vilken plats.

Nätterna blev inte lättare. Han hade alltid avstått, med några få undantag, men nu kunde han inte låta bli. Hennes armar runt hans midja, hennes huvud mot hans axel, hennes röst och hennes skratt. Hon var en ängel men han kunde inte hålla sig ifrån att besudla henne i tankarna. Hennes läppar, hennes kropp under de bylsiga kläderna, hennes ögon, hennes händer.
Söndagen därpå tog han mod till sig för att gå fram till henne efteråt. Han skulle fråga om hon ville hitta på något. Umgås. Sitta i ett dike vid en åker. Gå på café. Eller kanske att hon ville följa med honom hem.
Till hans förskräckelse stod hon och pratade med ett par andra tjejer ur kören. Han blev stående några meter bort men så fick hon syn på honom och vinkade ivrigt.
- Det här är Mattias, min chaufför! Han hjälpte mig när cykeln pajade förra veckan. Eller hur, Mattias?
Mattias nickade generat. Han öppnade munnen för att säga något men lyckades inte flika in något mellan deras kaskader av babbel och skratt. Att hon var så populär hade han aldrig gissat.
Han visste inte om han förväntades stå kvar eller gå, men till sist smög han sig därifrån.
När han just låst upp sin cykel kände han en hand på sin axel och när han vände sig om stod hon där.
- Ska du gå?
Han fick ur sig ett ljud som varken var ja eller nej. Då tog hon hans hand och började dra honom tillbaka.
- Kom, vi går in igen! Det är ingen kvar, du kan väl guida mig runt lite. Jag är ju ny här!
Han förstod inte riktigt vad hon menade, men följde ändå med in i kyrkan som mycket riktigt var tom på folk vid det här laget.
- Här sitter alltid du, sa hon och pekade bort mot den tredje bänken till höger där Mattias haft sin naturliga plats i många år.
- Jag såg dig första gången jag var här. Det är inte så många i din ålder annars. Det är vi i kören förstås, men de som kommer hit brukar vara äldre. Så du fångade mitt intresse, kan man säga.
En varm, pirrande känsla spred sig i hans bröst. Fångade hennes intresse. Redan första gången.
Samtidigt ryckte han till när han såg henne gå fram och klappa på träkrucifixet med den lidande Kristus och sedan knacka i dopfunten av silver.
- Försiktigt…
- Sorry!
Hon lyfte teatraliskt på händerna och höll upp dem i luften.
- Jag vill bara se mig omkring lite. Det är en fin kyrka. Men du, kom!
Hon kilade iväg åt andra hållet och han fick skynda efter. Förskräckt insåg han att hon var på väg upp för trappan. Han hade inget annat val än att följa efter upp till organistens eget område och försöka få tag på henne där.
- Johanna?
Balkongen var tyst och tom. Han tog de sista stegen upp och såg ut över kyrksalen. Ett fåtal gånger hade han stått här tidigare, men alltid på nåder. Olof uppskattade inte spring på sin arbetsplats. Det var bara han, organisten, som hörde hemma här, annat folk fick hålla sig där nere.
Mattias kunde se tjusningen i att ha den upphöjda, avskilda platsen för sig själv. Säkert kände sig Olof mäktig, kanske lite förmer, när han kastade en blick ner på sin psalmboksbläddrande församling innan han satte sig tillrätta och trampade igång orgeln.

Han visste direkt att det var hon när utsikten över predikstolen och kyrkbänkarna ersattes av mörker från mjuka, varma fingrar mot hans ansikte.
- Johanna! Vi måste gå ner igen.
Hon hyschade honom. Tog ett fast tag i hans axlar och snurrade runt honom. Och innan han hann tänka eller protestera, hennes läppar mot hans mun. Ivriga händer i hans nacke. Det hände. Det var inte så här det skulle hända, men nu verkade det hända ändå.
Hon knuffade honom framför sig tills balkongräcket tog emot. Började lirka med knapparna i hans skjorta och när den hängde helt öppen lade hon händerna på hans blottade, lätt fjuniga bröst och lät fingrarna vandra ner över hans mage och vidare mot gylfen. Och han kunde inte hjälpa att kroppen reagerade. En liten röst sa "inte här, inte nu, sätt stopp" men den lilla rösten drunknade i något annat, mycket större och vildare.
Bakom honom öppnade sig kyrksalen med sin hotfulla höjd. Han greppade tag om räcket med bultande hjärta och blicken fäst på de matta orgelpiporna som tornade upp sig mot väggen, omgivna av nötta, blekta träornament. Ängeln Johanna hade tagit sig in genom lager av tyg där nere och blottat honom för världen. När hon öppnade sin mun, samma mun som sjungit så vackert för honom varje söndag, så tänkte han i några sekunder på killarna i skolan med sina fula ord, sina ekivoka gester och sitt ogenerade skryt. Men det här var något annat. Det måste det vara.
Värmen omslöt honom på ett sätt han aldrig kunnat föreställa sig. Hennes händer var också där någonstans och han drog efter andan, höll hårdare om räcket och kände att den matta, dammiga luften i kyrkan fick det att börja snurra i huvudet. Han vågade inte titta ner på henne, så han såg upp i det välvda taket med dess pastellfärgade änglabilder och cirklande mönster. De små, bleka änglarna vände sina nollställda blickar mot honom som om de väntade på att han skulle visa dem något. Han blundade skamset istället och höll hårt om balkongräcket.
Utlösningen fick honom att skaka, först av en bultande, brinnande njutning och sedan av en lika iskall skam. När huvudet slutade snurra slog insikten till. Vad hade han gjort? Vad hade hon gjort? Han såg sig omkring, såg den väldiga, mörka orgeln stå på sin eviga plats och han upplevde att den, trots avsaknad av ögon och själ, stirrade dömande på honom.

De hade inte sagt något till varandra sedan de kom upp hit och han sa inte heller nu något, bara skyndade sig att dölja sig och stänga gylfen, drog den uppknäppta skjortan om sig och tog några snabba steg bort mot trappan. Måste bort härifrån. Det var som att han räddes att någon skulle dyka upp och se honom här, som att hans själva befinnande på denna plats var en större synd än vad som just hänt här. Det senare kunde han inte tänka på alls, det var för omöjligt.
Utanför kyrkan stod hans cykel som vanligt kvar sist, underdånigt väntande. Han slängde sig upp på den och trampade sig andfådd hela vägen hem utan att se bakåt.

Continuation:

Part 1 (1 aug 2020)
Part 2 (6 jul 2020)
Part 3: (Sista delen) (6 jul 2020)

Den här berättelsen innehåller bland annat en kyrka, en rostig cykel och en orgel, men inte orden fitta eller kuk (kyrkokörer för ungdomar förkortas faktiskt på andra sätt).

Added 3 jul 2020 Stories #Man #Woman #Religious taboos

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print Document ID 26290 ⚑ Report