Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoÄngel utan vingar
Part 2
| En vecka förflöt. Hon dök upp hos honom i de mest olämpliga situationer - under matteprov och historielektioner, medan familjen åt middag, när han behövde sova om kvällarna. Gång på gång slöt hon sin mun om honom och gjorde honom galen. Han ville och han ville inte. Ibland ville han med kraft slå bort henne, andra gånger ömt föra henne närmre sig. I sina böner frågade han försiktigt om han gjort något fel. Om hans tankar var fel. Eller var det rätt, var det en av Herren välsignad kärlek han kände? Kanske en trösterik gåva för att hjälpa honom härda ut, en välbehövlig belöning för hans trofasthet? På onsdagskvällen frågade mamma vad han funderade på. - Du verkar ha fått något i tankarna. Eller någon... Är det en någon? Hon log förväntansfullt, men han kunde inte berätta. Ville få hålla fast vid bilden av sig själv som dedikerad tron och kyrkan, en självvald solitär. Han skulle inte bli som de andra ungdomarna, som bara pratade om fester och fylla, dejter och hångla och knulla. Dessa ständigt begärande, själviska och gränslösa djur uppklädda i överprisat tyg, skarpa parfymer och kladdiga hårprodukter. Alla de som inte kunde höja blicken från sina löjliga, platta liv och visa sin skapare vördnad och tacksamhet. De hade inte förstått att det fanns något annat, ett högre syfte med allting på jorden. Men Johanna, den sjungande ängeln, hon förstod. Det visste han. På söndagen visste han inte hur han skulle bete sig inför henne. Han ville be om ursäkt för att han sprungit ifrån henne, men han hittade inte orden för att förklara sitt beteende. Han satt i kyrkbänken, pillade på sin tumnagel och tänkte febrilt medan han kastade förstulna blickar upp mot kören och Johanna. Idag var hennes röst tunnare och skörare än någonsin, tyckte han när hon gav Jag är främling, jag är en pilgrim. Han undrade om hon såg lite ledsen ut, eller om han inbillade sig. Han måste prata med henne. Han måste säga förlåt. Gudstjänsten blev outhärdligt lång. För ovanlighetens skull hade Mattias svårt att ta till sig orden om herrens förlåtande kärlek och Jesu tröstande kraft. Han lyssnade med ett halvt öra medan han gång på gång tittade på klockan. Äntligen klev prästen ur predikstolen. Atmosfären i kyrkan hade blivit kvav och tung av alla besökare och Mattias fick en impuls att springa ut för att andas frisk luft, men han tvingade sig att sitta kvar och vänta tills alla hade gått, en efter en. När även kören avlägsnade sig, med Johanna mitt i myllret, reste han sig och skyndade efter. Han försökte hålla ett öga på hennes korta, blonda hår men väl ute ur kyrkan hade han ändå tappat bort henne. Febrilt sökte han av området med blicken, såg ett äldre par stappla iväg över grusgången och några tonåringar stå utanför grindarna och småprata, men ingen Johanna. Ingen ängel någonstans. - Söker du efter något? Hjärtat tog ett skutt och han snurrade runt, fick syn på henne till vänster om kyrkbyggnaden. Hon hade dragit den gröna kappan och kroppen utan att knäppa den och stod med armarna i kors. Kanske frös hon i den svala brisen. Hon måste ha stått bakom hörnet och väntat på honom. Hennes blick var ovanligt sval, inte en skugga av ett leende syntes i hennes ansikte. - Johanna, förlåt, förlåt för sist, det var inte meningen, jag ville bara - Hon skakade på huvudet och gjorde en vinkande gest. - Kom, vi går en runda. Han tog de fem stegen ner för kyrktrappen och följde efter henne. Gruset knastrade hårt under deras fötter när de gick tigande bort mot kyrkogården. Mattias gick bara och väntade på att hon skulle säga något, vad som helst. Till slut gjorde hon det. - Du fick väldigt bråttom iväg sist vi sågs. - Jag vet, förlåt, jag… Jag var inte beredd bara. Jag vet inte vad som hände, förlåt mig! Hon ryckte på axlarna, såg snabbt upp på honom. - Du kanske inte tyckte om det? Men det verkade inte som att du led, direkt… Han visste inte vad han skulle svara. Att han tänkt på det varje dag, hela tiden, att han känt sig så dum för hur han lämnade henne där, att han längtat efter att få se henne igen. Inga ord klarade av att ta sig fram och ut. Under tystnad passerade de rader av gravstenar. Stora, pråliga inhängnader för rika familjer och gamla, mossbeväxta stenar med oläsliga namn. Stenar med tomma ytor under de översta namnen, väntande på nästa offer att ristas in i evigheten. Nyligt besökta gravar med färska blommor i plastvaser. Blanka stenar med ingraverade nallar och hjärtan, med alldeles för kort spann mellan åren. Mattias försökte att inte titta på dem. Så kom de till minneslunden. Gångvägen gick vidare men Johanna svängde in bland träden och Mattias följde efter. - Så här skulle jag kunna tänka mig att ligga sen, när jag är död, sa hon. - Ingen kropp som ska förmultna, ingen stor, tung sten, bara lite aska och minnen. Han ställde sig bredvid henne och betraktade blomsterarrangemanget i mitten av lunden. - Du då? Hon tittade upp på honom och den här gången var allt det bekymrade och dystra från tidigare borta. Istället fanns ett nyfiket leende i hennes ögon. - Jag vet inte… Jag hade nog tänkt en gravsten. Att ligga på samma plats som mina föräldrar. Alltså, sen, när de är… när de har gått bort. Hon svarade inte. Vände sig långsamt om och tog några steg tillbaka, rättade till kappan och satte sig ner i det fuktiga gräset. - Är det inte lustigt, började hon, med blicken riktad mot himlen. Han kom efter och satte sig bredvid, osäker på hur nära han förväntades sitta. Med några decimeter mellan dem kunde han ändå känna värmen från hennes kropp, eller så inbillade han sig. - Att man säger "gå bort". Det är samma som man säger när folk ska iväg på fest. Är det en fest man på väg till, tror du? Han kunde inte låta bli att le åt tanken, även om han inte tyckte om fester. Visserligen var han aldrig bjuden till någon, inte annat än mormors 80-årsbjudning förra året eller kusinens studentskiva i våras. Men han hade ett hum om hur en fest brukade te sig för någon i hans ålder: alkohol och fylla, gapiga killar, kaxiga tjejer, inte sällan hånglandes med varandra i vart och vartannat hörn. Kanske droger och ibland slagsmål. - Nja, jag tror inte det är som en fest, direkt. - Hur tror du att det är då? När man dör. Vad är det som händer? Han såg upp mot himlen, som för att söka svaren bland de små, utdragna molnen som sävligt gled förbi. Få en uppenbarelse. Hur tänkte han sig döden? Som en befrielse, ibland. Att lämna denna värld av yta och egoism och uppgå i det större, det heliga, det som ger mening åt allting. Att slutgiltigt förenas med alla de miljarder små delar som utgör evigheten. Men hur skulle han kunna förklara det för henne? - Jag tror… Jag tror att man blir en liten, liten del av något mycket större. Som… en droppe i ett hav. - Vad fint, sa hon och såg på honom. En droppe i ett hav. Nu log hon med hela ansiktet. En hand hade närmat sig hans hår och hon lekte lite med det. Han såg på henne, ängeln, undrade om hon kanske redan visste vad evigheten var och vad som väntade där. Då drog hon honom till sig och kysste honom. Snart hade de vält omkull i gräset med honom överst och hennes händer i hans hår. Det kanske var ett opassande ställe, men han tänkte knappt på det när hennes tunga var i hans mun, när hon tryckte honom mot sig och hårdheten gjorde sig påmind genom byxtyget. Hon satte plötsligt sina händer mot hans kinder och såg på honom med intensiv blick. - Du är skyldig mig något. Han visste inte vad hon menade. Men hon tog hans hand, förde den ner och in under kjolen, lät den landa mitt på en helig plats han knappt vågat drömma om att besöka. Hon hade ingenting på sig under, eller hade hon lyckats få av sig…? Nej, hon hade inte haft något under kjolen. Det mjuka håret kittlade hans fingrar och han förmådde inte röra sig en centimeter, kunde knappt andas. - Så här, viskade hon och lade sin hand över hans fingrar, tryckte dem hårdare mot så att han kände något fuktigt, och började röra dem åt honom. Han kunde inte riktigt förstå vad som hände. Det var för märkligt. Fel plats, fel tid, antagligen fel på många fler sätt som han inte ens orkade försöka tänka på nu. När Johanna slöt ögonen och särade på läpparna så att små, pustande andetag kunde komma ut ville han inte sluta. Han ville fortsätta röra vid henne, just där, se vad som hände med henne, känna att det var han som gjorde det och att det var vackert. Men då slog hon upp ögonen igen, lade en hand på hans kind och viskade hest: - Jag vill ha din mun där. Han svalde. Kunde inte riktigt föreställa sig vad hon förväntade sig av honom. Där. Vet inte hur man gör något sådant. Aldrig ens... Hon lade en hand på hans huvud och förde honom mjukt nedåt, lyfte på kjolen och han skymtade mjuka lår och ljust hår innan hon lät tyget falla över hans huvud så att det blev dunkelt. Doften där inne var frän men samtidigt lite söt och den lockade honom på något sätt, gav honom mod att närma sig. Han kysste det ulliga, mjuka håret, lät det kittla hans näsa lite, innan han gav det märkliga, blöta området en ny kyss, lite längre ner. Några kyssar till, sedan avbröts han av hennes fnissande. - Inte så! Du får göra ordentligt, med tungan. Här! Hennes hand smög sig ner och särade på flikarna, öppnade en ny plats för honom att upptäcka. Han blev nervös, ville protestera, men insåg samtidigt att han inte kunde göra samma misstag som förra gången och lämna henne mitt i allting, bara för att han var skraj. Så han sträckte ut tungan och lät den möta hennes våta, mjuka. Det hade en lite syrlig smak, men han tyckte om det och flyttade sig lite närmre för att komma åt bättre. Placerade sina händer på hennes höfter och lät fingrarna fröjdas över att få sjunka ner i hennes mjuka, varma hud. Kände hennes hand leka i hans hår och gräset under honom fukta hans knän och armar. Hans mun mot hennes kön, som förra gången fast tvärtom. Hans tunga hungrig i hennes heliga sköte. Han gav tillbaka det hon givit honom, han ville ge henne det och mycket mer. Gud älskar en glad givare. Hennes andetag blev tyngre och greppet om hans huvud hårdare. Också hennes ben höll fast honom, såg till att hålla honom kvar och göra hennes heliga till hans hela värld. Ur hennes strupe kom svaga läten som inte liknade sång, men ändå hade en lika hypnotiserande kraft. Han ville höra mer av dem, ville locka fram alla hennes ljusa toner som en organist på sin orgel. Hennes kropp höjde sig ur gräset, mot honom, händerna på hans huvud tvingade honom så nära att han knappt fick luft och naglarna rev i hans hårbotten. Men han förstod inte att de nått crescendo förrän hon plötsligt slappnade av i benen, sjönk mjukt tillbaka i gräset och andades ut. - Kom, viskade hon och drog honom till sig. Fortfarande flämtande efter luft kysstes de och sedan började de skratta åt ingenting. Han var upprymd och glad på ett sätt han aldrig varit förut, det gick inte att beskriva men han visste att det var ängeln Johanna som fyllt honom med denna salighet. |
Added 5 jul 2020 Stories #Man #Woman #Religious taboos
You cannot see or post comments since you are not logged in.