Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoÄngel utan vingar
Part 3: (Sista delen)
| September blev oktober. Johanna kom hem till honom och hälsade på några gånger och trots Mattias envisa försäkranden om vänskap blev mamma onödigt fnissig och stissig. Hon försökte till och med initiera ett samtal om kondomer när Johanna gått hem, vilket föranledde Mattias att för ovanlighetens skull smälla igen dörren till sitt rum. När hon var där låg de på sängen och pratade. Ibland sjöng hon sånger för honom, när han bad henne. Allt från psalmer som de övat på i kören till gamla sjömansvisor som hon kunde en uppsjö av och som han inte kände till hälften av. Ibland läste han högt ur Bibeln för henne, när hon bad att få höra något stycke han tyckte extra mycket om. Hon lyssnade och han talade. Han älskade att få dela sin passion med henne, att äntligen ha hittat någon som kände samma kall. Men han älskade också hur hon smög ner en hand i hans byxor och kysste honom på halsen, lockade honom att klä av sig och låta henne ta emot honom med samma läppar som nyss format orden i en stillsam Blott en dag. Han älskade hur hon lät honom söka sig ner med handen för att se om hon även idag var naken undertill och väntade honom. Älskade att se hennes kinder rodna och blicken bli glansig när hans fingrar sjönk in i henne och fick leka där en stund innan hon begärde hans mun. Älskade att vandra med tungan i hennes blöta dal och låta hennes viskande ord om hur han skulle göra skapa än ljuvare musik för varje gång han besökte henne. - Din passion är det finaste med dig, sa hon en dag. - Min passion? - Din tro. Att du är så dedikerad. Jag har aldrig mött någon annan som tror så starkt och kan så mycket om det här. Han blev generad men smickrad. Ovan vid att få beröm för det hans klasskamrater hånade och hatade honom för. Fader förlåt dem, var ord han ofta tänkt men sällan menat. - Var kommer den starka tron ifrån egentligen? Dina föräldrar verkar inte lika... engagerade. Han tvekade inför att berätta. Tron hade nog alltid funnits där, mer eller mindre. Som liten hade han gått i söndagsskola och känt sig så trygg i den lilla ombonade lokalen med de färgglada bilderna på väggarna. Tyckt mycket om att lyssna på fröken Anna-Karin med det änglalikt lockiga håret som berättade spännande bibelsagor och sjöng sånger medan hon slog fram mjuka ackord på sin gitarr. Mamma och pappa hade tagit med honom på gudstjänst då och då, låtit honom vara med och tända ljus och lägga hopvikta sedlar i kollekthåven. Med åren hade det blivit mer sällan och nu var de väl som folk var mest, kom och lyssnade runt jul och kanske påsk, gick på släktingars begravningar, dop och bröllop. Bara Mattias hade fortsatt gå varje söndag. Men egentligen hade det börjat på riktigt i fjärde klass, efter en gymnastiklektion då han kvar efter alla andra gick och plockade upp sina skolböcker, pennor och kläder ur pölarna i duschrummet. Han hade stoppat ner alla blöta saker i den slitna tygväskan och satt sig på bänken för att torka tårarna med handduken. Och då, plötsligt, hade han känt en varm hand läggas mjukt på hans axel. Han hade förstått direkt att det inte var någon som dykt upp bakom honom, att det inte fanns någon där att titta efter. Det här var något annat. En varm, kärleksfull kraft som ville visa sin närvaro och sin oändliga ömhet för honom. Jag finns här. Det där betyder ingenting, det är så litet i det stora hela. Låt dem inte komma åt dig. Kom till mig istället. Ingen sa orden, men han hörde dem i sina tankar och det gjorde honom lätt och hoppfull. Och han visste att Gud skulle leda honom nu, visa honom vägen bort från det simpla och dumma och in i visheten och saligheten. - Jag hade en uppenbarelse när jag var tio, började han. Hon vände sig på sidan och tittade uppmärksamt på honom. Han tog mod till sig och berättade om upplevelsen i omklädningsrummet. Så vände han sig mot henne, näsorna bara centimeter ifrån varandra och han lät sitt pekfinger glida över kinden och fram till hennes läppar där det fick en liten kyss. - Du då? Hur började det för dig? Hon gjorde en fundersam min och la sin hand mjukt på hans. - Det var väl inte så mycket en början som ett slut. Min pappa var präst, så jag är uppvuxen med psalmer och kyrkor. Jag gillar det. Och jag tycker att det verkar skönt att kunna luta sig mot något. Hon tystnade en stund, bet sig i läppen och suckade. - Men jag tror inte på Gud. Jag har försökt, men jag gör inte det bara. Han stelnade till. Fastnade i ett andetag och blev alldeles kall. Försökte tolka det hon sagt, vända och vrida på det, men det hjälpte inte, orden var glasklart formulerade. Jag tror inte på Gud. Hon låg kvar bredvid honom och han kunde känna hennes andetag mot sin hals. Värmen var olidlig. Förlamningen släppte och han satte sig upp. - Du måste gå nu. - Va? Hon satte sig upp bredvid honom, han såg henne i ögonvrån men ville inte titta på henne. - Du får gå nu. Jag behöver vara ifred. Han reste sig, gick och öppnade dörren, hon satt kvar. - Är du allvarlig? Han svarade inte. Vägrade se på henne, tittade bort mot fönstret istället. Små suicidala regndroppar kastade sig mot rutan och rann ut i långa remsor. Johanna skulle cykla hem. Men han ville inte ha kvar henne här. Envist stod han kvar vid dörren tills hon tog hon ett skutt ur sängen och gick förbi honom med hårda steg. När hon gått satte han sig ner på sängen och slog händerna för ansiktet. En människa utan tro är som en ängel utan vingar. Han hade hittat en ängel, men hon hade inte varit den han trott. Var hon inte sänd till honom av Gud? Var detta en prövning? Tankarna snurrade. Och i tvivlet, i ilskan, i smärtan efter sveket såg han ändå hennes ljusa ansikte framför sig som en ledstjärna i mörkret. På söndagen cyklade han till kyrkan fylld av både vånda och längtan. Han ville se henne och han ville försöka förstå henne, trots allt. Han satte sig på sin vanliga plats och sökte av körens alla ansikten. Bakre raden, främre raden, olika frisyrer, ansiktsformer, hudfärger, sminkningar och smycken. Men inte Johanna. Hela mässan satt han och väntade på att hon kanske skulle dyka upp någonstans ifrån, men hon var inte där. Efteråt frågade han Karl-Otto, som också var fundersam över var körens bästa sångfågel tagit vägen, hon skulle egentligen ha sjungit Var inte rädd idag. Men kanske hade hon blivit förkyld och glömt att höra av sig? Mattias gick som bedövad ut, satte sig på cykeln, trampade hemåt. Vände om. Cyklade förbi åkrarna och bondgårdarna, in i staden, planlöst och hopplöst. Han ville hitta henne, ville bara se henne en gång till, men insåg att han inte ens mindes hennes adress. Regnet kom och tvingade honom att vända tillbaka. Han fick kämpa genom en störtskur hela vägen hem. Allhelgonahelgen började med de vanliga kyrkogårdsbesöken. Familjen hjälptes åt att åka och köpa blommor och ljus och stod sedan tillsammans i grådiset och hedrade de bortgångna. Hemma lagade pappa sin klassiska älgstek med lingon och faster Lisbeth och kusinerna kom och hälsade på. Mattias kunde bara tänka på söndagsmässan och Johanna. Han mindes inte vad han svarade på Lisbeths frågor om skolan och framtidsplanerna. Allting omkring honom var bara störande nonsens. Inte ens de döda kunde nå honom. Om inte Johanna var där imorgon så skulle han själv dö. Det visste han nu. På söndagen åkte hela familjen tillsammans till kyrkan. När de äntligen var framme skyndade han sig in före de andra för att se kören samlas och bläddra en sista gång i sina notpapper. Där. Han såg henne. Mörk tröja över jeans, håret föll ner i ansiktet. Stilla satt han och väntade under mässan på att få höra hennes solo. Men det kom inget, hon stod kvar på sin plats och smälte in i de andras sång. Han stirrade på henne hela tiden men inte en enda gång mötte hon hans blick. Så ljöd de sista orgeltonerna. Människor började resa sig upp ur bänkarna, det prasslades med regnjackor och småmumlades och hostades och slogs ihop psalmböcker, alla ljud fortplantades i det höga taket och blev till ett sammelsurium av mänsklig samvaro. Mattias trängde sig fram och ställde sig redo vid altargången. - Åk ni, jag stannar ett tag, sa han till mamma. - Men hur ska du komma hem om vi kör utan dig? - Det löser sig. Jag lovar. Vi ses hemma. Han sträckte en hand efter henne när kören gick förbi, han sa hennes namn, men hon ignorerade honom. Han sprang ifatt, la en hand på hennes axel, hon viftade bort den och fortsatte ut tillsammans med de andra. Regnet hade fallit tungt under förmiddagen men till hans lättnad hade det slutat under mässan, det randades till och med en liten strimma sol bland molnen. Han kastade en blick uppåt, tänkte Hjälp mig nu snälla du amen. Johanna drog fram sin rostiga cykel, hoppade upp och trampade iväg. Han sprang efter. Folk skrattade bakom honom, men han sprang så fort han kunde för att komma ikapp henne. Hon trampade snabbare. Cykeln tog ett rasslande skutt genom en vattenpöl och det skvätte lera upp på hennes byxben. - Johanna! Vänta! Han skulle inte hinna ikapp henne. Även en gammal, rostig cykel utan växlar är snabbare än en otränad sextonåring som tar sig fram till fots. Hon blev snabbt mindre och mindre och han var tvungen att sakta av, stanna, falla ihop över sig själv och hämta andan. Men då hände ännu ett mirakel. Hon stannade, långt där framme. Vände hårdhänt på den skramliga cykeln och började trampa tillbaka. Han såg henne komma med håret guppande mot axlarna och när hon bromsade in en meter ifrån honom log han. Det var ett leende som inte blev besvarat. Hon hoppade av cykeln, lät den falla omkull med en skräll, och så blev hon fram till honom, lyfte handen och smällde till honom i ansiktet. Han blev så paff att han först inte sa något. Alls. Sedan tänkte han att han skulle säga förlåt för senast. Och så slog det honom att det hade han redan gjort en gång förut. Bara för att göra samma misstag igen och skjuta bort henne en gång till. Trots att han tyckte så mycket om henne. Trots att han ville ha henne. - Jag förtjänade det där, sa han. - Ja, det gjorde du faktiskt, sa hon. Sen gick hon tillbaka, reste upp cykeln och började le den framåt. Hon kastade en snabb blick bakåt. - Kom då! Han hoppade till och tog några springsteg efter tills han var ikapp. Det var svårt att hänga med, hon gick snabbt och saktade inte in för hans skull. När hon pratade var det med blicken fortsatt riktad framåt, som att hon inte ens orkade se på honom. - Vad är ditt problem egentligen, Mattias? Klarar du inte av att jag inte är som du? Att jag inte är exakt som du vill att jag ska vara? Frågorna blev hängande i luften mellan dem. Ja, hon hade väl en poäng i det. Han hade skapat en illusion om att hon var precis som han, och hon hade krossat den. Ändå ville han ha henne. - Det är bara det att jag verkligen trodde att du kände likadant. Om allt det här. Han slog ut handen över den regnblöta åkern, utan att riktigt veta själv vad han menade. - Om världen, försökte han förtydliga. - Måste jag det då?, kontrade hon och stannade till. - Räcker det inte att vi känner likadant här? Hon knackade med fingret på hans bröst. Och så la hon handen på hans byxor, mitt mellan benen. - Och här. Hennes ansikte var outhärdligt nära honom, de stirrade på varandra en stund. Han övervägde att kyssa henne, men en annan tanke slog honom. - Vem är du då? Han såg sökande på henne, insåg att han visste så lite om henne, att han aldrig riktigt lyssnat på henne eller frågat henne något. - Om du inte är den jag trodde, kan du inte visa vem du är istället? Jag har aldrig ens varit hemma hos dig! Hon verkade tveka en stund. Såg ner i gruset och suckade till sist. - Häng med då. Om du verkligen vill veta. Hon grenslade cykeln och gjorde en gest mot pakethållaren. Han satte sig med en grimas på den obekväma ytan och la händerna på hennes höfter. Vinden blåste friskt mot hans varma kinder när hon satte fart in mot staden. En gång hade han släppt henne utanför det gamla lägenhetshuset i tegel. Då hade de sagt hej då och skilts åt. Nu följde han med henne in. Upp för två ekande trappor och fram till en dörr med en liten namnbricka. Så långt såg allt normalt ut. Johanna lirkade upp en nyckelknippa ur fickan och vände sig mot honom. - Är du beredd? Han nickade osäkert. Vad hade hon där inne, en eldsprutande drake? Ett styckat lik? Var hon en del av en djävulsdyrkande kult? Han slog bort de fåniga tankarna och gick efter henne när hon låst upp. Hallen var stökig. Skor överallt på ett ostädat golv fullt av grus och damm. I ett hörn stod en säck med pantburkar och flaskor som börjat lukta sursött. På en pall låg högar av oöppnade kuvert, tidningar och broschyrer. Johanna tog hans hand och drog honom med till en dörr där ett litet färgglatt J i trä satt uppklistrat. På vägen hann han skymta ett berg av disk i ett kök, halvvissna krukväxter och ett vardagsrum där bokhyllor, bord och till och med golv täcktes av gamla tallrikar, tidningar, kläder och annat bråte. - Mamma är på jobbet. Hon har fått en deltid på ett matlager nu, det är bra för henne. Hon måste bara sköta sig också. De klev in i Johannas rum och hon stängde efter dem. Rummet var som en oas i den i övrigt stökiga, överbelamrade lägenheten. Hennes rum var en välbäddad säng, raka, lilarandiga gardiner och en kaktus i fönstret, tre tavlor på rad ovanför sängen med svartvita foton och så något som liknade ett litet altare med foton, ljuslyktor och rökelsepinnar. - Pappa, sa hon när hon såg att han tittade på de inramade fotografierna av en leende, gråhårig man. - Han dog i april förra året. Stroke. Först ett halvår på sjukhus. De trodde att han skulle vara förlamad resten av livet och behöva hjälp med allt. Ja, så blev det ju också. Bara inte så länge. Hon slog sig ner på sängen. - Men jag slutade tro på Gud långt innan det. Du får förlåta, men det har aldrig funkat för mig. Han satte sig bredvid. - Då tycker du väl att jag är en idiot som tror. "Hur kan det finnas sjukdomar om Gud är god" och sådär. - Nej, det tycker jag inte. Hon lade sin hand på hans. - Jag tror bara att man måste göra det bästa av livet så länge man är här. Oavsett om Gud finns eller inte. De satt tysta och lät det sjunka in. Flätade ihop fingrarna. Han vände sig mot henne, betraktade hennes profil. Lite uppnäsa, tunna läppar, bleka kinder, ljusa ögonfransar. - Det bästa jag vet är att vara med dig, sa han. Hon fnissade till och vände sig mot honom. - Var det då. Var inte så rädd för mig. - Jag är inte rädd för dig, kontrade han. - Inte ens lite? Hon tog tag om hans axlar, brottade omkull honom och la sig ovanpå honom med näsan tryckt mot hans. -Är jag inte lite farlig? Han skrattade. - Inte särskilt. Och så drog han henne till sig och kysste henne. |
Added 6 jul 2020 Stories #Man #Woman #Religious taboos
You cannot see or post comments since you are not logged in.