Log inRegister
Jagad och fångad

Part 2: Infångad (skriven tillsammans med Tjänarinna)

Skammen och förnedringen for som en malström i maggropen. Solen sken på den bara huden och luften smekte på de ställen som brukade skylas av hennes underkläder. Nu bortplockade från henne och i trasor på tältgolvet som hon just lämnat. Hon stod naken i tältlägrets mitt, pulsen rusade. Ett pip ylade i hennes öron där hon stod med flackande blick och en bröstkorg som häver sig i takt med ångesten som byggs på, bit för bit. Trots att hon visste att det inte spelade någon roll vart hon vänder sig. Vad förväntas hon att göra? Han, Kithrak, numera hennes herre - han hade sagt att hon skulle utföra sysslor. Sysslor...

hon försöker fokusera. Hon håller sig om armbågarna för att skyla brösten, benen ihop och med en lätt böjd hållning. Ja, hon skyler sig så gott det går. Tittar ner i marken, söker något att ta sig för. Vad som helst duger förutom att stå här stilla, det förstår hon. Hennes överlevnad beror på om hon kan göra sig nyttig på något sätt. Annars är hon inget annat än ett simpelt kreatur för dem. Blicken fastnar på en spann. Vatten! Alla har alltid nytta av vatten! Där hon står har hon nu dragit de isblå kalla ögonen mot sig. Ögonen förföljer hennes minsta rörelser. Illvilliga, hungriga. Djupt sittande . Överallt. Hon gör sig liten, rör sig med snabba smidiga rörelser och snappar åt sig spannen likt en katt. Alla ögon, överallt. Flinande munnar. Vrålande skratt. ”Titta! Där är hon, hehehe”. Men ingen gjorde några närmanden, ännu.

Fåfängan borde ha lämnat henne vid detta laget, efter allt hon utstått tills nu borde detta enkla - att utföra sysslor med de andra - vara enkelt. Men att göra det naken, skändad och vanhedrad. Hon hade dessutom sålt sig. Nu när allt började sjunka in brann skammen ikapp med ångesten och benen började skaka där hon stod på hasorna vid en av tältens väggar. Hon tog stöd mot en tältstolpe. Nu då?

Hon famlade i tanken. Om hon bara haft kläder. Deras blickar brände. Hon försökte undvika att se på dem men det gick inte. Hennes ögon liksom drogs till dem. De stora kropparna. Musklerna under den sträva håriga huden. Läderkläderna. Spännena. Renarna. Hon hade bara sett män. Och nu närmade de sig långsam.

Hon stod där med sin spann. Vatten, hon välkomnade tanken tillbaka. Hon skulle hämta vatten. Hon lyckades röra sig. En ben i taget. Det fungerade. Hon fick till och med upp lite fart. Men det rörde sig runt henne också. Smidiga rörelse. Överallt.

Hon fäste blicken på några höga träd en bit bort. I skogen kanske det fanns en bäck. Där skogen började slutade lägret. Målmedvetet gick hon in i skogen.

”Hon flyr!” vrålade någon och plötligt var de överallt. Hon snubblade till och föll i den mjuka mossan. Hon var omringad av ivriga monster. De skrek i munnen på varandra. ”Hon måste straffas.”, ”Hon tror vi är korkade.”, ”Vi tar henne här och nu. Vi måste visa att vi bestämmer.”

Hon tittade upp. Monstren var ivriga. Mer ivriga än upprörda. De hade väntat på att få kasta sig över henne. Väntat på en anledning.

”Hon ska straffknullas!” skrek någon och jubel och applåder följde. Ivrigt flåsande. Hon lyftes upp. Starka armar höll henne. I benen, i armarna. De fläkte upp henne. Nu såg alla allt. Hon var helt blottade, helt öppen. Ett vidunder till monster knäppte upp sina byxor. Han grinade mot henne.

”Du ska inte tro att du är skyddad nu. Nu är du en slav som rymt. En slav vi fångat. En slav vi äger.”

De höll fast henne mot den mjuka mossan. Hon hade ingen chans att fly, armarna och benen var låsta som i ett skruvstäd. De var stora, hon var liten. Chanslös. Förlorad. Monstret framför henne smekte upp ett jättelikt stånd, hela tiden grinade han mot henne med sina gula tänder och utstående betar. Hon darrade av skräck inför vad som komma skulle.

”Haha hon väntar på dig, Galt! Hon riktigt skakar av förväntan!” Han som heter Galt gapskrattar så saliven skvätter, kastar med sitt bruna stripiga hår så att ringarna i de spetsiga öronen och näsan klingar. ”Moahaha! Kärringen ska få sig en riktig åktur! Aldrig har hon fått smaka kuk såsom hon ska få göra nu!” Vrålar han och lägger dig mellan hennes utspärrade ben.

Gudar! Rädda mig! Hinner hon tänka innan hon genomfars av den fruktansvärda smärta som kommer av hans inträngande i henne. Trollkuken river upp hennes underliv, smärtan bränner genom hela kroppen som en eldgaffel. Den väldiga bruna kroppen lastar sig över henne och nålar fast henne under sig. Endast Hans tyngd hade räckt för att hålla henne kvar. Han stöter i henne hårt och djupt. För varje stöt känner hon hur det sliter och värker djupt inuti.

Hon skriker rakt ut av smärtan men erhåller en lavett över ansiktet. ”Håll käften hora! Är du inte tyst självmant så tystar jag dig för gott, förstår du det?” Gråten bryter ut och hon hulkar. Hur ska hon klara av det här?

”Det är nog bäst att du skyndar dig, Galt! Vi är flera som vill testa människan innan Kithrak börjar leta efter henne” säger en annan. Galt ökar på takten och smärtan är nästan för mycket att hantera. Desperat försöker hon att inte skrika i fasa. De kommer att ta henne allihop! Dödsångesten har sitt kalla grepp om henne, hon kan inte andas.

Kanske kunde hon sluta andas. Bara somna bort. Hon kippade efter andan. Kunde inte låta bli. Fick ner luft i lungorna igen.

Hon kände igen lätet från Hark. Även detta monster frustade lätt när han kom. Hon kände det inne i sig. Värmen. Den vidriga värnen.

De nästan knuffade bort Galt. Nu var alla så upphetsade att de lämnat det allmänna språket och hon förstod dem inte längta. Nu fylldes lyften av ljud mer likt grymtningar än ord. Men grymtningarna var ivriga.

En ny kropp låg över henne. Hon fylldes på nytt. Det var lättare nu. Inte lika brännande. Men lika vidrigt. Hon kunde vara ganska tyst. De kvidande och snyftande som slapp ur henne dränktes av oljuden runt henne.

Kroppen över henne drog sig ur. Men i stället för att ge plats åt nästa låg han kvar över henne. Hon förstörd först inte varför men sen kände hon värmen över magen. Hon knep ihop ögonen, medan hon kände hans varma säd rinna över kroppen.

Sen ett monster till. Han var inte så välutrustad. Hon kunde känna det och hon förstod av de hånfulla skratten att de andra såg det. Men skratten tystade när han kom över henne. Det vidriga tog aldrig slut. De sprutade ur honom i tjocka gulaktiga strålar rakt ner på hennes redan söliga mage.

Och så nästa.

Det känns som att rovdjuren håller på i en evighet. De avlöser varandra, knullar henne med sina horribla påkar utan hänsyn för hennes ordentlig mycket mindre fysik. De har släppt henne nu, det finns ingen nytta i att hålla henne längre för hon har frusit totalt.

Hon ligger som en trasdocka, lealös och gråtandes med huvudet vänt åt sidan så hon slipper se. Hon samlar ihop händerna under hakan och föser ihop armbågarna över bröstkorgen i urgammal mänsklig instinkt för att skydda sig. Världen utanför börjar suddas ut och försvinna. Hon försvinner. Det enda hon tar in är grymtningarna nu.

Kroppen registrerar känslan av deras händer, vissa stora som tunnlock och andra mindre, men alltjämnt mycket större än vanliga människohänder. Och kloförsedda, vassa. Dem är överallt. Skoningslöst hårda. De nyps, river, sliter i hennes bröst och könsdelar. Klor som rispar. Snart är hennes hud inte bara blodig efter de rivsår hon fått av Kithrak tidigare, utan även efter alla de andra monstrens giriga händer. Så många. Så
Många monster hon ska tas av idag.

Så blir allt plötsligt tyst. Stilla. Ljudet av hennes egna snabba andetag. Ut genom näsan, in genom näsan. Ut genom näsan, in genom näsan och så vidare igen. Käkarna spänner, hon har bitit ihop tänderna så hårt och så länge. Våldtäkten har tydligen upphört. De elaka vassa händerna är borta nu. Morranden, gutturala läten, ylanden - sorlet av många mansröster övergår sakta till allmänspråket igen då monstren vill att hon ska förstå vad som diskuteras.

”Vad sa du, sa du? FLYDDE HON?!” Den rösten gick inte att ta miste på.

Han slet upp henne. Kastade henne över axeln och gick med stora Kling in i lägret igen. Ingen följde dem. Han var tyst.

Någonstans i dimman, någonstans i mörkret, fanns en tanke hos henne. Hon måste dit. Hon kan inte ge vika gör smärtan och skammen. Hon måste nå till tanken och få den att växa till en plan. Ett djupt andetag.

Han kastade ner henne på golvet i tältet och ställde sig över henne. Han stirrade på henne med gula brinnande ögon. Han andades häftigt, drog in luft och öppnande munnen. Men hon han före honom och sa med en stämma som var långt mycket stadigare än hon vågat hoppas.

”Dödar du mig nu har de vunnit och du förlorat. Då framstår du som en ledare som inte kan klara av sin slavinna utan måste göra sig av med henne. Men du klarar mig. Jag ligger ju här, tillbaka hos dig. Jag är till och med straffad. Nu lämnar jag dig inte. Jag vet så mycket bättre nu.”

Han hade låtit henne prata. Han hade inte avbrutit. Nu stod han där och såg på henne.

Ett litet litet bloss av ljus och värme tändes i bröstet på henne. Ett svagt hopp om att få överleva.

Nu måste hon ro detta i hamn.
”Snälla snälla snälla herre! Jag kan sona för mitt brott!”

Kithraks gula ögon fortsatte att nagla fast henne. Han tornade över henne, omöjlig att läsa av. En evighet förflöt under hans iskalla blick. Om hon tyckte att troll var dumma, sega varelser utan fattningsförmåga tidigare, så var den tanken helt bortblåst nu. För i Kithraks djupt liggande gula ögon syntes både intelligens, kvickhet och rovdjurets kalla brutalitet. Så sprack ett leende upp i ansiktet på honom. På något vis ökades hennes rädsla av det sluga grinet. Han blottade inga tänder, han bara log.

”Åh, det SKA du. Min lilla människa. Du ska sona ditt brott för resten av ditt eländiga lilla liv.” Rösten var lugn, inte ett uns av hets eller ilska. Han mös när han fortsatte. ”Det är din egen förtjänst. Du kommer aldrig härifrån. Du kommer alltid att leva med oss hädanefter. Och den enda vars ord du kommer att kunna lita på- det är jag.” Hans ansikte var så nära nu, han hade böjt sig över henne när han talat. En klo under henens haka. Han ville försäkra sig om att vartenda ord fastnade för alltid i hennes medvetande- och han lyckades. Men vad menade han? Hon förstod inte.

Han pekade på spannen i tältets ena hörn. ”Tvätta mig”. Han satte sig tillrätta på den grova pallen. Lutade hakan i handens ena lov och tycktes fundera över något. Utan att tveka snubblade hon sig fram på alla fyra till spannen, vred ur tygtrasan i den och kröp tillbaka till honom. Kletet från flera av Hans män hade smetats ut över hans skuldror och bröst när han bar henne tillbaka till tältet. Hela hon var också kletig, klistrig, blodig. Hon luktade surt. Hon strök med trasan över den massiva kroppen och försökte ta bort så mycket som möjligt av kletet som hon kunde. Darrande vände hon sig om för att hämta spannen, det skulle behövas mer vatten.

Chocken från gruppvåldtäkten, ja allt hon varit med om idag, börjar lägga sig och kroppen reagerar. Darrningarna blir häftigare och häftigare och hon kan knappt styra kroppen längre. Vattnet i spannen skvalpar och far, men hon lyckas sätta ned den bredvid besten på pallen och hon lyckas åter att lyfta handen och förmå sig att fortsätta tvätta av kletet från Hans hud. Snart klar. Denna enkla syssla är den minst komplicerade eller ansträngande sak hon gjort under dagen. Ändå kräver det nästan all hennes återstående kraft att hålla trasan och torka. Benen bär henne inte när hon försöker stå, fastän hon gör ordentliga försök på ren viljekraft.

”Sluta gnäll, lilla människa. Spara på krafterna när du kan, och använd dem när de behövs ”. Muttrar han. Hon är tyst, vågar inte besvara honom ens med ett jakande svar.

”Det får räcka.” Han reser sig tvärt upp, tar spannen med kallvatten och häller den över henne. ”Nu så. Nu duger du. Du ska veta att jag såg varenda rörelse du gjorde där ute. Tro inte annat, jag vet att du inte smet. Jag har många män, lilla människa. Vart du än rör dig och vad du än gör -så vet jag det! Men mina många män har också behov. Och ifall du inte lär dig att hålla dig ifrån trubbel blir du inte långlivad här.”

Hon sitter på golvet och tittar upp mot honom. Hon är så trött. Så nedslagen.
”Och sköter du dig, så är du trygg hos mig. Jag har lovat att inte döda dig”. Åter igen tända hoppets låga i henne.

”Men jag behöver straffa dig, hårt. För din oförsiktighet och dumhet i lägret idag. Precis som du själv sade... Jag klarar av min slavinna... och det ska synas!”

Continuation:

Part 1 (21 nov 2020)
Part 2: Infångad (skriven tillsammans med Tjänarinna) (21 nov 2020)
You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Stories

🖶 Print  Document ID 27484  ⚑ Report