Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoÖkenvärld
Part 5: Ett slut, bara för att kvinnan förtjänar ett. Varning för grafiska scener
| Ökenvärld efterspel 1. Rex korsade över till världen via ett nav inte långt ifrån bunkern och fokuserade sedan blicken på ett moln rakt ovanför den. Det kittlade i huden av illa återhållet raseri medan kvinnans minnen fortfarande blixtrade genom hans hjärna. Hon hade varit där i snart ett år och av människan som blivit tillfångatagen fanns inte mycket kvar, varken fysiskt eller psykiskt. Staden hade bedömt att de som fanns kvar var värt att rädda och det var därför han var här. Hade det inte varit för det hade han antagligen aldrig uppmärksammats på hennes existens. Även som ett undantag bland de värsta av livsöden var hennes långt ifrån det enda i ett universum av nästan obegränsat antal världar och som vanligt när hans uppmärksamhet påkallades på dom så fick han ta del av deras historia. Inte bara som ljud och bild heller utan från deras eget perspektiv även om han alltid var medveten om att det inte var hans kropp vilket nog var det som hindrade honom från att vara ett lallande kolli vid det här laget. När det gällde minnen bortom hans egna så reagerade hans hjärna lite som vatten på en gås när det kom till andras trauman. Med en smäll tonade han ut från platsen han stod på och plötsligt befann han sig strax under molnet han tittat på. Som förmågor räknat så var det ett bekvämt sätt att resa på och även bra att använda i strid då det höll honom rörlig. Hade han fått önska så hade klor eller långa piskor av eld varit bra till strid men så var hans huvudsakliga syfte inte att fungera som Stadens slaktare. Liksom otaliga seriefigurer vid det här laget hade han förlänats med en mekanisk arm tillverkad av samma material som gjorde Staden unik men sen en tid hade han kommit att acceptera att världarna bortom Nyckelvärlden ofta var klyschiga. Med armarna efter sidorna föll han ned mot vägpiraternas läger som en metallintegrerad köttmissil och hade han varit mänsklig så hade ögonen tårats av vinden. Tiden som mänsklig låg bakom honom sedan länge dock och det enda man kunde se i hans lysande blåa ögon var hat och ilska. Jorden sprack upp och kastades åt alla håll när han slog i marken och ett skalv gick genom den upp till en kilometer bort och det knakade i den trötta betongen i bunkern. Ljudet från landningen färdades över landskapet som en chockvåg och en av piraterna som stod på vakt kastades till marken innan han med blödande öron dog av inre blödningar. Rex reste sig ur kratern och lät blicken svepa över lägret och tälten och skrotet som gjorde klart att han var helt rätt ute. Genom tystnaden efter hans landning hörde han gnisslet från när metalluckan till bunkern drogs igen för att sedan sluta tätt med en duns. Tydligen var de inte redo att ta striden än eller så hade de misstagit honom för en bomb, oavsett var luckan ingen match för honom och han rörde sig mot den i lugn och ro. Det gnisslade och skar i metallen när han grävde in fingrarna på stålhanden i den och sedan slöt handen om den tills han hade ett fast grepp. Stålet i luckan hade kanske stått pall för lite mer kraft en den han nyttjade men betongen gav vika med ett kras och klicket från när armeringsjärnen slets av liknade den när man bryter fingrarna på någon. Den associationen låg nära till hands då man gjort det mot flickan han var där för att träffa. I minnet kunde han fortfarande se hennes vanställda händer när de under en för henne väldigt lång natt en efter en knäckt alla hennes fingrar rakt bakåt. Enligt Staden var det den natten som gjorde att hon stod ut. Det var då hon borde ha blivit galen eller dött men både hennes kropp som sinne överlevde mirakulöst nog. Hur visste han inte och inte Staden heller vad han kunde förstå vilket gjorde henne unik och värd att samla på. Med tiden skulle han om hans befriade armé växte kunna sänka kriterierna för vad som meriterade en räddning men just då var han ensam och kunde bara hjälpa de värst utsatta. Han kastade nästan nonchalant luckan över axeln och den singlade genom luften som en slant. Krona eller klave spelade förvisso ingen roll längre då dom alla skulle dö. En man med gula utstående tänder kurade direkt innanför öppningen med en kniv i handen och stirrade storögt upp på honom när han avtecknade sig från ljuset utifrån. Sedan lindade han handen av stål runt mannens axel och grep tag så hårt att det knakade i benen när dom gneds i bitar mot varandra. Ovillig att ge upp stack högg mannen efter honom med kniven och även om den träffade så kunde den inte penetrera huden. Rex hade tänkt att uttrycka sin avsky för mannen samtidigt som han med högerhanden och klorna på fingrarna utfällda grep tag om mannens kuk och kulor men det enda ljudet som undslapp honom var ett dovt morrande. Sedan var allt som hördes mannens skrik och ljudet när huden slets sönder och blodet stänkte över golvet. Att faktiskt befria den gråtande och kastrerade mannen från hans plågor var inte ett alternativ utan Rex fortsatte sedan sin jakt längre in i bunkern. Man skulle kunna tro att han jagade efter männen och så gjorde tydligen dom då dom låste in sig när dom hörde hans steg genom tunnlarna. Tack vare minnen som inte var hans egna kunde han planlösningen på bunkern som ett rinnande vatten och på ingen tid alls var han framme vid dörren han sökte. Dess nötta exteriör, flagnade färg och lukten av vad den dolde var så färska i hans minne att han fick en känsla av deja vu. Ett tag stod han bara stilla som att han samlade sig men så hörde han ljud där inifrån. Ljud som gjorde det klart för honom att hon inte var ensam där inne. 2. Trots att han visste vad han skulle finna där inne så fick han svårt att absorbera det han såg. Det var som att det blev för abstrakt för hjärnan att hantera ett kort tag. All information han hade kom från hennes perspektiv och sett utifrån var det så mycket värre. Att det dessutom stod en äldre blekfet man täckt av tatueringar med sin kuk nedkörd i hennes hals gjorde det bara svårare. Inte för att han inte sett akten förut på något sätt, han hade trots allt haft en eller annan kuk där själv men när en människa inte har fullt antal lemmar så fick hjärnan svårt att räta ut vad som var vad. Utan att tänka vidare så gick han fram till mannen och sparkade undan benen på honom innan han med en bestämd rörelse krossade båda hans fötter. ”Hon är hos dig snart igen,” morrade han i mannens öra innan kastade ut honom i gången utanför det stinkande rummet. Kvinnan hade följt hela förloppet med blicken men något i hennes ansiktsuttryck indikerade att hon inte visste om det hon såg var äkta eller en dröm. Om hon var helt där i huvudet så skulle han bli förvånad med tanke på omständigheterna. Dom hade hängt upp henne i en sele i horisontalt läge i en ställning med hjul. Antagligen för att underlätta transport och även utnyttjande av den försvarslösa kroppen i båda ändar samtidigt. Det hade varit en sak att veta att dom amputerat både hennes armar och ben men nu när han stod bredvid den utmärglade och stinkande kroppen så kändes det bara fel. För att inte göra saker värre när han plockade ned henne från ställningen lät han blicken vandra och katalogisera hennes skador och sår. Det mesta var läkt men till och med när han upplevt det ur hennes synvinkel i minnet hade han inte föreställt sig hur det faktiskt såg ut. Bortsett från att de amputerat både arma och ben i anslutning till torson så fanns det inte en enda bit hud som inte hade någon typ av ärrvävnad. Bortsett från de saknade lemmarna och utdragna tänderna så hade man tydligen bestämt att hon inte förtjänade någon njutning ens av misstag någonsin och hade skurit av klitoris och både bröstvårtorna. Utöver det så fanns det knivsår, brännskador och något monster hade även avlägsnat hennes yttre och inre blygdläppar. Trots sin vana att se lidande kände han sig sjuk av att titta på henne. Att någon sedan kunde behålla en erektion för att ytterligare utnyttja henne var bortom hans förstånd. Med försiktiga rörelser lyfte han upp torson och slet sedan av remmarna som höll fast selen innan han bar bort henne till madrasserna. Dom var inte lämpliga för att ligga på så med en snabb rörelse vände han på dom. Något så lätt som det hade gjort hennes värld så mycket bättre och ingen hade ens brytt sig om att göra den lilla gesten för henne sedan dom fångat henne. Kvinnan sade ingenting och rörde inte på sig när han lade ned henne och avlägsnade selen helt. Kanske trodde hon bara att han var ytterligare en i raden som skulle tortera och utnyttja henne vilket inte var så konstigt då det var vad hon upplevt flera gånger om dagen i lite över ett år. För att ha en chans att nå fram till henne även om så bara för ett litet tag innan någon typ av terapi sattes, in för att under vad som antagligen skulle bli en väldigt lång tid släppa ut medvetandet från den grav dom grävt till det, så lade han en hand på hennes mage och stängde av hennes känsel. Av hennes blick att döma och sucken av lättnad så hade hon haft så ont och så länge att det inte gick upp för henne hur mycket förrän smärtan försvann. Där efter lade han ett finger på hennes panna och stramade upp tankemönstret något. När han tidigare ojat sig över att han inte var byggd för strid med massor av bekväma vapen så hade han tänkt att det inte var hans syfte. Men det här var hans syfte, att skapa och ändra mänsklig och annan vävnad. Metall gled ut från hans hand av stål och flätades som ett tyg över kvinnans hud. Den växte in i henne och integrerades med hennes nerver, muskulatur och skelett för att sedan bit för bit ersätta de delar hon förlorat. Det här var en temporär transformation för att hjälpa henne utkräva hämnd för vad som gjorts mot henne och när de väl var tillbaka i Staden skulle han hjälpa henne få en helt ny kropp utan fysiska minnen av vad som gjorts med henne. Med blicken följande arbetet samtidigt som han nynnande lugnade till henne så lät han lemmar av vasst stål växa ut från hennes kropp och även ett skyddande skal som dolde den vanställda kroppen och slutligen också tänder av sylvass spetsig metall. När han sedan återställde hennes nervsystem så vidgades hennes ögon något i förvåning. Som en spindel med bara fyra ben klattrade hon över golvet medan de vassa klingorna i slutet på de mekaniska lemmarna slog upp hål i betongen när hon rörde sig. Hon öppnade och stängde munnen några gånger och lät sedan tunga löpa prövande över de nya tänderna samtidigt som hennes ögon blixtrade av möjligheter. ”Jag går upp och väntar på dig här utanför,” sade han, ”ta den tid du behöver, det är ingen brådska.” Han strök henne kärleksfullt över den tunna huden runt kraniet och kammade det stripiga håret ur hennes ögon och reste sig sedan och gick. Mannen med de krossade fötterna hade släpat sig åtskilliga meter från där han landat vilket självklart inte var långt nog och Rex tog ett steg över honom utan att bevärdiga honom med en blick. Snart skulle åter skriken eka genom bunkerns väggar men för en gångs skull på mycket länge skulle det vara bönande och ångestfyllda skrik från män som äntligen fick vad de förtjänade. Solen var på väg ned när han hörde slamret från metall mot betong och som en psykotisk honspindel täckt av olika stadier av torkat blod och andra kroppsvätskor klattrade hon ut ur bunkern. Lukten av skräck och död följde henne som en fin parfym och för första gången på länge syntes något som kunde liknas med en groende självkänsla i hennes ögon. Hennes resa mot något bättre hade tagit sig en början och med tiden skulle det här tona bort från att vara en mardröm till något som formade henne i hennes nya roll som en general i hans armé. Utan ett ord sträckte han ut sin hand mot henne och höll den sedan med handflatan uppåt framför henne. Efter en kort tvekan lade hon sin vassa klo i hans och sakta tonade de tillsammans ut från ökenvärlden och in till staden för hennes slutgiltiga transformation. En ny kropp väntade henne och fram tills hon var redo att tackla sina upplevelser en gång för alla, även en fri från känslor och smärta. Kanske skulle hon när hon var redo återvända till den här världen för att befria den från män som de som hållit henne fången. Det visste inte Rex men valet var självklart hennes. Vinden drog över det karga landskapet runt bunkern och inte ett ljud hördes där inifrån. |
Continuation:
Part 1 (2 mar 2021)Part 2: Vidare förnedring och underkastelse (20 feb 2021)
Part 3: En fruktansvärd insikt (27 feb 2021)
Part 4: Första dagen i resten av mitt liv (28 feb 2021)
Part 5: Ett slut, bara för att kvinnan förtjänar ett. Varning för grafiska scener (2 mar 2021)
Added 2 mar 2021 Stories #Woman as bottom #Physical dominance #Bondage #Psychological dominance #Biting #Pain #Service #Dirt/Saliromania #Weapons/militaria #Blood #Whipping/flogging #Shaving #Shame play #Wet
You cannot see or post comments since you are not logged in.