Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoSymposiet
Part 2
| Svetten bryter ut i min panna. Vad för djävulsskaper ska hon komma med nu? Erna är verkligen inte så oskuldsfull som jag först trott. -E du en sån som dyrkar kvinnor? -Dyrkar? -Du har uppfört dej på ett bra sätt emot mej. Du tycker om mej. Det har jag knappast kunnat undgå att märka. … Trots att du vet att jag är lesbisk. -Att jag tycker om dej, Erna, behöver inte betyda att… -Vet du vad vi kallar såna som dej? ???? -Submän. En lägre sorts män. Knappast män alls. -Du är inte litet fräck du. Driver du med mej? -Bli inte så upprörd lilla vän. Försök å slappna av så ska jag tala om nåt för dej som du tydligen inte har en aning om. Hon börjar med att berätta att hon och hennes sambo Hanna är med i ett samfund på internationell nivå som kallar sig Gynarchy International. Hanna är i färd med att upprätta en svensk avdelning inom denna organisation som syftar till att införa ett matriarkaliskt samhälle med kvinnan som det ledande könet. En kvinnorörelse alltså som inte nöjer sig med jämlikhet utan syftar högre än så. Alla män måste erkänna sig som tillhöriga ett lägre kön. Kvinnorna föder barnen och uppfostrar dessa, också de av manligt kön. Längst i denna strävan och de mest radikala är den grupp inom rörelsen som är lesbisk. Det är de som har präglat begreppet submän. Själva kallar de sig Feminina Suprematister. Erna säger att rörelsen redan är i gång och tar upp detta med att allt fler kvinnor är chefer, att det snart är fler kvinnor än män på universiteten. Att män är aggressiva och startar krig. Det kommer att bli ett slut på det när kvinnorna har tagit makten. När Erna ser att jag ställer mig alltmer skeptisk till hennes pratande ställer hon en provokativ fråga: -Hur ofta onanerar du? Jag studsar vid frågan. Ska jag verkligen behöva svara på en sån fråga. Slingrar mig med en motfråga: -Vem har sagt att jag onanerar. -Du har ingen tjej. Du gillar mej så jag tror inte att du e homo. De gick för dej i byxorna nyss. Du måste ju tömma dej nån gång. Gud så hon ger på mig. Va ska jag svara. -Du, säger jag undanglidande, nu tror bestämt att det är tid att byta ämne. -En gång i veckan? En gång om dan… Eller mer? … Va fantiserar du om när du runkar? När jag vägrar att svara ger hon mig nya förslag: -Att du blir piskad? Vem håller i så fall i piskan? En hora kanske. … De måste väl bli dyrt i längden. Hon ser att jag blir arg men sitter så överlägset behagsjukt i sin bekväma fåtölj och bryr sig inte om att jag blir arg. -Vet du va jag tror? Jag tror att du måste vara vansinnigt frustrerad. … Du var kåt men föll ändå i gråt när jag frågade om du var en lydig sort. … De brast för dej. -Du är så tyst. Jag är säker på att det skulle vara jättebra för dej å få bli medlem i Feminina Suprematister. -Jag trodde knappast att den föreningen är för män. -Nej. Inte män. Submän. Det är något annat. Låga varelser utan rättigheter som vi uppfostrar och gör om till zombier som inte vet annat än att tjänsta oss kvinnor och göra det bra och bekvämt för oss. -Låter alltför lockande för att jag ska kunna motstå. Jag lägger in så mycket ironi i mitt tal som möjligt. Erna bara ler belåtet. -Det finns redan såna. Som har gått in i det frivilligt. Därför att dom ser upp till oss Överlägsna Kvinnor. De finns dom som dyrkar oss och är beredda att ge upp allt för att tjäna oss. De trodde du kanske inte? Nej, det trodde jag inte men förstår att det nog kan vara så för utan att veta det, eller så vet hon faktiskt, klampar hon omkring i mina vildaste fantasier. Hennes tolkning av mitt sammanbrott vid kafét var alldeles riktig. Jag har levt ett liv i yttersta frustration. Nej jag har inte haft styrka nog att söka upp någon hora för att bli piskad. Horor ser jag som lika låga varelser som jag själv. Jag är precis så som Erna vill att jag ska va. Jag dyrkar kvinnor som jag ser som överlägsna och kan se upp till. Dominanta, krävande kvinnor. Det är just därför som Erna är så farlig. Det är så hemlighetsfullt det hon står för. Alltför allvarligt. Kanske är det bara, när allt kommer i kring, fantasier också för Erna och denna Hanna. Men jag anar annat. Jag har sett nåt på internet som liknar det Erna talar om. Erna ser på klockan. Reser sig. -Du, vi ses vid flyget. Jag vill att du ser till att vi får sitta bredvid varandra. Dom vet ju att vi hör ihop så någon flyttar säkert gärna för oss. * Jasså vi hör ihop! Jag står och ser mig själv i spegeln. Försöker se vad Erna ser hos mig. Jasså det tisslas om oss på det här symposiet. Så gulligt med Erna och mig som funnit varandra på kursen. Så gulligt va! Dom skulle bara veta. Trots min vånda är jag lycklig över att ha träffat Erna. Sitta bredvid varandra på flyget så hon kan ha koll på mig. Så romantiskt va? Två unga som funnit varandra på ett symposium. Jag älskar Erna. Får man det? Älska en lesbisk kvinna? Jag bestämmer mig för att svara på alla hennes frågor. Hon älskar inte mig. Vill bara utnyttja mig för att jag är dum nog att älska henne. Hon tycker om att jag är som jag är. Lydig och formbar. Jasså det finns de som går in frivilligt i deras överspända organisation. Låter sig utnyttjas. … Ja varför inte. Jag lyckas tänka i andra banor nu när jag inte står under hennes omedelbara tryck. Hon har lyckats påverka mig i en riktning som gagnar hennes syften. Naturligtvis fixar jag så att vi får sitta tillsammans på flyget. Mannen som är bokad bredvid henne ”förstår” genast och byter, med ett fånigt smil i samförstånd, plats med mig. Erna lägger en beskyddande hand på mitt lår och ger mig minsann ett litet beröm. ”Bra”. Vi samtalar lågmält men använder mest teckenspråk. Så nu vet hon att jag runkar flera gånger om dan. Men det ska det bli slut med. Jag anar någon manick som ska hindra mig från att runka. Det kommer nog inte att bli särskilt bekvämt. Men på något lömskt sätt tycker jag att det ska bli skönt. Runkningen har blivit en vanesak och mest ett sätt att tömma mig. Det hade känts på ett helt annat sätt när det gått för mig där i kafét när Erna tråkat mig. När stimulansen kom utifrån. Visst hade det varit genant till tusen men det hade kommit från stora djup utan att jag ens vidrört mig. Knappt jag kan fatta hur det gått till. Vilken makt hon redan har över mitt sinne den kvinnan. Ja, jag har verkligen anledning at se upp till henne. Kan det verkligen vara att de är överlägsna oss män, de där kvinnorna. Och jag är knappast ens… Nej usch. Jag får inte tänka på det sättet för då börjar det igen och jag vill inte få utlösning. Inte där på flyget. Erna har frågat hur jag tar mig från flyget in till Göteborg. Flygbussen. Nej, Hanna kommer och hämtar vid Landvetter och jag ska åka med dem. Jaha. De fångar in sitt byte. Vill inte ge mig en chans att komma undan så tydligen är det mening att jag ska skrivas in som medlem i en kvinnosaks förening. En förening som har som ledtråd att göra om den mansdominerade världen till ett matriarkat. Eller gynokrati som de kallar sig. Mötet mellan de två kvinnorna blir av det översvallande, omfamnande, kyssande slaget. Hanna är den typ av kvinna som alltid har bråttom. Effektiv. Kritstrecksrandig byxdress. Stram, huvudnära mörk frisyr. Stram hållning. Enkelt elegant. Guldglänsande armband. Strass på pumpsen med halvhög klack. Ser bra ut. Damig men inte så söt som min älskling. (Det vågar jag inte säga så Hanna hör). Artigt hjälper jag Erna in i framsätet. Hanna har redan glidit in bakom ratten efter en knappt märkbar hälsning på mig. Inget fjäsk där alltså. Ingen förfrågan om hur resan varit eller så. En antydan att jag kanske skulle ta bussen in till stan medför ingen reaktion från damerna. Så jag glider in i baksätet. Trots allt är det ju en förmån de erbjuder mig att få följa med. Hanna kör bilen ned i att garage under någon fastighet i centrala stan. Jag har ingen riktig orientering och vet inte var i stan jag befinner mig men tänker att jag säkert kan finna en spårvagn som tar mig till centralstationen. Så långt sträcker sig tydligen inte Hannas hjälpsamhet som att ta en sväng förbi stationen för min vidare befordran till Kungälv. Det visar sig att Hanna har andra planer. Inga protester beaktas när jag ber att få komma ur garaget när jag följer dem mot en hiss. När jag antyder en vägran att stiga in i hissen snäser Hanna mig med orden: -Försök inte krångla e du snäll. Tonen är av kommandotyp. Vi tas tre våningar upp. Jag blir alltså inte avsläppt i gatuplanet. Hanna öppnar och släpper Erna in framför sig medan jag får ranta efter. Hela Hannas uppförande är en demonstration i ringaktning. Hur kan Erna ha beskrivit mig för Hanna? Att de haft kontakt från Västerås är helt klart. Damerna hänger av sig ytterkläderna men jag blir stående i min ljusa gabardinkappa. Erna viskar: -Bäst du hänger av dej och kommer med in. Hanna vill ha ett samtal med dej. -Jag kanske har lite brå… Erna har vänt på klacken och gått in i lägenheten, som verkar vara modern och rymlig. Jag gör som hon sagt. Vardagsrummet, eller kanske skulle jag säga salongen, är dyrbart möblerad med äkta mattor, plysch i soffa och fåtöljer. Bord i förbjudet ädelträ. Erna sitter redan makligt i soffan. Hanna tycks vara verksam i köket. Kommer strax med en kaffebricka och några glas. Medan hon ställer ned brickan ger hon mig en klurig blick: -Kanske skulle hälsa dej välkommen. Snart slätar hon över: -Jaja, Benny, du vet ju vad vi Suprematister tycker om såna som dej. Därmed har hon slagit an den ton som kommer att vidlåtas detta möte. Hon sätter sig i den ena ljusblå fåtöljen och med en gest anvisar mig att sätta mig i den andra. Vilken ynnest från det hållet. Hanna häller upp kaffe åt oss och likören Bénédictine i glasen. Hon skruvar glaset runt med foten mot bordet som för att komma igång med något hon vill säga mig. -Benny! Ännu är du en fri man så jag kan kosta på mig att vara litet vänlig mot dej. Erna faller genast in i talet: -Vi ska ju inte vara vänliga mot såna som han. Dom ska tycka om oss ändå. Jag har lärt honom vad som menas med att vara submale. … Bara lyda å tjäna. -Ja ja älskling. Du har så rätt. Skräm inte bort det arma livet bara. -Skrämma bort! Erna låter riktigt upprörd. -De sämsta vi kan gör e väl att dalta me honom. Såna som Benny vet nog sin plats. Såna som han ska tas den hårda vägen. … Så de så. -Jamen snälla Erna… Vi kan ju inte tvinga honom. -Varför de? De kan vi väl. … Du om någon vet väl hur man sätter sej i respekt. Erna låter arg och besviken. Reser sig och lämnar rummet. Hanna verkar besvärad av Ernas utbrott. Smuttar på likören. Jag gör detsamma. Likören är söt och stark. Jag är nervös och kan behöva den. Jasså Erna vill att dom ska tvinga mig in i något som de föresatt sig. Hon har visat en sida som jag inte väntat mig från det hållet. Jag hade väntat mig att det va Hanna jag skulle få besvär med. Det verkar som Erna tycker detsamma. Hanna hämtar sig och visar en lugn attityd. -Bäst vi kommer till sak. Hon lägger upp en elegant mapp i blått skinn med Lesbian Gynarchist i guld på framsidan. Öppnar mappen och tar med varliga fingrar fram ett ark och lägger framför mig. -Regler som gäller för objekt av manligt kön och en avslutning om anhållan om medlemskap. Texten är på engelska och är minst sagt av, för oss män, kränkande slag. Medlemskap kan beviljas endast för kvinnor men submales kan accepteras om de förklarar sig underlägsna Kvinnor och är beredda att försaka bekvämlighet och frihet för att helt kunna ägna sig åt att göra livet angenämt för den klass de har att betjäna. Jag ser upp mot Hanna. -Försaka frihet? -Ingen undergiven man kan bli perfekt om han tillåts göra som han vill. Om jag har förstått Erna rätt så har du förstått att vi kommer att ställa stora krav. Medan hon talar pillar Hanna fram ännu ett papper ur mappen. Gynarchist Lesbian slave register. Med stigande fasa ser jag att de vill ha fler uppgifter om mig som skall införas i deras slavregister. Nu går det för långt och jag ska just uttrycka en protest när Erna glider in i salongen igen. Omklädd i en tunn klänning med bara axlar och spagettiband över axlarna. Hon är gracil som ett kattdjur. Sätter sig behagsjukt i soffan. Hanna ser misslynt på henne. Jag får känslan att Hanna är svartsjuk men så far hon ut mot Erna som bara ser belåten ut. -Jag har ju sagt att du inte får sitta så där tunnklädd. … Jag vill inte att går å blir kall. Erna gör ett ryck med axlarna som för att bagatellisera. Som hon vill säga till Hanna: ”De skiter väl jag i”. Hanna ställer sig upp. Väger på klackarna. Jag förstår att hon inte kan ta det här med att saker går henne emot. Det är något kusligt med hennes allvar. Jag anar att Hanna kan vara farlig men Erna tycks inte vara det minsta bekymrad. Hon rent av ger mig en sidoblick som i samförstånd. Det är ju hon som har ordnat med mig. Satt mig i händerna på Hanna. Med bestämda steg lämnar Hanna rummet. Erna sitter och kurar i soffan. Tar sig om axlarna som hon faktiskt tycker det känns kallt. Plötsligt är Hanna tillbaka med något vitt fluffigt i famnen. En päls. Igen. Lägger den om Erna som villigt sveper in sig och kurar och tackar Hanna med ögonen. Hanna griper tag i Ernas hår och böjer med viss brutalitet tillbaka hennes huvud. Kysser henne på munnen. Smeker hennes kind och går tillbaka till sin plats. Lika gravallvarlig som hon varit sedan jag först såg henne. Jag tror inte Hanna är förmögen till ett leende vilket gör att hon utstrålar despoti. Men Erna tycks inte bekymra sig. Att Hanna är svag för den yngre kvinnan är helt uppenbart. Hon är alltså inte så känslolös som det kan verka. Mot mig visar hon bara en isande kyla. Hon gillar helt klart inte män men inser att de kan ha viss nytta av oss submän. (Usch, jag tycker inte om benämningen men inser att den är till för att kränka oss undergivna). Jag har börjat hoppas att hon skall fortsätta att begära upplysningar om mig men till min förvåning river hon åt sig papperen och lägger tillbaka dem i mappen som hon slår ihop med en lätt smäll. Reser sig och går mot hallen. Kommer tillbaka med min överrock som hon håller mot mig med rakt utsträckt arm. Jag tar emot rocken men tycker inte om att bli utslängd. Jag har på något grumligt sätt börjat tycka om de här två kvinnorna. Skulle rent av kunna tänka mig att ställa upp för dem om det inte varit så allvarligt och fråga om att inskrivas i någon internationell organisation. Hanna slutar inte att förvåna. Hon följer mig ut ur lägenheten med orden ”Jag kör dej till Kungälv”. Jag blir rörd av hennes omtanke (om det nu är det) och uttrycker en sån där allmän fras som ”inget besvär för min skull…” Hanna sträcker ut en arm som betyder ”lägg dej inte i vad jag gör”. Nej. Just. En subman ifrågasätter inte vad en Suprem Kvinna har föresatt sig. Samtidigt som vi stiger in i hennes bil uttrycker hon en ursäkt. –Jag har inte mer än knappt fuktat läpparna med likören. Nej, jag har inte sett henne dricka. Hanna är en principfast kvinna. Hon skulle aldrig kunna göra en sådan dumhet som att köra onykter. |
Added 30 apr 2021 Stories
You cannot see or post comments since you are not logged in.