Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoParasiten
Part 3
| Här övegång till PRESENS! Följande dag på jobbet är jag än mer okoncentrerad än dagen innan. Yvonne i mina tankar är minst sagt störande. Det retar mig och ger mig dåligt samvete att jag blir kåt när hon talar om hur hon tänker behandla Lilian. Jag blir nervös av min svaghet för Yvonne. Och hennes lömska fötter. Jag har förstått att vad jag först tagit som Yvonnes fantasi och hjärnspöken är hennes fulla allvar. En påminnelse om detta är att jag åter tillbringat natten i vår stora dubbelsäng medan Lilian legat ännu en natt på den obekväma tältsängen i köket. Mina tankar har haft mycket stoff att arbeta med och jag har inte sovit mycket den gångna natten. Tankearbetet som animerats av gårdagens samtal med Yvonne fortsätter att bearbeta mitt undermedvetna, också nu på jobbet. Jag kan omöjligt undfly Yvonne och jag vill prata mer med henne så jag slipper fantisera. En gång tidigare, innan Yvonne lämnat USA, träffade jag henne på en bjudning hos Yvonnes, och Lilians, faster Elna. Yvonne hade varit den bländande stjärnan, omsvärmad och omtyckt av alla. Mig hade hon bara växlat några ord med och jag hade känt mig smickrad. Glad över att Lilian hade en så vacker och trevlig kusin hoppades jag den gången att jag skulle få tillfälle att träffa henne igen när det inte var så mycket folk runt henne. Säkert var det ingen i sällskapet, utom givetvis Lilian, som anade något om det perversa i Yvonnes psyke. Yvonne hade varit i USA för utbildning och praktik och varit tillfälligt hemma på sitt enda sverigebesök under USA-tiden den gången för tre år sedan jag såg henne hos faster Elna. Lilian och jag hade alltså varit gifta ett år då och hade väl börjat ana att vi inte passade särskilt bra för varandra och att vårt äktenskap var ett misslyckande. Men eftersom ingen av oss hade haft andra ambitioner har vi fortsatt i samma hjulspår kanske av överdriven hänsyn till varandra. Eller så har vi inte klarat en skilsmässa för de där "va ska folk säja". För all del, vi har väl kanske trots allt gått bra bra ihop men jag är utled på hennes eviga prat om sin skola, elever, kolleger som jag inte känner, skolförordningar och andra förhållanden som inte intresserar mig. Men som människa och kamrat har jag tyckt om henne trots att hon aldrig har haft andra intressen än skolan som hon alltid arbetar med och hemmet som hon sköter mönstergillt. Sporadiskt har vi också träffat Yvonne några gånger det sista halvåret då hon av någon anledning hamnat i Västerås. Kanske hade hon något offer där som hon kunnat våldgästa och snylta på. Varken Lilian eller jag vet vad Yvonne egentligen har levt på. De där gångerna som vi träffats visade inte Yvonne något större intresse vare sig för Lilian eller mig. Jag kan inte neka till att jag har beundrat henne desto mer. Några högre höjder i min konversation med henne har jag väl aldrig lyckats uppnå men ändå hade jag den gången funnit henne väldigt trevlig att prata med och vad jag trott mig förstå hade hon också trivts i mitt sällskap för rätt vad det var hade hon sagt: "Jag kanske kommer och hälsar på er i Stockholm någon gång." Som ett fån hade jag artigt svarat: "Gör det Yvonne! Det skulle vara hemskt roligt att få se dej hemma hos oss." En sådan där artighetsfras som man helt enkelt blir skyldig. På vägen hem den kvällen hade Lilian sagt: "Hon kommer. Skriv upp det. Jobbigt kommer det att bli. Och dyrt." Nu så här efteråt, tänker jag att den gången hade Lilian inte sett fram emot att få leva ut sina masochistiska drifter. Kanske hade hon insett att med Yvonne väl i vårt hus skulle hon få mer av det än hon var beredd att ställa upp på. Jag fösöker intala mig att helt utan Lilians medverkan har väl inte Yvonne kunnat driva sitt spel. Men kan jag vara säker på att det är så? Det här med sadomasochism börjar alltmer fascinera mig. Samtidigt erfar jag att mina sympatier börjar glida över till Yvonnes fördel. Åter intalar jag mig att Lilian får själv ta sitt ansvar om hon är på det viset. Vilken möjlighet har jag för övrigt ha att kunna hjälpa henne? Vilket handikapp är det inte för mig att ha varit så okunnig om de drifter som släppts lösa i mitt hem? Den här dan vill ingenting bli gjort. Jag rentav skäms inför Kerstin över min ineffektivitet. Firman går dåligt och behöver all min uppfinningsrikedom även om det inte tycks vara lätt att finna någon som vill lägga nya order hos oss. Kerstin kan inte veta på vilket sätt Yvonne förföljer mig i mina tankar. Jag förbannar mig själv för att jag inte varit mer på alerten när Yvonne lagt upp sina fötter i mina ljumskar. Kommer hon att göra så någon mer gång? Kanske ligger initiativet nu hos mig och jag vet inte hur jag skall bära mig åt. Fan! Jag känner mig vissen. Men om Yvonne... själv... Efter min billiga lunch återvänder jag inte till jobbet. Men det är för tidigt att gå hem. Den här dan vet jag inte om Lilian kommer att vara hemma. Är jag rädd för Yvonne? För att göra bort mig inför henne? Denna eftermiddag artar sig att bli tjatigare än dagen innan. Jag finner mig strövande omkring på gatorna funderande på situationen i mitt hem. Har Yvonne verkligen tänkt sig att bosätta sig hos oss för framtiden och låta Lilian och mig försörja henne? Nog verkar det så. Är jag beredd på att finna mig i det? Är jag beredd att gå en omgång med Yvonne om det visar sig att hon har sådna avsikter? För det är väl uteslutet att försöka diskutera saken med Lilian! Några timmar på stan står jag ut med sedan för mig stegen hemåt. Ingen av kvinnorna är där. Jag kokar kaffe som jag dricker i köket. Lilians nattläger är bortstädat. Inga personliga spår vittnar om att hon tillbringat natten där. Snabbt dricker jag mitt kaffe och flyttar till salongen. Min otålighet vill inte släppa. Utan Yvonne är vårt vardagsrum ingen salong. Rummet är kallt och tomt. Yvonne har kommit att betyda mer än jag vill erkänna. Veckan som gått har jag kommit att vänja mig vid hennes närvaro. Vad gör jag? Funderar på att ta en drink. Men nej. Jag ångrar den tanken. En drink kan göra att jag blir larvig och gör bort mig om Yvonne kommer. Jag blir sittande i min fåtölj och bara väntar. Lilian kommer först. Äntligen en chans att få tala i enrum med henne. -Hej! säger jag enkelt och fantasilöst. -Hej Håkan, svarar Lilian lika håglöst medan hon hastigt ilar förbi genom hallen. Jag är så nervös att det känns genant. Hur skall jag ta upp frågan som plågar mitt sinne med Lilian? Till sist lyckas jag samla ihop så mycket av mig att jag går ut till henne i köket där hon redan är i färd med att byta kläder. -Stör mej inte är du snäll, säger hon hastigt och nervöst medan hon fortsätter det klädbyte hon påbörjat. Pigkläderna är framtagna och hon håller just på med att försöka pressa in dräkten i städskåpet. Tydligen är det brått att komma i tjänarinneuniformen. -De där behöver du inte, säger jag och snappar åt mig förklädet innan hon hunnit sätta på det utanpå sin lilla svarta. -Va skulle de där vara bra för, utbrister hon förtrytsamt med tårarna stående i ögonen. På ingen tid alls har hon ryck förklädet ur min hand. -Det var ju nystruket. Nu måste jag göra om alltihop. Låt bli så där är du snäll. -Jag gillar inte att hon ska få göra så här mot dej. -Lägg dej inte i va du inte begriper. Lilian är trött och stressad. Snabbt får hon fram ett nytt, rent och nystruket förklä som hon sätter på sig. Sen spetsgarnityret i håret med band i nacken ned längs ryggen. Jag tror jag skall bli galen men ser mig tvungen att behärska mig. Piguniformen som Lilian måste bära är utstuderat ödmjuk. Hon ser på mig med sorgsen blick som för att be om förlåtelse för något. Kanske för att hon gett sig åt Yvonne. Åter sänker hon blicken utan att ha fått något sagt. Breder ut en strykduk över köksbordet och slätar ut det tillskrynklade förklät däröver. Stöder båda händerna i bordet och ser åter på mig som om hon har någon minut över åt mig medan strykjärnet hinner bli varmt. Åter vill hon säga något men ångrar sig. -Är hon hård emot dej? frågar jag. Lilian har börjat med strykningen och vill inte svara. Jag försöker göra min röst fast: -Lilian! Du måste tala om för mej. -Du ser hur jag har det. Hon undviker min blick. -Det är klart hon är hård. -Tvingar hon dej? Lilian stannar upp i sitt arbete som för att tänka efter. Sen säger hon resignerat: -Du frågar så mycke. Hennes undanglidande svar gör mig uppbragt: -Du måste tala om för mej Lilian. Du måste. Det kan inte fortsätta på det här viset. Lilian går till vasken med en duk som hon fuktar. Vrider ur duken medan hon säger: -Det är inget som du kan göra något åt. -Det är klar att det går att göra något åt. Men jag måste ha dej med mej. Mot din vilja kan jag inget göra förstår du väl. Med samma resignation som tidigare skakar hon på huvudet och fortsätter strykningen av sitt tillskrynklade förklä. Sen ut i hallen där hon tydligen har tillgång till en backlåda för sina pigtillhörigheter där hon omsorgsfullt lägger ned det prydligt ihopvikta förklät. Sen in i Yvonnes rum för att kolla att där är städat. Man kan se hur lättad hon är över att Yvonne inte har varit på sitt rum sedan där blivit städat sist. Snabbt åter till köket där hon sätter på ugnen. -Vill du ha det på det här viset? -De e inte frågan om vad jag vill. Svaret kommer snabbt och avvisande. -De e ju inte klokt de här, protesterar jag. -De e som de e. -För att du har lovat? framkastar jag. Vad jag sagt är tydligen känsligt för hennes svar dröjer: -Kanhända. -Så Yvonne kör med ett löfte som du gav henne när du var tio år? Lilian tittar upp från sina bestyr med en min som om hon vill säga: "Jasså ni har talat om mej, Yvonne och du?" I stället för att säga detta rätar hon upp sig och säger: -Jag har inte tid med det här. Du står i vägen. Jag måste duka. -Jag kan hjälpa dej. -Nej! Flytta på dej. ... är du snäll. Hon går ut i matsalen. Jag släntrar efter. -Du behöver inte hålla ett löfte som du gav när du var tio år. -Tretton. -Va? -Tretton. Jag var tretton år. -Tio eller tretton! Du var ett barn. -Jag fick mens och började få bröst. Lilian sysslar åter med matlagning medan hon motvilligt svarar på mina frågor. Jag förstår att hon finner dem besvärande men samtidigt inser att hon är skyldig mig en förklaring. -Yvonne sa att det var viktigt att jag inte fick börja ta mej friheter. Hon var hemskt sträng på den tiden. Lilian blir upphetsad av att tala om sina minnen och är plötsligt mer meddelsam. -Yvonne sa att hon måste ta en ed av mej att alltid fortsätta att vara henne tillglven. -Och du underkastade dej den där eden utan att tänka dej för? -Jag var henne undergiven redan innan och såg mej ingen möjlighet att komma undan. -Ville du själv begå eden? Åter tittar Lilian till på mej. -Yvonne har talat om för dej va? Hur jag är. Hon ser vädjande på mig som om hon hoppas att hennes hemlighet äntligen skulle vara uppdagad. Jag nickar svar. -Kan du föstå sånt? -Att du aldrig har sagt nåt. -Jag har varit så rädd för vad du skulle tycka. Jag hoppades att det skulle fungera tillsammans me dej. Att jag skulle kunna bli... normal. Lilian ler skevt. -Vi borde ha skilt oss för länge sen. -Lilian! Säj inte så där. -Du vet själv att vi borde det. Nu blir det så i alla fall. ... Väl? Jag rycker på axlarna. Uppriktigt sagt: Jag vet varken ut eller in. Lilian tittar på köksklockan: -Hon skulle bli sen. Vi är båda tysta och generade någon minut innan Lilian fortsätter: -Jag var rädd. -Rädd? -Du frågade om jag ville begå eden som Yvonne skulle förstava mej. Jag var rädd för den. Jag förstod att det skulle bli något väldigt allvarligt eftersom hon tog det så högtidligt. Hon hade antytt att jag behövde strängare fostran... det hette så, nu när jag blivit äldre. Lilian ler skevt. -Jag förstod att jag skulle få det väldigt jobbigt om jag gav henne den där eden. Det var liksom ingen lek längre och eden skulle vara till för att binda mej vid henne för framtiden. -Men du avlade eden? -Hon övertalade mej. -Du menar att hon tvingade dej? Du stod ju redan i beroende till henne. Åter ler Lilian generat vid tanken. Så nickar hon: -Ja. Man kanske kan säja de. -Ändå anser du dej tvungen att hålla ditt löfte så här långt efteråt? Lilian blir mycket allvarlig. -Ja, säger hon enkelt. Jag måste stå vid mitt ord. Håkan! ... det är en sak du måste förstå och jag borde ha sagt det för länge sen: -Jag tillhör Yvonne. Jag kan inte hjälpa det. Jag tillhör Yvonne. -Genom ditt löfte? Lilian nickar eftertryckligt. -Som du avgav vid tretton års ålder! Under tvång! -Jag levde två... nästan tre år till med det där löftet. Under mycket stränga former. Jag kunde inte avvika det minsta från någon av alla de regler Yvonne ställde upp för mej. Det fanns vittnen. ... Sånt sätter spår. -Vittnen? -De e en lång historia, Håkan. Måste jag? Just nu? -Jag kan höra på medan du jobbar. Vi har inte mycket tid för oss själva. Och kommer knappast att få. -De här kan väl inte vara roligt för dej. Och inget du kan göra något åt. Jag tycker så synd om dej. ... Att det har blivit så här. Jag envisas och så kommer en lång och hårresande historia, litet knaggligt framförd och med många avbrott. Lilian fösöker hoppa över delar men ångrar sig och får göra tillbakahopp i berättelsen. Eller så erinrar hon sig detaljer i efterhand. Efter övertalning, som väl inte varit helt utan hot hade Lilian fått gå med på att avlägga eden om ständig lydnad. Vad som slutligen hade bringat den trettonåriga Lilian på fall hade varit när Yvonne hotat med att om inte Lilian ville fortsätta att vara tillgiven skulle hon inte heller kunna räkna med Yvonnes vänskap. -Jag beundrade Yvonne över allt förnuft, förklarar Lilian, och kunde inte vara utan hennes vänskap. Jag sa att jag visst ville vara henne tillgiven och just som jag sagt det där började jag känna mej väldigt konstig och begrep att eftersom jag kände som jag gjorde skulle jag bli tvungen att ge Yvonne det där löftet. Den där konstiga känslan blev väldigt intensiv och jag hade aldrig känt något som ens liknade den -Var den skön, den där känslan? inflickade jag. Lilian ser på mig med en blick som kan vara förebrående: -De förstår nog att den var. Va? Det var som en skräckblandad njutning så nära orgasm jag kunde komma i mitt unga liv. Yvonne var sjutton och redan erfaren i sånt och måste ha sett hur jag var. Hon sa att om man vill vara tillgiven så måste man lyda. Jag stod och nickade och kände mej dum. Eller om jag kände mej skamsen. I alla fall var det skönt att känna så där och jag gick med på att avlägga den där eden. Lilian berättade att hon hade trott att det bara skulle bli frågan om att Yvonne, där, genast, skulle förestava henne en ed som hon skulle upprepa och lova att sedan alltid hålla sig till. Men så enkelt skulle det inte bli. Eden skulle avläggas tre dar senare, fortsätter Lilian sin berättelse. Yvonne gav mej ett papper fullklottrat med regler och förödmjukelser som jag måste kunna utantill efter dom där tre dagarna. Och så det värsta! När Yvonne förhört mej och förvissat sig att jag kunde reglerna utantill sa hon: "Du ska be två tjejer i din klass att dom kommer. Dom skall vara vittnen till din underkastelse." Du kan ju tänka dej va, Håkan, hur jag kände mej? -Var du fortfarande kåt? -Nej. De där med tjejerna som skulle bevittna min förödmjukelse blev för mycket. Jag var olycklig och grät hela den natten. -Ångrade du att gått med på att avlägga eden? -Jag hade inte en chans att komma undan men det här med tjejrena förpestade min tillvaro och skulle komma att göra det i långa tider. Jag kunde inte bestämma mej för vilka tjejer jag skulle utse och visste inte hur jag skulle säja det till dom. Så kom det sej att jag sköt på det i det längsta och till sist blev jag tvungen att välja på en slump och det blev två tjejer som jag knappt hade pratat med tidigare, som jag visste var sällan hemma och som ansågs som slynaktiga. Säkert var det inget lyckat val men jag kunde inte förmå mej att säja till någon av dom som jag var mera bekant med. Vad skulle jag ta mej till? Jag var psykiskt förstörd av mitt uppdrag och det satt i länge och kanske har jag sviter av det än. Yvonne är ett värre odjur än jag kunnat ana. -Va sa du till tjejerna? -Jag minns inte riktigt. Det var ju så otäckt. Lilian gör en paus. Sen tar hon upp igen: -Jo, jag minns. Jag hade inte ens lyckats planera hur jag skulle säja det till dom så det fick bli som det föll sej: "Vill ni vara med på något kul?" sa jag som hastigast och kände mej urfånig. Bara det att jag vågade tilltala de här tjejerna var förvånande för dom. Jag var ju inte av deras sort. Om nån kunde ordna nåt kul så var det minst av allt jag. "Va skulle de va" sa den som var litet längre av de två, rätt mörk och hade bruna ögon som satt brett isär. Hon hade något visst, Betty. Stunden var inne. Jag måste svara något. "En tjej som ska säja en ed" blev mitt svar. Dom såg på mej som om jag var mer knäpp än vanligt. "Ja, sa jag förtydligande, hon ska dömas liksom." Betty sa: "E de nått... läskigt på nåt sätt?" Jag nickade eller vad jag gjorde och sa att de var de. "E de nån vi känner?" Jag sa att jag trodde att de kände tjejen som skulle avlägga eden. Betty ville veta om det var någon i klassen. Jag svarade att jag inte visste så säkert. Betty blev misstänksam och sa med skärpa i rösten: "Vet du inte?" Jag vidhöll att jag inte visste och sa: "Vill ni vara me på det." Jag ville ha det överstökat och var nervös ifall de inte skulle ställa upp. Plötsligt gör Lilian ett avbrott i sitt berättande, håller upp en hand, -Sch! Lyssnar. Får hastigt en kastrull av plattan på spisen, av med köksförklät som hon har för att skydda serveringsförklät, ut i hallen för att passa dörren ifall... Men nej. Det är inte Yvonne den här gången som hissen stannar på vår våning. Lilian kan höra det på första steget som resenären tar ur hissen. Hon har utvecklat ett sjunde sinne inriktat på Yvonne. -Jo dom ville vara med eftesom jag hade utlovat nåt "läskigt". Dom skulle gå till Yvonne, så var det sagt, och säga att jag hade sänt dom. Dom visste vem Yvonne var och var litet ängsliga först. Yvonne var ju sjutton, en aktningsvärd ålder för oss trettonåringar. Men så nickade den andra tjejen, som var ljus och som plötsligt verkade mer angelägen än Betty. Dom satte huvudena ihop och tisslade och så nickade de båda. Så gick dom till Yvonne för att få upplysningar och jag gick hem till mej för att invänta ceremonien. Du kan kanske tänka dej mitt tillstånd Håkan? -Herregud vilken psykisk tortyr! -Ändå kan du tänka dej... Trots mitt eländiga tillstånd var jag litet... kåt. Förlåt! -Men herregud vi är väl vuxna. Står inte Lilian och rodnar?! -Jag var litet kåt just när tjejerna hade samtyckt till att ställa upp. Min första pärs var över och jag reagerade sexuellt. Det kom som en chock och jag har fortfarnde svårt att förstå hur det kunde bli så. -Du hade varit Yvonne till lags. -Ja. De kanske var det. Men det gick fort över och sen var jag vansinnigt olycklig. Jag satt och väntade. Yvonne skulle ringa när det var dags för mej att komma. Men hon ringde inte. Inget mer hände den dagen. -Hon djävlades med dej? -Säkert. Hon förlängde mina kval. Och vilka kval! Natten som kom undrade jag om det var hemskt att drunkna. Men jag visste att jag skulle vara för feg att våga dränka mej. Dan som kom blev inte bättre. Betty och Lena-Marie, den ljusa av de två, låtsades först inte om mej i skolan så jag fick inte veta vad Yvonne hade sagt till dom. Först sent på eftermiddagen kom Lena-Marie fram emot mig med ett försmädligt flin. Jag blev våt mellan låren och trodde först att jag kissat på mej. Men det var något annat. Jag var svimfärdig av undergivna känslor. Det var första gången jag erfor den lömska njutningen som skamkänslor framkalla. Lilian gör paus i berättelsen. Sen säger hon: -Låter de otäckt? Jag har själv blivit kåt av hennes berättelse och börjar också skämmas å Lilians vägnar. När jag inte svarar på hennes fråga fortsätter hon: -Jag fick sällskap av tjejerna efter skolans slut. "Varför sa du inte att de va du som skulle få lova saker?" frågade Betty på vägen hem. "Du tordes inte va" sa Lena-Marie och jag svarade att jag inte gjorde det. "Du ska va naken" sa hon sen. "Nähä", sa jag för jag ville inte tro det var sant. "Du måste klä av dej det fortaste vi kommer fram" envisades Lena- Marie, som nu var mycket upphetsad. "Annars ska du ha stryk. Yvonne är ensam hemma!" Jag vågade inte svara mer. -Jag förstod att jag var tvungen att klä av mej. Yvonne satt i en stol med högt ryggstöd med en päls lagd över axlarna. Åter var jag svimfärdig av skräckblandad upphetsning när Betty sa åt mej att lägga mej på knä framför Yvonne. Tjejerna satte sej i varsin stol alldeles bredvid. Och så började det. En mekanisk uppläsning av vad jag varit tvungen lära utantill. -Du kunde tydligen din läxa? -Ja fast jag var så nervös att jag stakade mej och körde fast vid ungefär hälften. Yvonne stoppade mej och jag fick ta om från början. Sen jag läst upp allt, det var verkligen en lång lista av förödmjukande löften, ställde Yvonne några frågor på innehållet. -Kunde du verkligen inte bryta dej loss i stället för att gå med på allt det där? -Nej! Jag hade gått för långt i eftergifter och var rädd för hur mycket Yvonne hade berättat om mej för Betty och Lena-Marie. Jag vågade inte göra Yvonne emot i deras närvaro och var som vax i kroppen och huvudet kändes som en stor lerklump. Jag hade varit lydig Yvonne i nästan tre år redan och det var inte lätt... -Har du aldrig ångrat att du avlade den där eden? Lilian funderar på min fråga. Säger, liksom sökande: -Nej. Fast jag vet inte. Yvonne blev förskräckligt sträng efter det där. -Kunde det betyda så mycket? Att du läste upp den där litanian? -Ja. Det gick mej djupt till sinnes. Jag underkastade mej verkligen hennes vilja. Sedan jag gjort ytterligare några medgivanden fick jag läsa upp edsförpliktelsen igen. Det kändes djupare den här gången när jag visste att jag skulle klara av den. Jag kunde koncentrera mej på innehållet och erfor intensivt att jag noga måste följa de förödmjukande reglerna i edsförpliktelsen. Yvonne var så överlägsen. Jag tyckte att hon var nästan vuxen så det kändes riktigt att jag underkastade mej henne. Hon såg attjag var kåt och förmanade mej strängt och lät mej läsa upp min underkastelseförpliktelse en tredje gång. Sen sa hon att det var bra. "Du kan klä på dej och gå hem. Tänk alltid i fortsättningen på vad du har lovat!" ... Ja. Så var det. ... Sen blev det inte nådigt att vara jag. -Slog hon dej? -Jag fick ofta stryk. För småsaker som jag gjorde som inte var till hennes belåtenhet. Yvonne krävde kadaverlydnad av mej. -Slår hon dej nu också? -Ibland. Hon har örfilat upp mej vid ett par tillfällen. -Hjälper det? Lilian tycks inte vilja svara på frågan men medger till slut: -Ja! Det hjälper. Jag blir het av skam och vill bara vara henne till lags. Jag börjar ana hur det där fungerar och är skamligt upphetsad av hennes berättelse. -Anade du att hon skulle ta upp det här med dej när hon anmälde sin ankomst? -Nej. Ja, jag begrep att hon inte skulle hjälpa tíll eller så men jag anade inte att hon hade planerat att stanna och trodde knappast att hon skulle kräva att jag skulle underkasta mej samma krav som i min barndom. -Så det gör hon? -Ja, det måste väl du märka? -Hur känns det? -Jobbigt. Den där eden var ju skriven för en som var mycket yngre än jag är nu. Fast jag faller in i samma vanor ändå. Jag kan inte hjälpa det. -Yvonne har dej i ett järngrepp? Lilian nickar. -Ja hon säger att jag måste bli ännu bättre än jag var då. När hon lämnade mej. ... För tio år sen. -Gör du det? Blir ännu bättre? Lilian rycker på axlarna som för att bagatellisera. -Om de ska fortsätta så här. ... Å de gör det. ... De kanske går lättare nu. När jag har talat om för dej. -De verkar ju som om du vill ha de på det här viset. -De e inte något som jag kan göra något åt. -Vi får se. -Nej Herman! Du kan inte heller göra nåt. Lova att inte reta Yvonne. Då får jag sitta emellan. Lova att inte reta henne. Lilians ansikte skrynklas till som i förtvivlan. Hennes bön är som om hon tigger om mitt beskydd. Så säger hon: -Du bad ju henne stanna. Jag hörde när du bad henne stanna. Då har du ju lovat! -Då visste jag inte vad jag vet nu. -Vi måste skiljas Herman. ... Om du kör iväg Yvonne. Jag känner mig förfärligt lumpen. Egentigen är det väl Lilian som ska känna sig lumpen och säkert gör hon det också men jag hade ju faktiskt bett Yvonne att stanna i vårt hem. Jag hade visserligen varit litet på lyran men det är verkligen inget försvar. Nu vet jag inte hur jag ska hantera den uppkomna situationen. -Okej, säger ja, jag ska inte köra iväg Yvonne. -Om du gör det måste jag följa med henne. -Men i all sin dar lugna dej Lilian. De blir nog bra ska du se. Jag försöker ta Lilian i min famn för att trösta men hon avböjer genom att dra sig undan med en arm utsträckt för att hålla mig borta. -Nej, säger hon, du får inte. Jag begriper inte hennes reaktion. Kanske är hon rädd att jag skall skrynkla hennes förklä. I det ögonblicket, vad orsaken till hennes reaktion än är, kommer vi i det ögonblicket från långt bort varandra. -Du ska nog passa dej Lilian, säger jag som en opreciserad varning. Jag känner mig litet kränkt och vill kanske hämnas. -Yvonne kommer kanske att bli ännu hårdare mot dej om du fortsätter att vara så där eftergiven. Lilian rör i en kastrull och verkar betryckt.Efter en lång stund, liksom eftersinnande, säger hon: -Nej. Jag tror inte det. Inte om jag är undergiven och gör som hon säjer. ... Det värsta för mej har varit att berätta för dej, Herman. Jag gillar inte att hon sagt ”undergiven”. Allt jag kan finna på att säga är: -Känns det bättre nu? Efter en paus nickar Lilian men jag är inte säker på att hon menar det. Om hon inte hade gift sig med mig hade hon sluppit att berätta. Jag känner i kroppen att hon förbannar den dagen när vi gifte oss. Betryckt lämnar jag henne ensam med sina bestyr och går till mitt rum. Hur fan ska det blir för oss i fortsättningen? |
Added 6 may 2021 Stories
You cannot see or post comments since you are not logged in.