Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoSymposiet
Part 5
Fredag kväll. Det är nervöst när slavtelefonen vibrerar mot låret. Tänk så feg jag känner mig när jag inte vågar annat än att svara med mitt nesliga namn: -Slavebenny. (Slejvbenny. Det är ju internationellt). -Hej slavebenny. Jojja här. -Vem? -Jojja. Har dom inte talat om mej? -Nej. -Jag har bokat in dej klockan nie i morron. -Bokat in? -Du. Jag kan inte förklara nu. Han ger mig en adress i Majorna och säger att jag måste skriva upp noga så det inte blir något strul. -Du måste komma exakt. Nie noll noll alltså. … Du vet att dom e noga me att vi passar tider. … Man vet ju aldrig om dom kontrollerar. Vi ses. Hej. Inte mycket till upplysning alltså. Inte mer än att Jojja måste vara en av deras stall av slavar. Det tycks höra till principen att vi slavar inte ska ges mer upplysningar än nödvändigt. Och visst påverkar det oss. Känslan av osäkerhet skapar beroende. För säkerhets skull är jag ute i Majorna med en halvtimmas marginal för att vara säker på att hitta rätt adress. Går sedan av och an på gatan för att invänta rätt tidpunkt. Tänker på Miss Erna. Finner en sorts tjusning i att vara hårt disciplinerad. Komma i underläge och anpassa mig till ett nytt sorts liv. Dags. Går trappan upp i det inte alltför välhållna landshövdingshuset. En mässingsskylt på dörren: Ateljé Jojja. Kostigt namn förresten. Slavnamn? Ateljén kanske tillhör Gynarkerna. -Tjänare slavebenny. Kom in. Jag blir insläppt av en lång tanig kille i trettiårsåldern. Ser väl inte alltför mycket ut i tjejers ögon men vem gör väl det inför en lesbisk maffia? Huvudsaken är väl att vi kan vara till nytta som slavar. Grå ögon. Råttfärjat smålockigt hår som är sammandraget i en svans bakom nacken. Jeansklädd. En slängig typ som verkar belåten med sig själv och livet. En trerummare av standardtyp. Vi går direkt till ett arbetsrum som tydligen är själva ateljén. En bänk till vänster med apparatur som ser hotfull ut. En ställbar fåtölj. Jojja förklarar att vi ska börja med att tatuera min högra underarm. Min första fråga: -Kommer det att göra ont? -Inte värre än att du står ut med det. De surrar. Sticker lite. Efter en stund vänjer man sig och tänker inte på det. -Vem har sagt att jag ska tatueras? E de ”dom”? Jojja nickar. -Vem skulle de annars va? Min skjorta kommer av och jag sätter mig halvliggande i fåtöljen. Min högra underarm fästs vid armstödet. Jojja tar plats vid sidan av. Lägger försiktigt en plastliknande schablon på armen och ut på översidan av min arm. Den känns fuktig mot huden. Han pressar genom att dra försiktigt med handen över schablonen. Kompletterar med tryckningar som han, lika försiktigt, förflyttar över arm och hand. Tar sakta bort schablonen och avslöjar ett mönster för sitt arbete. Jag försöker snegla men är för rädd att röra mig. Men där är inga tjusiga figurer. Bara text förutom en slinga ned över handen som slutar i ett rött hjärta. Jag sneglar mot Jojja. –Va e de där? -Lite info bara. Jojja svarar inte. Börjar sitt arbete. Ja det gör ont men inte så farligt ändå. Precis som Jojja sagt. -Du e alldeles ny som slav? Det kommer som en örfil när det kommer från någon annan än damerna. Jojja fortsätter att ansätta mig: -Man dras till dom som flugor till flugpapper. De känns ju så förbannat skönt när man äntligen lyckats övertyga dom om att man verkligen är en subman. Att man blir godkänd. Jag förstår först inte hur Jojja menar men det visar sig att han har sökt kontakt på nätet med Feminina Suprematister och anhållit att få bli medlem. Men det hade inte varit någon självklarhet. Han hade fått fylla i formulär och bedyra att hans högsta önskan var att få lära sig att lyda och tjäna. Lämna referenser. Bevisa att han verkligen var undergiven från födseln. De här kvinnorna vill inte ta sig an proselyter som de inte kan vara säkra på att kunna forma efter sin vilja. Det kunde inte falla Jojja in att jag inte hade behövt ansöka på det sättet. Mig hade de jagat därför att de bedömt mig vara en subman redan vid mötet i Eskilstuna. Jag har känslan att Miss Ernas huvudsakliga uppdrag i Västerås var att fånga in mig. Det kryper i kroppen när jag tänker på hur systematiskt hon gått till väga för att göra mig beroende. Till slut hade hon kunnat säga mig rakt i ansiktet att som subman har jag inga rättigheter. En subman är ingen riktig karl. Submän är till för att bli slavar. Miss Erna har fått mig att inse att det måste vara på det viset. På annat sätt kan jag inte förklara hur jag blivit så fäst vid henne. Kanske har vi hållit på trekvart när Jojja erbjuder en paus. -Klarar du att vi tar hjärtat också? Eller… Nej jag vill inte ha paus. Även om det är jobbigt vill jag ha de överståndet. Det gör mer ont på handens översida än det gjort på armen. Det där hjärtat är mening att det ska bli synligt förstår jag. Armen kan döljas med en långärmad skjorta. Tatueringen är klar och Jojja sätter på kaffe och serverar ett stort amerikanskt muffin till mig. Jag måste läsa armen baklänges eftersom texten är vänd ut från min kropp för att den lättare ska kunna läsas av andra. Litet avigt lyckas jag tolka ända från armbågen till handloven: Tillhör Feminina Suprematister. Därunder: slavebenny, Gyn 447. På en tredje rad: Ansvarig: xxxx (Väl ett medlemsnummer). Och ett mobilnummer som jag tror går till Madam Hannas kontaktmobil. Allt är i blått utom mitt slavnamn som är kursiverat och skrivet i hjärtats röda färg. Innan vi börjar med kaffet lägger Jojja om ett löst förband för att skydda den ömtåliga huden. När kaffet är färdigt och vi suttit och småpratat börjar jag göra mig beredd att resa tillbaka till Kungälv men så blir det inte. Först ska jag ha en märla i örsnibben. Det är gjort i en handvändning med pistol. Och sen börjar allvaret: jag ska ha en tvärpinne genom ollonet, en ampellang. Och ett nytt arrangemang för att innesluta min penis. För första gången ser jag min nya kukbur. Min CB6000 är av plast. Mitt nya tortyrredskap är av metall och är försett med en sond som ska träs en bit in i mitt urinrör. Försiktigt trär Jojja på mig själva fodralet till kukburen men utan pungringen och låsanordningen. Samtidigt får jag känna av hur det är att få en sond med en kula i änden införd i min kuk. Det pirrar men gör inte ont. Han måttar in garnityret och märker mitt ollon noga. Jag förstår att tvärpinnen som jag ska bära genom kuken på något ska anpassas till det yttre garnityret. När märkningen är klar tas sonden och hylsan av. Jojja sätter mig på en rak köksstol och för in ett smalt bord med ett städliknande verktyg mellan mina skrevade ben, som han med ett lätt tryck sätter fast den lilla rädda kuken i. Lägger en bygel över kukskaftet och trycker till så att bara ollonet är bart och under lätt tryck. Jojja har varnat mig att detta kommer att göra ont och anmanar mig att göra mitt yttersta för att behärska mig. -Det går säkert lättare om du hela tiden tänker på att det är för damernas skull du måste lida. Den tunna pinnen, två millimeter får jag veta, med en kula i ena änden, ska igenom ollonet och fixeras med en kula i andra änden. Jojja drar ihop städet någon millimeter och ökar pressen på mitt ollon. Han för en spetsig, två millimeters stav mot sidan av ollonet. Redan när spetsen tränger genom huden gör det alldeles vansinnigt ont. Jag vill skrika, gråta, men får inte. Hänsynslöst pressar Jojja på. Han för en hand över mitt bröst för att hindra mig från att vrida mig i smärta. Min kuk kan slitas ut ur sitt städ om jag inte kan behärska mig. Jag måste tänka på att jag förstör för damerna om piercingen misslyckas. Efter några sekunder för återhämtning driver Jojja pinnen genom min arma kuk. I baken på förpinnen sitter ampellangen fastsatt med en minmal gänga och nu ska den också drivas genom kuken. Det gör inte längre lika ont som när sylen trängde genom köttet. Sylen skruvas loss och ersätts av kulan som ska hålla ampellangen på plats. Jojja klappar mig broderligt på kinden. Han ler belåtet. Det värsta är överståndet. … För tillfället. Det är klart att en långvarig läkning av ingreppet kommer att kännas krävande. Han lossar min kuk från städet och låter mig vila ut i liggstolen. Jag känner mig som en annan människa. En som man gör vad man vill med. Kukburen ska på. Denna tyska metallsak. Kulorna i ampallangens ändar ska passa i urtag i kukhylsan för att förhindra att denna kan glida utåt. En extra säkerhetsåtgärd alltså som ska göra kukburen mer effektiv. Så kommer då den omständiga proceduren att få på kukarrangemanget genom att dels föra in sonden i urinröret och sedan anpassa pinnens ändkulor i urtagen på hylsan. Åter får jag en smärtchock när sondens kulformade ända passerar läget för piercingen. Det gör nästan lika ont som när jag fick pinnen insatt. Jojja desinficerar alla sår och ger mig en rad skötselråd. På min fråga om det kommer att bli besvärligt får jag ingen tröst. Det kommer att dröja ett par veckor, eller så, innan jag någorlunda har anpassat mig så pass att det inte är så obehagligt längre. Medan vi sitter med ett avslutande prat räcker Jojja ett häfte, skrivet i enkel datorutskrift, stort som min flathand till mig. Jag ser frågande på honom: -Du måste alltid bära den här på dej. -Vad är… -Den kallas för ”boken”. Om en dam kommer mot dig med handen utsträckt med handflatan uppåt betyder det att hon vill se boken. Utan kommentar eller invändning räcker du boken till henne så hon kan se om du har några anmärkningar eller själv vill göra en anteckning. En sorts koll alltså så du alltid måste uppföra dej så som dom kräver. -Fyfan! -Du får inte säja så där. Inte ens tänka… Va! E du inte en kvinnodyrkare? -Jag dyrkar Miss Erna. -Vem gör inte det. … Och Madam Hanna. Tuff kvinna som man helt enkelt måste lyda. * Bilresan hem till Kungälv blir inte min mest bekväma resa. Jag måste tänka som jag blivit rådd att göra, att det är för damernas skull, eller Miss Ernas, som jag måste lida. * Alltså, det är för djävligt. Ska man behöva lida på det här sättet bara för att man är en undergiven man. Nu är jag där igen! Varför är jag undergiven? Det bara ÄR så. Det MÅSTE sitta i generna eftersom det är så omöjligt att ta mig ur det. Vill jag slippa att ha det på det här sättet och återgå till mitt tidigare urtråkiga liv i frustration och längtan? Otänkbart! Dessutom sitter jag fast i smeten. Införd i ett slavregister för vilken lesbisk suprematist som helst att leta i. Jag har förlorat fotfästet. Fortfarande bearbetar jag detta att jag sitter fast. Att jag måste lyda och underordna mig. Miss Erna vill att jag skall lida för hennes skull… Nej. Aj! AJ! Jag får inte bli kåt ju. Jag får inte bli kåt. Jag kan inte tänka på Miss Erna! KAN INTE!? Det är inte jag som råder över mina tankar. Om Miss Erna har bestämt att jag ska tänka på henne så gör jag det. Det behövs ingen mobiltelefonlinje för att vi ska kommunicera. Det sker trådlöst. På Miss Ernas villkor. Jag hinner inte till toaletten vid biblioteket. Sperman pressar ut genom kukröret i kalsongerna. Nu måste jag gå utan kalsonger resten av dagen igen. Och inte har jag fått med någon plastpåse. Jag kan inte lämna kletiga kalsonger åt städerskan att hitta. Trots allt känns det litet bättre nu när jag laddat ur och blivit tömd på testosteron. Min nya kukbur är tung och rör sig allteftersom jag ändrar ställning och gör mig ständigt medveten om att jag inte längre är en fri man. Den på sätt och vis tvångsonanerar mig och tvingar fram tankar på Miss Erna. Jag är en arbetsnarkoman som vill ge järnet åt företaget men nu störs jag av ständiga avbrott i vad jag håller på med. Mitt jobb handlar om forskning och utveckling (FoU) vilket innebär att jag skriver mycket interna rapporter för spridning i företaget. Dessa skrivs ut på sekretariatet varför jag har dagliga ärenden dit. Men just nu, denna för mig så dramatiska dag, vill jag inte gå ned till sekretariatet och tjatta med kvinnorna där. (Jojja har varnat mig för att tänka på dem som tjejer, för att jag inte ska försäga mig. Vi som förekommer i slavregistret måste ständigt öva oss på att se kvinnor, alla kvinnor och flickor, som överlägsna oss varför vi måste uppträda respektfullt). Det är inte lätt att behöva se sig som underlägsen dem som har att utföra tjänster åt mig. Nej, det blir inget besök på sekretariatet denna dag. Dessutom är den dam som har fått tampas mest med mina, inte så populära, alster på semester. Jag känner mig feg och nedvärderad eftersom jag inte vågar träffa tjejerna på sekretariatet. Och denna feghet framkallar åter erotiska tvångstankar och så sväller det nere mellan låren och gör ont. Att bli tvångsonanerad är inte alls detsamma som när man runkar. Det är en form av sadism i detta att bli upphetsad samtidigt som det gör hemskt ont. Jag kan inte styra mina känslor och jag tror att jag ska bli tokig. Om jag inte redan har dukat under så gör jag det nu. Det är alldeles hopplöst. Moralupplösande. |
Added 10 may 2021 Stories
You cannot see or post comments since you are not logged in.