Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoVi måste göra en katalog
Part 2: Medan galna idéer får fäste
| Några ordentligt varma dagar kom på rad. Det rådde låg aktivitet på bägge företagen. Semestrarna var i full gång för många, men båda ägarfamiljerna var fortfarande på plats. Dessutom även bland andra Lisen och Mona. Ett par veckor hade förflutit sedan midsommarfesten. Den som varit väldigt omtumlande för Lisen. Redan dagen efter hade tvivlet börjat gro. Hon hade vaknat med cement i hjärnan. Det hade varit ostadigt att resa sig, och Illamåendet hade kommit i varierande vågor. Det var tydligen så som bakfylla kändes. Under tillfrisknandet hade hon gått igenom gårdagen. Kunde hon lita på det hon upplevt? Å ena sidan verkade det för otroligt. Å andra sidan hade hon varit där. Hon hade sett bilden med egna ögon. Hon kunde väl inte ha misstolkat den? Sen hade inte kunnat sluta undra. Ifall det mest varit hennes eget påhitt, var kom det i så fall ifrån? Hon hade väl inte tänkt på sånt? Eller hade hon det, liksom helt omedvetet? Nej, det trodde hon ju verkligen inte. Å andra sidan gjorde hon det nu. Hon kom på sig själv med tankarna, fast hon försökte verkligen att låta bli. Dagarna hade gått men utan någon klarhet. Hon hade hoppats att tankarna skulle försvinna, men de hade faktiskt bara blivit värre. Och nu hade hon alltså dessutom tråkigt, eftersom det fanns så lite göra. Inte en bra grogrund för minskat funderande. Hon försökte sysselsätta sig med distraherande uppgifter. Leta fram och sortera bort trasiga nålpåträdare, ställa olika års bokföringspärmar i rätt ordning - den sortens olika ganska onödiga små uppgifter. Ändå hade tankarna smugit sig på oinbjudna. Det var ju naturligt att bli kissnödig, och det kunde hon ju inte hjälpa. Och inte heller springa på toaletten ideligen, det skulle vara både befängt och uppseendeväckande. Summan blev att funderingarna inte kunde förhindras. Hur skulle det vara hålla sig, så att det började bli riktigt krisigt? Lisen visste inte hur hon skulle reagera. Undrade om den där känslan skulle återkomma - den hon upplevt på midsommar, den skrämmande. Den där hon övervägt att ge efter. En kväljande oro, och samtidigt oemotståndlig nyfikenhet. Hon skulle behöva få visshet om saken. Väntade hela tiden lite längre med toalettbesöken, och upptäckte att det medförde ökat pirr. -- Mona hade haft en egen trevlig minisemester, och hälsat på sin moster i Dalsland. Det hade skingrat hennes tankar på katalogen, och rent allmänt gett henne god avkoppling. Hos moster Gudrun kunde hon slappna av, bli en oskuldsfullare version av sig själv. Hade till och med kunnat ignorera skisserna, åtminstone medan Gudrun hejdlöst skämt bort henne. Nu var Mona tillbaka sedan två dagar, även om hon inte arbetade full tid. Hon hade avlöst Lisen ute i kassan emellanåt, och nog var det något med henne? Möjligen var det något Mona inbillade sig, men hade inte Lisen verkat ovanligt fjärr? Jo, något var det som distraherat henne. Och hon tog inte pauser som brukligt - hoppade istället över somliga och arbetade vidare. Ofta med ganska menlösa saker, närmast tidsfördriv. Efter ett tag hade Mona förstått varför, och det blev alldeles extra tydligt idag. Lisen stod borta i kassan som hon brukade, såvitt Mona visste utan att ha rastat. Och Mona noterade något som var märkligt. På håll tycktes Lisens kroppsställning regelbundet pendla. Än åt ena hållet, än åt andra. Mona gick närmare för att bli säker. Jo, det här var som hon trott. Lisen stod och liksom trampade på stället. Lutade ena smalbenet mot motsatta benets vad, stod så en stund och bytte sedan. Om och om igen - en otålig dans. Mona kunde inte låta bli att le. Det fanns inte mycket till tvekan här; Lisen stod och höll sig och var kissnödig. Ibland kunde horn växa i Monas panna, när en särskilt fräck idé dök upp. Det här råkade vara ett sånt tillfälle. Någonstans hade den här funderingen redan grott, om Lisen och den där skissens påverkan. Det började bli dags att provocera lite, för att se vart det kunde leda. Mona gick en lov och rundade Lisen, medan hon tänkte ut den närmaste taktiken. Hon skulle behöva se var Lisen stod, gå varligt fram och sondera terrängen lite. -- Lisen hade inte varit på hela förmiddagen, och blåsan hade börjat fyllas upp ordentligt. Hon skulle nog behöva gå före lunch, och absolut inte vänta till efter. För inte vågade hon vänta så länge? Folk brukade kunna ramla in kring lunchen. Kanske skulle hon fastna med någon kund, det gick ju inte att veta säkert. Och det ville hon ju inte riskera. Eller hur, visst ville hon inte det? Hon fick syn på Mona vid provhytterna, där hon drog ifrån alla draperierna helt. Därefter hon på helkroppsspegeln med rullhjul, så att den stod på rätt plats. När Mona var klar vände hon sig, och kom bort till Lisen i kassan. Lisen vinnlade sig om en neutral uppsyn. Ville inte antyda att hon var nödig - åtminstone inte så illa som hon var. “Nehej, är det inte dags för rast? Jag kan ta över här ett slag.” Mona nickade frågande åt Lisen och log. “Ja, jo det skulle… tack, vad snällt!” Lisen kände sig överrumplad av Monas fråga. Halvt om halvt besviken, en aning desorienterad. Som om Mona stört hennes lilla balansakt. Vart skulle hon ta vägen nu då? Det naturliga vore att skynda till toaletten, men hon ville ju utmana sig själv. Och just då dök han upp där - Karsten på väg att ta en rökpaus. Rakt bortom parkeringen, vid sidoingången till Erlandssons. Lisens hjärta flimrade till och blåsan kramade. Kombinationen var fortfarande ny, och väldigt spännande. Ännu större anledning till ett omedelbart toabesök. Ändå gjorde hon inte som hon borde. “Jag tar en nypa luft, tror jag.” Lisen lät faktiskt själv inte helt övertygad, även fast det var hennes egna ord. Och så vände hon sig mot entrén, och gick med lätt stela steg ditåt. Mona såg efter Lisen och log snett. Detta var intressantare än hon trott. Nu hade hon gett Lisen en chans, och hon hade verkligen inte tagit den. Inte passat på att äntligen få kissa. Hade istället satt av åt motsatt håll. Och med sikte på Karsten, verkade det. -- Lisen släntrade bort över parkeringen, mot Erlandssons. Vad i hela friden gjorde hon nu? Hon kände sig darrig och helt knäpp. Vad gjorde hon härute så himla nödig? Det spände och molade nere i buken, men det var faktiskt ganska skönt också. Det borde det ju egentligen inte vara. Bara en sån sak - hon rodnade nästan. Karsten stod lutad mot huskroppen vid hörnet. Han höjde handen till skydd mot solen, och vinkade när han såg Lisen komma. Hon vinkade tillbaka, och hjärtat fladdrade igen. “Ser man på, celebert besök från Trådborgen!” Karsten log och höjde ironiskt ena ögonbrynet. Företagen kallade skämtsamt varandra Trådborgen respektive Spånslottet. Oklart vem som hittat på de öknamnen. “Mister Spån Junior, goddag.” svarade Lisen avmätt. Hon hoppades att hon lät avslappnat tuff, men hon kände sig som en fåntratt. En oroande kissnödig en, till på köpet. “Har ni nåt lurt på gång, då?” frågade Karsten, och kisade åter mot solen. Lisen gick och ställde sig bredvid honom, så att solskenet inte störde lika mycket. “Nä men du vet, inte så mycket.” Hon visste inte hur hon skulle fortsätta. De stod under tystnad i några sekunder. Lisens hjärta bultade, liksom hennes plågade buk. Karsten höll fram sitt cigarettpaket åt henne. Hon tog en cigarett som stack fram. Lisen hade provat, men rökte egentligen inte. Fast nu gällde det att verka världsvan. Och så tabbade hon sig ändå genast - satte cigaretten i mungipan på en gång. Den var ju inte ens tänd ännu. Karsten lutade sig fram mot henne, nära. Riktade sin cigarettglöd mot hennes otända cigarett. Lisen var akut medveten om hans närhet. Den här gången fladdrade Inte bara hjärtat, utan nästan hela kroppen inklusive hennes blåsa. Det här var inte bra, ändå härligt. Karsten stod så till hennes cigarett glödde. Hon kände nervositeten byggas upp inom sig, innan Karsten till sist rätade på sig. En krampaktig våg byggdes upp inom henne. Hon var alldeles för kissnödig för detta! Hon var tvungen att trampa med fötterna, det gick bara inte att stå still. Hon noterade Karstens frågande blick på sig. Hon svalde och försökte verka fortsatt oberörd. Det gick med nöd och näppe vägen. Vågen stillade sig och kunde tänka. Hon måste nog avbryta det här strax. Röka färdigt cigaretten och gå tillbaka in. I sin iver drog Lisen ett halsbloss. Ett litet, men ändå alldeles för överväldigande. Hon hostade till och kände blåsan spritta. En liten het skvätt letade sig ut, och sögs snabbt upp av hennes trosor. Så himla hemskt och läskigt och spännande! Karsten såg roat på henne någon sekund, men fick sen ett mer allvarsamt uttryck. Hon måtte väl se alldeles förskräckt ut. “Gick det bra?” frågade Karsten utan hånfullhet. En del av Lisen ville rusa iväg. Hon måste ju för sjutton på toaletten! En annan del ville stå kvar här, dra ett bloss till och hosta mera. Då skulle det inte vara hennes fel. Nej, nej, och åter nej - sluta nu! Lisen försökte ruska om sig själv mentalt. “Äsch, jag måste… kom på en sak. Men tack för cigaretten, vi ses framöver!” Hon lät ännu halvkvävd av sitt bloss, och viftade undan rök med ena handen. Så vinkade hon urskuldande och började gå. “Javisst, okej! Ha det så bra då.” Karsten lät en aning förvånad och besviken. Lisen kände att han såg efter henne, men hon vågade inte vända sig bakåt. Hennes ansikte var förmodligen rött och flammigt. Fukten mellan benen kändes plötsligt extremt besvärande. Men inte bara på ett dåligt sätt. Hon nådde Strömbergs entré, och mindes cigaretten. Lisen såg sig om och hittade askkoppen, uppsatt på en stolpe i en betongsugga. Hon släckte och släppte ner cigaretten där. Nu skulle hon definitivt in och kissa. -- Mona hade försökt observera vad som hände, men hade blivit distraherad av en kund. Det senare hade förvisso varit en lyckträff, eller skulle eventuellt kunna visa sig bli - för Lisens besök hos Erlandssons var över. Mona blev inte riktigt klok på varför, men Lisen verkade ha fått bråttom tillbaka. Antagligen övertolkade hon det hela, men ändå - Mona tänkte pröva den tes hon hade. Särskilt när hon nu fått ett trumfkort. Det gällde bara att vara tillräckligt snabb. Lisen han knappt komma in i lokalen, förrän Mona genast ställde en angelägen fråga: “Lisen, vill du ta kassan en stund. Jag skulle verkligen behöva gå på toaletten. Jag blev så himla nödig helt plötsligt.” Mona underströk orden med en liten nigning. Lisen kände sig inte så lite ställd. Det här hade hon inte väntat sig. Konflikten hon känt inom sig var tillbaka, och späddes på med ännu fler aspekter. Hon ville inte verka sämre än Mona, och ville dessutom vara henne till lags. Och här återkom ju möjligheten till utmaning, att tvinga sig att vänta lite till - fast att hon borde ge upp nu. Vad skulle två minuter till kunna skada? “Ja, visst… självklart!” svarade Lisen till slut, och Mona trippade genast iväg från kassan. Lisens uppmärksamhet riktades istället åt Karstens håll. Han stod ännu kvar där i solen. Mona gick inte till butikens enda wc. Den var ju faktiskt ändå redan upptagen. Det var kunden som kommit in tidigare, vars lille son fått ont i magen. Antagligen rejäl förstoppning så här i värmen. Det toalettbesöket skulle nog ta ett tag. Inte heller gick Mona ut till dassen, vilket annars också hade varit en möjlighet. Istället gick hon raka vägen till pentryt. Där fanns en termos med kaffe uppställd, och hon hade ordnat en tillbringare isvatten. Hon tog fram en kaffemugg ur köksskåpet. Stod därefter och väntade en kort stund, för att få tajmingen att verka rimlig. Sen hällde hon upp kaffe i muggen, och ställde ner den i ett dricksglas. Så lyfte hon glas, mugg och tillbringare. Väntade sedan ytterligare några ögonblick, och gick. -- Lisen försökte hålla andningen lugn och jämn. Blåsan började kännas oroväckande stinn och öm. Hon fick verkligen inte tappa koncentrationen nu. Mona borde vara tillbaka när som helst. Ja, här kom hon ju precis nu! “Jag tog med lite kaffe åt dig. Om du vill ha, annars tar jag. Och lite vatten, det är ju varmt. Det var tjugoåtta grader när jag kollade. Man kan inte få nog med vätska.” Mona lade fram det som rena självklarheter, men observerade givetvis Lisens reaktioner extra noggrant. Lisens blick såg skrämd ut, nästan skräckslagen. Mona hällde upp iskallt vatten i glaset. Hon såg till att det porlade ordentligt. Det höll på att brista för Lisen. Hon måste klämma åt allt hon hade. Det här var inte alls roligt längre. Hon måste skynda sig på toa, nu! “Håhh… jo, tack, först måste jag bara…” Lisen fullföljde inte meningen, pekade bara istället. Så satte hon av bort mot toaletten. Mona betraktade henne både roat och fascinerat. Den här gången fanns det ingen tvekan. Lisens brådska visade att hon var kissnödig, och riktigt ordentligt efter vad det verkade. Lisen gick med hastiga steg mot toaletten. När hon kom fram var den upptagen. Det kändes både orimligt och helt självklart. Som något som bara inte kunde hända, och som om hon redan vetat det. Det behövdes någonstans att ta vägen, snabbt. Annars skulle hon väl kissa på sig. Hon bet ihop och försökte tänka klart. Kroppen var i någon sorts krisartat tillstånd. Här kunde hon hursomhelst inte stå kvar. Hon måste iväg härifrån fort, bort, ut! -- Vilket skådespel det här artade sig till! Mona ville så gärna följa efter Lisen, men hon måste vara kvar i butiken. Hon såg bara att Lisen gick ut, och strax försvann utom synhåll på baksidan. Nästan direkt efter det öppnades även toalettdörren, och mor och son kom lättade ut. Mona hade inte väntat sig någon affär, men modern verkade genuint intresserad av klänningar. Särskilt en sommarklänning som var på realisation. Mona kunde sälja lätta sommarklänningar i sömnen, och nu tog därför hennes svada över. Hon glömde bort Lisens situation för ögonblicket. -- Lisen stod bakom buskarna på industritomtens baksida. Framför henne fanns diket och en åker. Skulle hon bara dra ner trosorna här? Sätta sig i full synlighet bortifrån vägen. Den gick förvisso på andra sidan fältet, men ändå - nån skulle kanske kunna se. Någon med falkblick eller ett par kikare. Egentligen borde hon självklart gå tillbaka in, och bara vänta tills toaletten blev ledig Hon borde inte ens ha gått ut. Men hon var i ett irrationellt tillstånd, kissnödigare än hon varit på mycket länge. Hennes hjärna famlade efter några anständigare alternativ. Visst fanns ju den gamla längan utedass, men knappast någon brukade använda dem längre. Det fanns visst ett getingbo där någonstans. Det ville hon verkligen inte veta av. Hon kände sig villrådig och närmast panikslagen. Borde vara överallt och ingenstans, förutom här. Det var bråttom, ändå stod hon still. Lisen kände sig snurrig, desperat och… upphetsad? Det både pirrade och smärtade väldigt intensivt. För riskabelt att vänta en sekund till. Det kunde alldeles strax vara för sent. Hon såg sig om med stod kvar. Hon måste ha blivit spritt språngande galen! Det kom en våg av fruktansvärd kissnödighet, och hon måste knipa med hela buken. Pirret hon kände växte när hon knep. Det var som om tiden saktade in. Hon kände en ljuv, växande, vibrerande domning. En domning hon inte var beredd på, och som gjorde hennes underkropp till gelé. Det blev varmt mellan benen nästan genast. Lisen hukade sig förskräckt av ren instinkt. Värmen fortsatte att sprida sig i trosorna. Hon stirrade förskräckt ner mellan sina fötter. Det strilade stadigt ner vätska i gräset. Lisens hjärna gjorde den helt självklara kopplingen. Hon rafsade undan trosornas gren under kjolen, så att den kom ur farans väg. Därefter fick det flöda med full kraft. Det kändes sagolikt att äntligen släppa loss. Den kraftiga strålen bildade en skummande pöl, som sögs upp av jorden inunder gräset. Hon kände sig alldeles omtumlad och chockad. Hon hade tillfälligt glömt insynen från vägen, men nu makade hon sig runt lite. Hon hade åtminstone rumpan vänd åt vägen, det var det minsta man kunde begära. Flödet ebbade ut och hon var färdig. Hon höll ännu trosgrenen med två fingrar, och kände att den var alldeles blöt. Alldeles nyss hade hon kissat på sig. Inte jättemycket, men det hade faktiskt hänt. Hon släppte tillbaka trosorna på plats ordentligt, och rös till av den svala vätan. Lisen betraktade frånvarande sina båda blöta fingrar. Förde dem till näsan och sniffade lite. Så här doftade alltså hennes trosor nu. Hon insåg att hennes andhämtning var flämtande, nästan som om hon vore alldeles andfådd. Så spratt hon till och reste sig. Hukade sig igen och torkade av fingrarna. Gräsmattan fick duga som servett för stunden. Nu fick det räcka med rena dumheter, hon kunde inte bete sig så här. -- Karsten återupptog måleriet efter sin lilla rökpaus. Det hade varit mysigt att träffa Lisen. Men mötet han hade också tyvärr påmint honom, om varför hade han undvikit henne ett tag. Han brukade ju försöka hålla sig nära, men midsommarfesten hade gett honom dåligt samvete. Den där situationen som hade råkat uppstå, som hon naturligtvis var helt oskyldig till. Och han hade reagerat som han gjorde, på det där ociviliserade och perversa sättet. Och nyss hade samma sak hänt igen. Han hade förstått att hon var kissnödig, och det hade naturligtvis varit olämpligt spännande. Därför kände han sig lite usel igen. Och rädd för att liksom bli påkommen. Hur nu det skulle kunna gå till. Antagligen var han väl bara onödigt harig, men det var ju fel på honom. Han ville inte att andra skulle veta. Han lät målandet distrahera honom en stund, sen kunde han ändå inte bärga sig. Han lade ifrån sig pensel och palett, reste sig och gick och låste dörren. Tog fram nyckeln till skåpet med skisserna, låste upp det och drog ut lådan - den som innehöll hans alldeles särskilda samling. Nu var han ifred här i ateljén, och kunde göra nästan vad han ville. Han bläddrade lite darrigt fram rätt ark. Hans kropp hade redan reagerat i förväg. Inget han var det minsta stolt över, men han kunde inte rå för det. Fantasierna och driften tog överhanden, som vanligt. -- Mona såg att Lisen kom tillbaka lättad. Men samtidigt var det något med henne. Hon var högröd och svettblank i ansiktet. Hon hade förmodligen gått på ett utedass, och där var det säkert svinvarmt idag. Lisen gick in i pentryt mot baksidan, och tvättade händerna noggrant med lite diskmedel. Hon borde egentligen gå till toaletten nu, inte minst för att ta av trosorna. Hon såg att toalettdörren nu stod öppen. Nej, hon hade ju just tvättat händerna. Det vore konstigt att göra det först, och sen efter det gå på toaletten. Istället gick hon till kassan och Mona. Hon måste komma på något att säga. Ville inte låta sig förekommas med frågor. “Nu ska det bli gott med kaffe!” kvittrade Lisen och tog upp sin mugg. Kaffet var nu inte längre rykande varmt, men det hade ingen betydelse för henne. Det blev en liten stunds meningslöst småprat, medan Lisen mest kände sig oerhört distraherad. De genomvåta trosornas tyg satt mot huden, och det kändes lite underligt och obekvämt. Obekvämt och samtidigt som en spännande påminnelse. Det fanns ytterligare något som distraherade Lisen. Kasten stod inte längre kvar och rökte. Hon kom på sig med en fundering - att hon skulle velat gå tillbaka dit. Om han fortfarande hade stått där, alltså. Och göra och säga vad för något? Fråga om han ville se hennes trosor? Nej, nu fick hon ändå ge sig! Vad hade det tagit åt henne egentligen? “Jaha, nej men jag slutar ju strax. Du kan nog faktiskt bomma igen snart. Vi har nog haft dagens sista kunder.” Det var Mona som avslutade deras konversation, Lisen hade knappt noterat vad som sagts. “Ja, jag ska nog göra det snart. Bara dricka upp kaffet, kanske ta mer.” De bytte plats, så Lisen bemannade kassan. Mona hajade till och rynkade på näsan. Hon tyckte att hon kände en pust - även om förstås kanske misstog sig. Men luktade det inte en aning kiss? Det var knappast hon själv, visste hon. Och då återstod i så fall Lisen. Kanske hennes fantasi spelade henne ett spratt. Det vore inte första gången det hände. Hon tänkte inte så här och spekulera. Men hursomhelst hade hon lärt sig något - det verkade som om Lisen fått idéer. Att tankar väckts av den där bilden. Mona kände sig hyfsat säker på det. Dagens övning hade nog gett resultat ändå. Så sa de båda hejdå till varandra, och Mona lämnade Lisen ensam i butiken. Lisen drack upp kaffet och sitt vatten. Därefter tog hon sig en omgång till. Klockan var inte mer än halv fyra, och hon kunde gott stanna lite till. Mat var det inte förrän klockan sex, så Lisen hade ingen särskild brådska hem. Det tog bara sju minuter att cykla. Hon slog på radion, till Ulf Elfving. “Upp till tretton” pågick tydligen just nu. Lisen var väl inte riktigt i målgruppen. Hon lyssnade ändå, för Ulf Elfvings skull. Synd att han inte fortfarande ledde “Svensktoppen”. Det borde börja kännas i blåsan snart, för hon hade druckit ganska duktigt nu. Bra för värmens skull, och för nyfikenheten. Trosorna var fortfarande fuktiga efter hennes olycka. Hon behövde knappast vara rädd om dem. Och nu tänkte hon så där dumt igen. Hon skulle bara lyssna lite på radio, sen skulle hon stänga butiken som vanligt. Eller hur, visst skulle hon väl det? |
Added 5 dec 2021 Stories #Man #Woman #Shame play #Epoker/Epokromantik #Wet #omorashi #1970tal #70tal
You cannot see or post comments since you are not logged in.