Log inRegister
In a so-called safe space
eller jag känner mig inte trygg i trygga rum


TW: våld mot transkvinnor, cancel-kultur
"In a so-called safe space" är en textrad jag snott från Tami T:s låt So Afraid.



Jag har tänkt skriva en text om safe spaces rätt länge nu utan att det blivit av. I samband med DS namnbyte och att jag sett ett antal medlemmar skriva att de inte längre känner sig trygga på sidan som tidigare varit deras fristad så har min tanke på trygga rum väckts igen.

Även på tiktok har det nyligen blivit aktuellt att prata om trygga rum på grund av en viral tiktok där en straight kvinna berättar att hon besökte en lesbisk bar och hennes straighta killkompis blev utskälld för att han var där. Jag blev förvånad över backlashen tiktoken fick från det lesbiska communityt online. Det känns som att det var nyligen vi queers snackade om att man inte kan förbjuda straighta på pride eftersom det inte går att se vem som är straight, gay, bi, cis, trans, man, kvinna eller ickebinär - men jag inser att det säkert var typ ett decennium sedan (och i internet-år alltså typ på stenåldern) och uppenbart har diskursen förändrats sedan dess. Anledningen till backlashen var att queera kvinnor på tiktok ansåg att lesbiska barer är safe spaces för queera kvinnor och att det därför inte får komma in straighta män där.

Jag försökte kolla upp om baren som dramat utspelat sig i hade nån särskild policy gällande kön och sexualitet men hittade inget om det på deras hemsida eller instagram. Men i en artikel som är länkad på barens hemsida står det att den alltid haft en "mixed" crowd med besökare som är "gay/straight, represent regulars/tourists, of all genders/sexualities, yellow stripes/pink polka dots, and anything/everything in between."

Jag tycker att den händelsen (ett uteslutande som egentligen inte verkar fått så hårda konsekvenser för den som blev utslängd), är en bra utgångspunkt för att prata om safe spaces. Kanske blev baren tryggare efter att den straighta cis-mannen blev utslängd? Det verkar iallafall vara koncensus på tiktok just nu. Personligen tror jag inte det.

I den postapocalyptiska skräckboken "Manhunt" av Gretchen Felker-Martin finns en scen som speglar händelsen i den lesbiska baren, fast typ i nån slags mörk dystopisk tivolispegel. I boken har ett virus (som bara drabbar folk med en viss grad testosteron i kroppen) gjort i princip alla män till otänkande vilda monster som dödar och våldtar alla de träffar på. I en scen tänker huvudkaraktären Beth tillbaka på när hon och två andra transkvinnor blir utkastade ur sitt queera kollektiv i början av virusutbrottet för att afab-queersen känner sig otrygga med dem där. Hon minns tillbaka på hur hon får ytterdörren slängd i ansiktet för att mötas av en stoppskylt i rosa och blått med texten "THIS IS A SAFE SPACE FOR PEOPLE OF ALL GENDERS, RACES, FAITHS, AND SEXUALITIES!". En av kvinnorna står kvar och bankar på dörren, gråter och skriker när det faller ner en AC från ett fönster och dödar henne. Det är en väldigt tydlig kritik av så kallade trygga rum som, i sin iver att vara trygga för vissa, stänger ute andra (ofta mer marginaliserade grupper). Och specifikt då queera rum där afab-queers stänger ute transkvinnor och utsätter dem för våld om de visar minsta lilla motstånd.

Det påminner lite om när många i DID-communityt (DID: Dissociative identity disorder) drev en hatstorm mot en youtuber med DID efter att den blivit uthängd på Kiwifarms (ett forum till för att hänga ut, stalka, håna och doxxa folk som beter sig o-normigt). De på forumet hade grävt fram gamla bilder som youtubern hade ritat på vad som kanske eller kanske inte var minderåriga i vad som kanske eller kanske inte var sexuellt syfte (det är lite oklart, vad jag förstår). Efter det följde en rad anklagelser där, likt det ofta blir i hatstormar, seriösa anklagelser blandades med vad jag uppfattar som en blandning av olika fördomar, funkofobi, transfobi och kinkshaming. Det var alltså en person som var extremt utsatt, med mycket trauman, psykisk ohälsa och osäker inkomst. Den fick så mycket hat att den behövde försvinna från internet för att folk inte längre kände sig trygga online på grund av den. Även dens dåvarande partner med DID fick extremt mycket hat. Det är ofta extra svårt att bete sig på ett normigt sätt som inte upprör någon när man tillhör olika intersektioner av utsatthet (vilket självklart inte är en ursäkt till att bete sig dåligt, men vem som får bestämma vad som är dåligt är inte alltid lätt att reda ut). Framförallt blir marginaliserade personer extra utsatta i hatstormar och uteslutande ur communityn eftersom de ofta inte har någon annanstans att ta vägen.

Kanske hade youtubern betett sig dåligt, det vet jag inte. Kanske blev DID-communityt mer tryggt efter utkastandet av den, det vet jag inte heller. Men när man pratar om trygga rum tänker jag att man borde fråga sig för vem? Och trygg på vilket sätt?

Det finns liksom många aspekter av trygghet. Fysisk eller känslomässig, för de flesta eller för individen? Och vem är det som får bestämma det? Ofta säger arrangörer typ "det här är ett tryggt rum för den här och den här sortens personer" utan att specificera på vilket sätt och vem som får avgöra vad som känns tryggt. En queer i ett queert safe space kan ju känna sig otrygg pga en annan queer på platsen (som kanske beter sig på ett typiskt queert sätt, t ex har en viss jargong, använder ett visst lingo, röker eller dricker mycket). En person kan känna sig otrygg av något som gör en annan person trygg. Känslor är inte alltid rationella. Och gränsen för vad som uppfattas som otryggt beteende är olika för olika personer.

Att känna sig otrygg i ett så kallat tryggt rum kan vara en väldigt obehaglig upplevelse, kanske ännu mer så än om rummet aldrig utgett sig för att ha en gemensam trygghet. Det kan vara en ensam och marginaliserande upplevelse. T ex den särskilda utsattheten för personer som blir utsatta för våld i nära relationer eller barn som blir mobbade i skolan. Det är platser som ska kännas trygga, som förväntas vara trygga, men som inte alltid är det.

Jag har funderat på vad motsatsen till ett safe space är och tänkt på i princip alla offentliga platser. Mitt jobb t ex - jag skulle verkligen inte kalla det ett "safe space" - jag har sett mycket rasism och homofobi där och de flesta vet inte ens vad trans är. Platsen skapar för mig en önskan om något annat - vilket kanske också är en stor anledning till att jag är drivande i att skapa separatistiska platser. Men jag undrar om den önskan för något annat verkligen är en önskan om en "trygg" plats. För mig personligen tror jag snarare jag önskar en gemenskap. En in-group-ness. En stark vi-känsla som jag kan få vara en del av. En fristad där jag inte behöver förklara basic delar av min identitet.

Grejen med ett "vi" är att det ganska ofta skapar ett "dom". När vi skapar en gemenskap stänger vi ofta ute andra. När vi ska göra en plats trygg för de flesta stänger vi oftast ute personer som skapar obehag. Men de som skapar obehag för de flesta är ofta de som är ännu mer marginaliserade av samhället. Ibland är det inte så, som i exemplet med den straighta cismannen (där jag tänker att den kvinnan som ifrågasatt sig hans rätt att vara där egentligen bara hade tur), men väldigt ofta skapas obehag på grund av människors rasism, homofobi, transfobi, funkofobi och annan fientlighet mot olika marginaliserade grupper.

Jag känner mig inte säker på en plats jag kan bli utesluten ur om jag beter mig lite konstigt, säger fel sak eller blir lite för full. Jag förstår att det kan vara obehagliga saker som gör att folk känner sig otrygga, men jag önskar ändå att vi kunde ha andra lösningar än att direkt stänga ute folk.

Jag tror på en mer community-baserad approach, där konflikter inte ses som automatiskt farliga utan som naturliga delar av en gemenskap. Där otrygghet är förväntat och det finns sätt att hantera det. Där jobbiga personer tas omhand av de som orkar och rädda personer blir tröstade. Där man kan reda ut istället för att direkt slänga ut. Där man kan vara accepterande för olikheter och kanske säga typ "den här konversationen är triggande för mig" eller "nu är du lite för full" istället för att utesluta i efterhand.

Vad det gäller DS framtid som fristad för kinksters tycker jag att det obehagligaste de senaste dagarna har varit hur snabba många varit med att hoppa på varandras konspirationsteorier och bilder av David som ett populistiskt monster som vill slänga ut kinksters och satsa på vaniljpersoner istället.

Jag känner mig inte trygg i en mobb-kultur, vilket lätt skapas av vi-känsla/in-group-ness/gemenskap. Det är svårt att gå emot massan och tänka själv när ens trygghet baseras på att man är en i gänget.

Jag tror aldrig att man kan säga att en plats är trygg (är till skillnad från typ vill vara). Trygghet är svårt att skapa och upprätthålla utan avbrott. På ett paradoxalt sätt känns platsen otrygg för mig så fort man säger att den är trygg. Kanske kan man prata om platser där vi försöker göra vårt bästa för varandra? Eller att man har en intention att skapa en så bra fristad som möjligt. Eller bara en gemenskap för alla som har en viss grej gemensamt.

Inga platser är trygga och jag känner mig särskilt otrygg när vi låtsas som att de är det.



(Tack serpentine för korrläsning! För mer info om DID kan ni läsa fein skriva om det här)
Jag känner mig inte trygg i trygga rum

Added 10 feb 17:27   Debate articles regarding sexuality and identity   #Our culture #Society #BDSM

You cannot see or post comments since you are not logged in.