Svenska
Norsk
Dansk
Nederlands
Suomi
Deutsch
Français
ItalianoTransmän och transmaskulina personer i traditionellt kvinnliga safe spaces
| Det här är min andra text om trygga rum och separatism. För del 1, läs In a so-called safe space Inledning, disclaimer, triggervarning Jag kommer att argumentera för att transmän och andra transmaskulina personer borde ha en självklar plats i traditionellt kvinnliga rum, men jag har full förståelse för att det är något som för vissa kan skapa dysforiska tankar och känslor. Det här är min triggervarning till dig som känner så. Vissa vill inte bli inkluderade och det är helt valid, andra vill bli det och den här texten kommer handla om varför man kan känna så. Läs inte vidare om du inte vill läsa om likheter mellan kvinnor och transmän. Ämnet kompliceras ännu mer i o m att begreppet socialisering har använts mycket av både transfober och transaktivister sedan 2017, från att ha använts för att stänga ute transkvinnor från kvinnliga rum till att säga att tidigare livserfarenheter inte på något sätt formar ens förutsättningar senare i livet. Jag tycker inte att det finns någon motsättning i att säga att en transkvinna kan uppleva hur det är att könas som kvinna och kan ha upplevelser av sexism både innan och efter att hon transitionerat – och att säga att en transman också kan uppleva hur det är att könas som kvinna och ha upplevelser av sexism både innan och efter att han transitionerat. Jag tycker inte att mina upplevelser av att vara ickebinär transman på något sätt ogiltigförklarar hur det är att leva som transfeminin och jag tycker inte att min kamp står i motsättning till andra transpersoners. Att jag trivs i traditionellt kvinnliga rum betyder inte att alla transmän behöver göra det och det betyder inte att transkvinnor behöver trivas i traditionellt manliga rum. Julia Serano, som myntat begreppet transmisogyny, har kommenterat på den pågående socialiseringsdiskursen. Hon menar att ett grundläggande problem är vad hon kallar kulturell feminism, där män/maskulinitet och kvinnor/femininitet ses som två vitt skilda kategorier som står i opposition till varandra och som man antingen har/är eller inte har/är - där män och maskulinitet ses som förtryckande och farligt och kvinnor och femininitet ses som bra och "pure". Det leder då till att man också tror en av tre saker: 1) att transfeminina är förtryckare p g a manlig socialisering och transmaskulina är offer p g a kvinnlig socialisering, 2) att transfeminina är offer p g a att de är feminina och transmaskulina är förtryckare p g a att de är maskulina eller 3) att alla transpersoner är maskulina på ett eller annat sätt och att vi alla är förtryckare. Hon menar också att argument 3 är det som varit vanligast i feministiska kretsar de senaste 30 åren, men att argument 1 blivit vanligare bland cis-feminister i o m större acceptans för transpersoner i resten av samhället. Och att vissa misstagit hennes begrepp transmisogyny som argument 2 och börjat använda det mot transmaskulina personer som pratar om sin erfarenhet av sexism och transfobi (eller så kallad kvinnlig socialisering). Transmaskulinitet och erfarenheter av kvinnlighet No amount of injections can change the fact that I was socialized as a woman. I made almost exclusively girl friends growing up. I’m attracted to women and one day I hope to grow a mustache that will piss off my future wife, but that’s pretty much where the similarities stop between me and cis men. I have no idea how to start a conversation with a stranger at a straight bar — my opening line of “What character from The L Word would you be?” is met with blank stares. De flesta transmaskulina jag känner har jag träffat i feministiska (och ofta till en början kvinnoseparatistiska) rum - som feministiska kulturföreningar, tjejjourer, feministiskt självförsvar och lesbiska klubbar. Jag har själv känt ett stort behov av feministiska rum och kanske beror det på att jag har setts som en tydligt queer tjej/kvinna. När youtubern Alexander Avila kom ut som trans förra året, efter att ha gjort videor stealth under nästan ett decennium, sa han: Shit, yeah, I'm a man, but of course I get it. I spent 14 years of my life traveling under the sign of a gender non-conforming girl. That isn't something I have to be ashamed of. Why should I hide such an important part of my life? Why shouldn't I be proud of all the things I've learned, all the spaces, signs and roles that I intimately know, in a way others don't. Jag, som är en man som könats feminint i 29 år av mitt liv, känner igen mig i hans beskrivning. Min erfarenhet av att ha en kvinnligt kodad kropp är inte något jag skäms över och det har garanterat format mitt liv, mina tankar och känslor. Jag känner heller inget behov av att ta avstånd från den kvinnliga erfarenheten, något som säkert formats av mitt sätt att se på kön ur en queerteoretisk lins. Avila frågar sig i slutet av videon vad det innebär att vara en man: “Do I desire to be treated as a man by society? Yeah. Do I feel complete traveling under a male signifier? Mostly, yeah. Do I have any regrets about my life? My transition? No. Am I a man? I feel like one, but I don't know why.” Liksom Avila ifrågasätter jag också vad det innebär att vara man. Jag vill att folk könar mig som en man för att det gör mig glad, inte för att de tror att jag har någon slags manlig hjärna och föddes i fel kropp. Jag vet inte om jag känner mig som en man, jag vet bara att det känns fel och dåligt att könas som kvinna. Men det betyder inte att jag inte delar många erfarenheter med andra som blir eller har blivit könade som kvinnor i sina liv. Kön är en social konstruktion och behöver därför bara betyda det vi vill att det ska betyda, det behöver inte finnas någon essens eller natur att koppla det till. Min bild av transmaskulina i allmänhet är att det är rätt vanligt att inte eftersträva någon slags normativ manlighet. Jag upplever att transmän/transmaskulina ofta leker med maskulinitet och femininitet på ett sätt som inte är lika vanligt bland cis-män. Enligt studien Views from both sides of the bridge? (2011) har transpersoner med mindre stereotypa uppfattningar kring kön också högre självkänsla och mindre internaliserad transfobi, så det är också något jag vill uppmuntra. Jag har senaste tiden stött på idéer om att transmän inte möter sexism, blir särskilt priviligerade av att transitionera eller att transmaskulina är privilegierade i transcommunityt (se Seranos argument 2). De som påstått det backar sällan sina påståenden med någon form av statistik.  Transfobin mot transmaskulina och transfeminina ser i vissa fall väldigt lik ut. T ex finns det enligt en studie från 2015 inte någon signifikant skillnad mellan transmaskulina och transfeminina när det gäller diskriminering från ursprungsfamilj - studien visar att endast 25.1% inte upplevt diskriminering. I andra fall ser utsattheten olika ut mellan olika grupper av transpersoner. T ex är transfeminina, enligt Views from both sides of the bridge? (2011), mer rädda att berätta för partners att de är trans och väljer oftare att inte göra det än transmaskulina. Men det kan också hänga ihop med att transkvinnor oftare kan välja att inte berätta det, eller som det står på sidan 9 i studien: "the probable lack of penis for transmasculine participants seems to entail a higher level of disclosure of their transgender status and far lower levels of fear of rejection on the basis of their trans identities." Att transmän i högre grad än transkvinnor har kroppar som inte stämmer överens med deras könsidentitet även efter medicinsk transition verkar i samma studie också hänga ihop med att transmaskulina oftare än transfeminina vill ha sex i mörker. När jag var 15 år och inte identifierade mig som en tjej, band mina bröst och klädde mig som en kille var det ingen som tog mig på allvar - folk såg mig bara som en arg och jobbig feminist. Det här var ca 2009, när gemene man kallade feminister för feminazis och extremister. Inte heller jag tog mig själv på allvar. På grund av hur dåligt jag blev behandlad när jag såg mer butch ut, började jag klä mig mer feminint, växa ut mitt hår och färga det blont. Inte bara killar och män behandlade mig bättre när jag såg mer feminin ut, även äldre kvinnor och tjejer i min egen ålder gjorde det. Lärare gillade mig mer och det var lättare att få vänner. När jag kom ut som trans flera år senare, klippte håret och började klä mig mer maskulint igen så märkte jag hur alla de privilegierna försvann direkt. Folk stirrar på mig och vagt bekanta frågar extremt privata frågor. Jag blir sämre behandlad när jag är synligt transmaskulin/butch. Jag tror att transmän/transmaskulina i princip har lika mycket gemensamt med gruppen kvinnor som individuella kvinnor har med gruppen kvinnor. Det finns väldigt många sätt att könas som kvinna på och många intersektioner som kan påverka ens erfarenheter av det. Att låtsas som att jag inte har mycket gemensamt med kvinnor är en isolerande lögn. Transmaskulinitet och bristen på community I början av Leslie Feinbergs Stone Butch Blues hittar Jess Goldberg (en fiktionaliserad version av författaren själv), gemenskap i det lesbiska communityt. Men när Jess börjar ta testosteron, göra mastektomi och leva stealth i övriga samhället tappar Jess sitt community och kämpar i ensamhet i större delen av boken. I feel like a ghost, Edna. Like I’ve been buried alive. As far as the world’s concerned, I was born the day I began to pass. I have no past, no loved ones, no memories, no me. No one really sees me or speaks to me or touches me. Ibland används transmän i debatten om transkvinnors inkludering i kvinnliga rum som någon slags “gotcha” mot transfober. Jag har t ex hört argumentet “skulle du vara okej med att transmän gick på damernas?” – utan att det kompliceras med att många transmän/transmaskulina faktiskt redan använder damernas. Personligen har jag varit ute som ickebinär transman i över fem år och skulle absolut inte känna mig bekväm med att gå på herrarnas (eftersom att jag inte passerar som man). Det finns många transmän som inte passerar och/eller aldrig kommer att göra det - det gör de inte mindre till transmän för det. Jag tycker inte att transkvinnor ska inkluderas i kvinnliga rum först när de passerar som kvinnor och jag tycker därför inte heller att transmän ska exkluderas om de passerar som män (att vissa män inte skulle kunna inkluderas i kvinnliga rum känns för övrigt rätt heteronormativt och o-queert tycker jag). Jag vill inte exkluderas från alla platser jag funnit gemenskap i bara för att jag vill se ut som en man och ha ett maskulint kodat förnamn. Jag är uppfostrad i feministiska rum och systerskapet och jag vill inte ge upp det bara för att jag inte vill bli kallad syster. Jag vill inte tvingas välja mellan min kropp och mitt community. Jag älskar feministiska rum. Jag älskar att ibland få hänga i rum utan cismän. Traditionellt kvinnliga rum har heller aldrig varit till endast för kvinnor. På de flesta offentliga toaletter för kvinnor finns skötbord och oavsett kön byter barn ofta om med sina mammor inne i damernas omklädningsrum. Rum för kvinnor som även inkluderar alla transpersoner, ickebinära och intersexuella, tror jag kan kännas tryggare för alla inkluderade. Ett kvinno- och transseparatistiskt rum som det vistas transmaskulina i känns antagligen mer välkomnande även för t ex en butch eller mer maskulint kodad ickebinär person. I kvinno- och transseparatistiska rum med mycket bredd i representation vågar åtminstone jag släppa på hur jag känner att jag måste leverera kön för att passa in. Jag kan tänka mig att detsamma stämmer även för icke-normativa kvinnor. Det är lätt att kritisera kvinnor och kvinnors organisering. Mycket lättare än att kritisera män och deras totala brist på syskonskap. Men enligt GAY TIMES är lesbiska de inom LGBTQ+ communityt som är mest inkluderande av transpersoner. Eller jämför t ex de två stora queera kink-klubbarna i Stockholm - Wish är mycket mer transinkluderande än vad SLM är. Det finns inte mycket av ett community för icke-normativa män som transmän kan inkluderas i (speciellt inte om de är strejta). Transmän som väljer bort eller inte längre känner sig välkomna i traditionellt kvinnliga rum kan därför känna sig ensamma och utan community. Passing can make you feel invisible. It’s a contradiction, I know, because I’m trying so hard to be seen as how I identify. The truth is that passing takes away the power of community. Jag tror att jag själv börjat tänka mycket på det här i o m att jag (äntligen) börjat medicinskt transitionera under det senaste året. Min glädje över att börja tycka om min kropp har dämpats av hur jag börjat tolkas i rum jag tidigare känt mig helt bekväm i. Efter bara några veckor på testosteron fick jag vid ett tillfälle höra att jag betedde mig som en cis-man och vid ett annat att jag nu måste börja tänka på hur jag beter mig för att inte framstå som en obehaglig och förtryckande man (sagt av en annan transmaskulin person). Jag har pratat om det med transmaskulina vänner och insett att det inte är något endast jag har upplevt. Jag tycker inte att transmaskulina ska vara så rädda att framstå som cis-män (och därmed bli uteslutna ur tidigare gemenskaper) att de behöver tona ner sina personligheter eller könsidentiteter. Vi är osynliga nog som det är. Jag har alltid varit stolt över att jag diskuterar mycket och står upp för mig själv och andra, att jag är en högljudd feminist och queer som fan. Jag tänker inte förminska mig själv bara för att jag vill leva i en kropp som jag kan tycka om. Och jag tänker inte ge upp mitt community utan att skrika och gråta hela vägen ut om jag skulle bli utkastad. Om du också är transman/transmaskulin vill jag uppmana dig att inte heller ge upp ditt community. Vi är viktiga i den feministiska kampen och det är inte fel eller toxiskt maskulint att vilja vara bekväm i sin egen kropp utan att ändra hela sin personlighet eller umgänge. Och om du är i närheten av Uppsala och vill hänga med på kvinno- och transseparatistiska pubträffar så håll koll i kalendariet (vi har börjat göra eventen offentliga) eller skicka ett meddelande till mig så bjuder jag in dig! I slutet av Stone Butch Blues ställer sig Jess på en scen och säger “I’m not a gay man” framför en queer publik. Jess fortsätter med “I’m a butch, a he-she. I don’t know if the people who hate our guts call us that anymore. But that single epithet shaped my teenage years.” Och förklarar hur den kämpat helt ensam i flera år och vill vara en del av communityt igen och har saker att bidra med till communityt. När Jess klivit av scenen springer en yngre butch fram och introducerar sig som Bernice. I shook her hand and found her power in the sureness of her grip. “You been out a long time, huh?” she asked me. |
Lång text om varför jag gillar kvinno- och transseparatistiska rum
Added 14 feb 16:26 Debate articles regarding sexuality and identity #Our culture #Society
You cannot see or post comments since you are not logged in.