Samtyckets historia

DS har aldrig varit bara för bdsm-folk. Exakt vad det är kan diskuteras, men för den här texten utgår jag från att den är för kinksters i bemärkelsen människor med kinks, där kink helt enkelt betyder något som ligger utanför vanliga normer, utanför vaniljen. Det finns olika slags kinksters. Vaniljnormen är tex inte att samlas på klubb eller hotellrum och ha sex med andra än ens partner. Sånt gillar swingers och alltså är de kinky. Några swingers håller på med bondage, disciplin, dominans/underkastelse eller sadomasochism också. De är bdsm-utövare och swingers. Åter andra gillar bandy förutom swinging. Man kan vara kinky på olika sätt. DS är en plats där en del anser att bandy är det konstigaste av de där sakerna, men få kallar bandy för kink. I fråga om allt som är kinky, dvs utanför de vanliga normerna, uppstår ett slags normativt vacuum som inte helt går att ignorera. Genom historien har det skett på olika sätt i olika grupper. Swingers har löst problemet på ett lite annat sätt än bdsm-utövarna och om något så är det vårt, bdsm-utövarnas, sätt som är det svårare att förstå. Det här är på sätt och vis ett försök att förklara för den som är ny på DS, hur bdsm-lösningen, den så kallade samtyckesnormen. Det här är ett försök att på något sätt fånga komplexiteten i det som vi alla tar för givet, men som kanske ingen helt kan sammanfatta i enkla handlingsregler, samtyckesnormen i bdsm.

Läder och swing

På 50-talet uppstod både swingerkulturen och läderkulturen. Swingers på den tiden löste problemet med normcvacuum på ett rätt självklart och enkelt sätt. De behöll nämligen ganska mycket av de vanliga normerna, men skruvade på några få, den viktigaste att skita i vaniljnormen om exklusivitet. I läderkulturen fanns ett något större problem eftersom ett av de tabun som där utmanades var det om sex mellan män. Till saken hör också att många i den kulturen antagligen var veteraner från andra världskriget och kanske de sökte sig till de nya klubbarna delvis för att hantera trauman. Det är inte svårt att se hur dessa omständigheter samverkade till ett svårare problem med det normativa vacuumet än det som swingers hade att hantera.

Lösningen i lädervärlden blev att praktiskt taget vad som helst kunde tillåtas (ungefär som i krig), men (också ungefär som i krig) en viss ordning upprätthölls genom tämligen strikta interna hierarkier. Spår av detta finns kvar i många företeelser som vi idag bara tänker på som bdsm. Protokoll var något som fanns i en viss klubb för att reglera hur folk skulle bete sig sinsemellan i klubben. Både samhället och subkulturerna har utvecklats sedan 50-talet, men en del finns också kvar. Inte alla straighta dominanta män tänker på att de upprätthåller en bögklubbstradition när de idag föreslår ett protokoll till sin undergivna kvinnliga partner, eller när de vill bli kallade Grand Master eller någon annan titel.

Swingerkulturen verkar fortfarande utgå från ganska få justeringar av vaniljnormerna. En del ändras, men långt ifrån allt. Vad man går till swingerklubb för att göra med andra är inte nödvändigtvis i sig mer kinky än det man kunde ha gjort med en vaniljpartner hemma (vilket i sin tur självklart varierar över tid och i olika sociala kretsar). Det har aldrig varit en övergripande idé att “vad som helst” ska kunna ske på en swingerklubb. Däremot är det ingen som tror att 50-talsmodellen, dvs att män bestämde att det var okej att ligga med andras fruar, kvarstår oförändrad. Fruarna är inte nödvändigtvis fruar och de har som kvinnor mer att säga till om. I vissa swingersammanhang antar jag att det rent av går att bestämma att ha män får sex med andra män. Att det här funkat beror inte bara på en ökad öppenhet i swingerkulturen, utan på att samma förändringar har skett i samhället i stort. Kvinnors självbestämmanderätt är idag självklar i vanlijvärlden och homosexualitet är hyfsat normaliserat. På motsvarande sätt kan konstateras att allmänna normer om samtycke har etablerats och anammats även i swingerkulturen (läs: fråga först). Ett problem som eventuellt är evigt och överallt är att det finns män som inte klarar av att följa några regler alls. Det problemet har ingen elegant lösning, så alla får brottas med det, swingers på sina sätt.

Skillnaden mellan swing och bdsm-delen av kinkykulturen är något som jag uppfattar att många swingers inte riktigt förstår och det har att göra med att den historiska utvecklingen mycket mer handlar om interna förändringar som i mindre grad har gått i takt med samhällsförändringar, även om de senare också har spelat stor roll. Bdsm växte alltså, lite förenklat, fram ur läderkulturen och något totalt brott mopt den traditionen har inte ägt rum. Det var i den kulturen de alltjämt vanligaste ackronymerna för bdsm-normer myntades, SSC 1983 och RACK 1989.

En känsla av normlöshet

Genom åren har däremot andra sätt än kvasimilitära hierarkier testats för att att skapa ordning i normlösheten, eller för att hantera normvacuum. Vid någon tidpunkt blev kontrakt populära. De är inte så hemskt vanliga idag, men de förekommer. Kvinnor, som ju knappt alls hade en roll i de första läder- och MC-klubbarna har tagit plats och de och andra har etablerat feministiska och intersektionella inslag i det gruppgemensamma tänkandet. Antagligen har det funkat ovanligt bra i just vår kultur eftersom "vi" liksom från början hade nära band med diskriminerade och underprivilegierade grupper, och eftersom många kinksters själva upplever ett utanförskap. Det utanförskapet är ju vad som förenar oss, även när vi tänder på kinks som inte har något annat med varandra att göra.

Som historiska allierade till gay- och senare HBTQ-folk så har bdsm-kulturen bibehållit kontakten med de allt bättre organiserade organisationer som samlar just HBTQ. Det beror inte på någon pålaga från någon bdsm-grand-master, utan har skett organiskt, långt innan jag tror att swingers ens funderade på att öppna för samkönat sex (undantaget mellan kvinnor, jag är sjukt nyfiken på när det blev en grej i swingervärlden).

Som en ofta outtalad premiss för bdsm-kulturen har däremot funnits en motvilja mot den typ av lösning på vacuumproblemet som jag tillskriver swingervärlden. Att bara skruva på några få "regler" för sex gör ingenting för den som tänder på våld, maktförskjutning eller skam. Inte heller gör det något för den som tänder på tabubrottet som sådant. Om vi bestämmer att något ska vara tillåtet så slutar det att kittla.

Lösningen på tabuproblemet är inte total normlöshet, men normerna måste utformas för att möjliggöra en känsla av att ingenting är förbjudet. Detta har lett till att en ganska speciell samtyckesnorm har etablerats inom just bdsm och det skedde för länge sedan och normen som sådan har förändrats och förfinat.

Det finns flera anledningar till att frågan om samtycke är så laddad. Jag gör inte heller anspråk på att veta det rätta svaret på frågan om vad det är. Jag kan däremot säga med viss säkerhet vad det inte är. Vårt samtycke är inte swingerkulturens “fråga först” och det är inte alls det samtycke som blev lag 2018. Det är inte ens det gamla juridiska samtycket i 24:7 BrB. Så vad är det?

Samtycke som motstånd

Med den historiska utgångspunkt som jag utgår från här tror jag att idén om samtycke bäst går att förstå som en motkraft till olika typer av missbruk av maktpositioner.

Jag har redan nämnt de kvasimilitaristiska hierarkierna i läderklubbar. Naturligtvis har den makt som en Kapten, Master, Baron eller Grand Master hade i klubben/gruppen ibland missbrukats. När det skett måste frågan ha kommit upp hur den där makten han fått egentligen kom till. Ett tänkbart svar skulle kunna vara det kvasimilitära, dvs att en slags chain of command är nödvändig och något man måste acceptera så snart man “tagit värvning”. Men är chain of command verkligen nödvändig i en bögklubb? Nej, skulle jag vilja påstå så här 60-70 år senare. Den kvasimilitära strukturen var antagligen där för att ge medlemmarna “rätt känsla” när de gjorde sådant som låg långt utanför samhällsnormerna. Hade kulturen uppstått vid en annan tidpunkt eller i ett land med få krigsveteraner hade kanske en annan struktur skapats.

Någon plikt att ansluta sig till en läderklubb har förstås aldrig funnits heller, så i någon mening fanns förstås ett mått av frivillighet och samtycke alltid bakom allt som skedde också i de tidigaste klubbarna, men alltså ingen garanti mot att den “samtyckta” makten inte skulle missbrukas. I texter skrivna av “veteraner” från dessa äldre läderklubbar talas ibland om en övergripande norm att alla, alltså även Baroner och Grand Mastrar förväntades uppträda som en officer och en gentleman, vilket naturligtvis även det är inspirerat från det militära. Jag har aldrig upplevt den där kulturen, men förstår ändå den där idén som en slags modererande kraft till den långtgående maktförskjutningen. Idag använder en del begrepp som “sunt förnuft” eller S:en i SSC på ett kanske lite liknande sätt.

I idén om bdsm-kontrakt är samtycket framhävt redan i kontraktet som koncept. Kontraktet är förstås ett kvasikontrakt rent juridiskt, precis som chain of command upprätthålls det inte juridiskt. Ett kontrakt ingås dock mellan två jämbördiga parter, även om kontraktets innehåll syftar till att etablera en extrem maktförskjutning. Detta utgör en skillnad mot den kvasimilitaristiska hierarkin där en ny rekryt aldrig är jämställd i förhållande till de äldre medlemmarna eller klubbens Baron eller Grand Master. Däremot så kvarstår förstås risken för maktmissbruk så snart kontraktet har ingåtts. Om kontraktet ger mig makt att behandla någon illa så kvarstår denna makt rent kontraktuellt även om den andre inte alls känner för att utsättas för något ett halvår senare. Säger hen nej så kan det i den kvasijuridiska logiken vara fråga om ett avtalsbrott, kanske ett som i sin tur medför straff. Självklart kan detta system ifrågasättas såsom bristande i fråga om samtycke och frivillighet.

SSC och RACK

Idéerna om SSC och RACK på 1980-talet utgjorde delvis en reaktion på brister och missbruk av såväl kvasimilitarism som kvasikontrakten. SSC som RACK innehåller båda ett C som i Consent, dvs samtycke. SSC formulerades första gången i ett dokument som publicerades av New York Gay Male S/M Activists (GMSMA).

"GMSMA is a not-for-profit organization of gay males in the New York City area who are seriously interested in safe, sane, and consensual S/M. Our purpose is to help create a more supportive S/M community for gay males, whether they desire a total lifestyle or an occasional adventure, whether they are just coming out into S/M or are long experienced."
I samma dokument talades om regelbundna träffar och andra aktiviteter för GMSMA:s medlemmar och om målet att bygga en känsla av samhörighet (community) av öppenhet kring känslor och problem samt att sprida kunskap om sådant som säkerhet, ansvar och traditioner kring S/M-praktiker. För mig som läsare, 40 år senare så känns steget från GMSMA till DS inte superlångt, även om vi inte är organiserade i kommittéer eller arbetsgrupper. Målet var gay liberation. Man kan tänka sig att de kinksters som inte själva identifierade sig som gay, men som funnit en frizon i gaykulturen var allierade och sympatiserade med målet.

Akronymen RACK utläses Risk Aware Consensual Kink, och var redan från början ett försök att bättre än SSC belysa det förhållandet att långt ifrån allt som sker i en S/M eller BDSM-kontext är säkert.

Varken SSC eller RACK, i deras ursprungliga form ska tolkas som något som ersätter andra överenskommelser eller strukturer. Tanken var alltså inte att göra SSC eller RACK till ett regelverk, vilket ter sig rimligt eftersom S/M eller BDSM ändå i grunden är det som sker utanför normerna.

David Stein, som var med och formulerade SSC i GMSMA har betonat att frasen inte heller syftade till att definiera S/M genom att avgränsa bort allt som inte var SSC. Senare har däremot sådana försök gjorts av vissa grupper, vilket återigen väcker den rätt svåra frågan om hur man skapar regler för något som i grunden syftar till att upphäva regler. Min egen take på detta är att sådant som SSC och RACK, liksom modernare formuleringar av samtyckesnormen är normer på en annan nivå än tex regler för en viss klubb. Vi gör saker som bryter mot normer och tabun, men det gör oss inte galna eller omedvetna eller okänsliga för risker.

Det förtjänar att påminnas om att de där läderklubbarna nog ofta var rätt mycket öppnare för andra än homosexuella män, än vad många kanske antar idag. Jag känner personligen flera straighta kinkstyers som är bara några år äldre än jag och som berättar om sina första steg i kinkykulturen på gaybarer på 80-talet. Samma barer lär också ha frekventerats av andra marginaliserade grupper som transsexuella och transvestiter, liksom sexarbetare av olika slag. Tack och lov har de som bär upp den här traditionen aldrig lämnat “scenen”

Innan vi går vidare i historien och tittar på vad som hänt med samtyckesnormen efter 1989 så bör kanske påpekas att de olika delar av kinkykulturen som här nämns naturligtvis aldrig varit allomfattande. Olika läderklubbar hade olika protokoll och säkert olika sätt att moderera den makt som tillkom ledare i klubben. Nya typer av sammanslutningar uppstod och verkade parallellt med läderklubbarna under 1960- och 70-talet och såväl praktiker som odéer har förstås präglats av samhällsförändringar och större historiska skeenden. Man kan från kanske gissa att de krigsveteraner som återvände från Vietnam i början av 1970-talet hade mindre nostalgiska känslor vis à vis det militära jämfört med generationen som kom hem från andra världskriget. Och det var förstås inte bara i läderklubbar som folk utforskade kinks i vidare bemärkelse under den så kallade sexuella revolutionen. Och vi ser förstås spår även av helt andra influenser från denna tid i den kultur vi själva lever i och omskapar idag.

Online Kink communities

Under 1990-talet uppstod nya mötesplatser på internet för människor med smala och normbrytande intressen. Detta innebar naturligtvis en möjlighet för människor som aldrig haft tillgång till något kinky community överhuvudtaget, t.ex. eftersom de inte bott där mötesplatser funnits för kinky sammanslutningar, eller för att de inte känt sig hemma i t.ex. läderklubbar. Nya människor och nya idéer möttes alltså på de forum som uppstod för kink och bdsm online. Bland allt som därmed kom att forma fortsatta diskussioner om hur ett normvacuum utanför normen ska hanteras märks emellertid alltjämt olika typer av HBTQ-sammanslutningar, som under 1980-talet hade tvingats till nya organisationsformer på grund av AIDS-krisen. Och inte minst viktigt, feministiska influenser då kvinnor naturligtvis i takt med samhällsförändringar och feministiska landvinningar i stort tog mer och mer plats i kulturen. Därtill har förstås gränser suddats ut mellan olika länder och världsdelar.

Den historia jag återgett ovan är väsentligen en nordamerikansk sådan, men kinks har förstås alltid varit ett mänskligt fenomen och olika former för utlevnad och normhantering har funnits runt om i världen. I Europa finns sedan långt innan andra världskriget en litterär och filosofisk tradition kring bdsm och kink. Den går tillbaks till i vart fall Marquis de Sade och andra så kallade libertiner på 1700-talet. Den har producerat både berömda verk och tveksamma patologiska studier som försökt förklara vad det egentligen är för fel på oss. Ur detta har uppstått en slags mer intellektuell bdsm-tradition, men också en slags ingång till kinks som var tillgänglig för en läsande allmänhet som kanske inte hade tillgång till vare sig läderklubbar eller andra mötesplatser för utlevnad av kinks. Jag själv ser mig som representant för denna grupp och utövade bdsm inspirerat av litteratur och konst långt innan jag hade tillgång till ett community av levande människor (förutom förstås de partners som delade mina intressen). Jag är säker på att många av de som under interneteran hittat till bdsm online liknar mig. Vi kom inte med någon färdigutvecklad idé om samtycke, men en del av oss kom med en retorisk och intellektuell hållning som kanske gav oss orimligt mycket utrymme i de nya communities som uppstått, inklusive DS. Vi har alltsedan vi kom bidragit till en ständig diskussion om det normativa vacuumet och vi lever ut som om Deleuze hade lika stor betydelse för kulturen som GMSMA.

Här i Europa finns även en slags utlevnadstradition som går att spåra tex till 20-talets dekadens i Berlins och Paris bohemkretsar. Jag tycker att denna tradition är något problematisk i just den här texten eftersom jag uppfattar att “bohemerna” på många sätt levde ut inom ramen för sin tids normer och att troligen fattigdom och helt vanlig misogyni spelade en rätt stor roll för mångas “val” att delta tex i rollen som prostituerad musa åt någon frisinnad konstnär. Samtidigt kan man nog säga att traditionen lever kvar i Europas stora fetish-klubbar. Och numera är ju dessa minst lika sofistikerade i sin syn på samtycke som vi i den karga nord. Kanske har traditionen också påverkat något av diskussionen om samtycke.

I t.ex. japan fanns en tradition som, mer än i väst, utgått från porr, åtminstone vad rep beträffar. Shibari kom till väst på allvar först när det gick att berätta om rep och se på bilder av rep online. Och porr som sådan, i alla dess former, har förstås spelat en roll för vad människor fantiserat om i alla tider. Jag väljer att inte uttala mig om andra aspekter av japanska kink, men nog finns där ett inflytande på det vis er runt omkring oss idag. Många littles är påfallande “kawaii” och den estetik och utlevnadstradition littlarna bidragit till har väckt frågor om hur vi ska förhålla oss till nya kinks som är lite svåra att inordna i de andra traditionerna. DDlg är inte bara Lolita.

Konklusion

Utvecklingen av kulturen både online och på de olika irl-scener som kommit och gått har under de senaste decennierna skett i en ständigt mer diversifierad smältdegel av människor med olika bakgrund. Ändå vågar jag påstå att det i grund och botten alltid handlat om att navigera tillvaron i det tillstånd som uppstår när man lämnar de vanliga normerna och medvetet väljer att röra sig i det oändliga universum som öppnar sig när gränserna för vad som går för sig rivs. Och med den utgångspunkten kommer det alltid att finnas en del som, i likhet med 50-talets swingers (och kanske dagens) nöjer sig med att skruva på några få av de vanliga normerna, och andra som helst skulle vilja se att allt var tillåtet. Jag tror att samtyckesnormen, hur omöjlig den än är att sammanfatta bäst går att förstå som den kollektiva förståelsen av vad vi faktiskt inte kan ge upp om när vi verkar för ett kinky community där ingen är utesluten på grund av sina kinks. Vi vill, men kan inte helt, bryta oss loss från mänskliga normer, men på den grund som tidigare generationer byggt har vi skapat ett ganska sofistikerat system av normer och koder, hemliga handslag och annat som samverkar för att skapa rätt känsla för oss. I den meningen är vi idag inte särskilt annorlunda än krigsveteranerna efter andra världskriget.

Added 27 feb 16:26 Articles #Our culture #BDSM #Society

You cannot see or post comments since you are not logged in.

🗁 Articles

🖶 Print Document ID 38111 ⚑ Report