av Fogden © 2001
Missuppfattningar om BDSM och deras orsaker
Det finns en del personer i BDSM-kretsar som hävdar att ett eller flera "safe-words", stoppord eller kodord, d.v.s. i förväg överrenskomna ord eller signaler som kan användas av den undergivna för att styra eller stoppa händelseförloppet i BDSM, är absolut nödvändiga för säkerheten i BDSM, eller t.o.m. en förutsättning för att det man ägnar sig åt ska kunna kallas BDSM. Ofta går de till väldigt hårt angrepp mot människor som väljer att ägna sig åt BDSM utan sådana signaler eller som hävdar att det går att ägna sig åt BDSM utan dem.
Tvärtemot vad dessa personer säger eller antyder så finns det inget som helst generellt regelverk inom BDSM som föreskriver hur människor i samförstånd ska ägna sig åt BDSM. Det står självklart var och en fritt att tillsammans med den eller de som de ägnar sig åt BDSM med bestämma spelreglerna, vare sig man nu vill ha "safe-words", klartextkommunikation eller all bestämmanderätt hos den eller de dominanta parterna. Att hävda något annat och t.o.m. inbilla sig att man själv är bättre skickad än de direkt inblandade att sätta reglerna tyder både på så dåligt omdöme och så bristande respekt för sina medmänniskor att det är högst tveksamt om man överhuvudtaget är lämpad att ägna sig åt BDSM.
Observera att kritiken enbart riktar sig mot de rabiata förespråkarna av "safe-words", inte mot "safe-words" eller dess användande i sig. "Safe-words" kan fungera alldeles utmärkt, särskilt om man ägnar sig åt BDSM med människor vars gränser, signaler och kroppsspråk man inte hunnit lära känna så bra eller om man vill kunna rollspela att våldsamma protester negligeras och "körs över", åtminstone tills det "rätta" uttrycket används. Särskilt vid användande av munkavlar tillsammans med personer vars kroppsspråk man inte känner mycket bra är en överrenskommen signal om att ta av munkavlen eller avbryta helt mycket bra att ha.
Men "safe-words" kan också ha negativa konsekvenser man bör vara medveten om.
Till att börja med har "safe-words" betydligt mer med bekvämlighet och trygghet än med säkerhet att göra. Ett "safe-word" stoppar inte ett slag som träffar alldeles för hårt eller fel. Det bryter inte ett fall eller hejdar en led som just dras snett. Det stoppar inte heller hjärtarytmin som den för starka strömstöten genom bröstkorgen just skapade. Det kan enbart hejda ett långsamt händelseförlopp som börjar bli för ansträngande, obekvämt eller smärtsamt. Den tyvärr ibland falska känsla av säkerhet som ett "safe-word" skapar minskar också lätt den dominantes uppmärksamhet på den undergivnas reaktioner eller på saker som kan utvecklas olyckligt.
Ett "safe-word" kan också i vissa situationer vara svårt att få fram, t.ex. vid strypnings- eller kvävningstillbud med en stramande snara runt halsen eller ansiktet djupt begravt i en kudde eller madrass. Även ett väl inövat "safe-word" kan i en paniksituation eller om den undergivna är tillräckligt långt borta i "subspace" glömmas bort. Ibland blir dessutom användandet av ett "safe-word" en omöjlig kapitulation för en undergiven som bestämt sig för att uthärda, något som är så lätt att låta bli att säga, medan i samma situation utan "safe-word" den dominante skulle ha uppmärksammat att det faktiskt var nog. Tryggheten en del undergivna känner i ett absolut och ovillkorligt "safe-word" kan också göra att de låter sig drivas längre än de annars skulle, ibland med lyckat resultat, men ibland med smått katastrofala följder.
För en del förtar dessutom förekomsten av ett "safe-word" en för dem nödvändig äkthetskänsla i BDSM-situationen och ger det hela en alldeles för stor känsla av teater. För andra kan kravet på ett "safe-word" vara en misstroendeförklaring mot den dominantes omdöme. Att undlåta att använda "safe-words" av någon av de anledningarna fordrar dock självklart att båda parter är överens om det. Överhuvudtaget så ska ett "safe-word" alltid användas och respekteras om minst en av parterna i relationen eller den aktuella BDSM-scenen vill det, och det gäller vare sig det är den undergivna eller dominante parten som vill det.
Personligen anser jag att det vid tillfälliga kontakter eller i början av en relation fungerar bäst och är säkrast med klartextkommunikation. Ett "stopp" betyder stopp, ett "nej" betyder nej, och ett "det gör för ont" betyder att det faktiskt gör mer ont än den undergivna står ut med. När man lärt känna varandra bättre känner man ofta varandras känslor, toleranser, reaktionsmönster och kroppsspråk så bra att särskilda signaler i regel blir överflödiga. Skiftandet av ställningen i bondage talar tydligare än något "safe-word" om hur outhärdlig anspänningen börjar bli för den bundna, och rycket vid slagredskapets träff talar lika tydligt om att den träffade klarar en aning hårdare men inte mycket mer, oavsett vad eller hur högt den träffade skriker. Och även om omdömet skulle brista i det avseendet så ska det till en döv för att inte höra skillnad på ett tjafsande "stopp, sluta, det räcker" och ett verkligt desperat sådant. Vid bruk av (effektiva) munkavlar kan dock ett "safe-word" i form av en gest eller släppandet av en boll, nyckelknippa eller liknande för påkallande av uppmärksamhet och avtagande av munkavlen vara en god idé.
För de som ändå vill ha ett "safe-word" är det självklart att de ska ha detta, oavsett vad andra, inklusive deras partner, tycker. Men de bör då vara medvetna dels om de möjliga farorna med "safe-words", dels att ett "safe-word" aldrig kan vara ett substitut för den verkliga säkerhet i BDSM som uppnås genom ständigt bruk av omdöme, eftertanke och uppmärksamhet. Under mer än tjugo års BDSM-utövande har jag själv aldrig upplevt ett tillbud med skaderisk som ett "safe-word" skulle kunnat hindra, däremot flera situationer där ett blint förlitande på överrenskomna "safe-words" hade kunnat bli i bästa fall obehagligt, i värsta fall ödesdigert.
|